Jag och Annika åkte på en lite omtumlande studieresa och kollade in vår lokale hjälte Rickard Nilsson med sin TERROR TRAKTOR!! Traktorslalom! Det var oerhört varmt den där dagen. Allt blir lite surrealistiskt… Som gammal stockholmskille stod jag där och undrade jag lite över hur jag hamnat här… Men han är säker, han Rickard! Det blev en liten film också. [kolla i HELSKÄRM & HD]
Världens sämsta film, ever. Vår bil. Liknar i mycket skolans SOLFILM. Kördes när majen var bakis. Men blir det riktigt dåligt så slår det över till bra. Hyper retro. Och se så befriande utan ljud… Klipper jag ihop alla mina taskiga snuttar kan det bli PARANORMAL ACTIVITY PROJECT. En riktig rysare. Tror inte jag vågar se den sen. Äh, det är väl bara att loopa denna så är det klart. Loopad minimalism. Superminimalism. Nanominimalism. Enkelhet… Buddhism and Mindfulness be damned… ”Cured my insomnia”. Tror denna typ av film är på väg tillbaka. Vi behöver den nu.
Undertecknad representerad på galleri i stan. Var frestad att skriva något om den ”vilda spritfesten på Gocart!!!” i tabloidformat, men den lilla bagatellen till film blev lite av en gammaldags galapremiär, med de lokala kändislejonen leende in i kameran. De utställda verken får man komma och titta på i lugn och ro. Nu på lördag 21.1 vaktar jag utställningen mellan 12-16. Annars är det öppet:
Utställningen ”Nya medlemmar ” på GoCart Gallery i Visby pågår till den 5 februari
ons-fre 12-17 lör-sön 12-16
No one knows anything about this presumed commercial. No data. Yet, it’s a piece of art from the new Russia. Most of the actors are probably dead. I’m most moved to see actors in old silent porn movies, they could impossibly live now… I would say it’s by the Black Sea, a luxury resort by the sea where the cream of politicians and the privileged elite were enjoying caviar and sleazy KGB sex. Notice the fence in front of the sea. ”See but not touch”. Another subtle Soviet joke. The hot Ladas arriving with the chics, the sovietic low-budget solution to the Chevrolet.
And still, it’s very touching. As I said, they are all probably dead. That song, is a hypnotic mantra. I would be able to sing it anytime if an agent just whispered the Russian word for beach ball ”??????? ????????” in my ear, making my labrador anxious… The singing would then affect my neighbour who directly would shoot his wife. We don’t know why, but this was often the case with the whole inscrutable KGB concept. It’s such a masterpiece.
Pina Bausch would have loved it, if she was still around.
IDLA-flickorna be damned.
Mobilkamera Samsung GT-S5230, Photoshop CS5. Gunnar Ekelöf, Brian Eno. Ett hopkok av Zigge Holmgren runt Björn Hammarströms vernissage i Visby hösten 2011 rakt upp och ner, som en fluga som försöker hålla sig upprätt i taket. Något av en pastisch på SVT:s gamla ”konstpauser”…
Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.
Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.
Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen – ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..
Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.
Musikanten som spelade en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.
En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?
(* Saxat från Washingtons Posts webbsida och ett mejl ursprungligen från en okänd.)
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…
Annonsen av Nerdrum på Facebook är ju genialisk, tänkte jag. Ett stilleben på en tegelsten. Man vet inte om herr Nerdrum behagar skämta, jag tycker att det är roligt i alla fall. Kanske är han trött på att bli kallad romantiker av samtidskritiken, och kontrar nu med denna symbol för socialrealism, som väl också kallas tegelstensrealism typ filmaren Ken Loach. Det finns inget mer realistiskt än en tegelsten. Men när Nerdrum målar en vänds fördomarna inte bara om honom utan kanske även mot detta tings inneboende semantik.
Vi ser den första romantiska tegelstenen. Marknadsförd på Facebook bland dejtningsnätverk ”Hur fixar du en tjej?” och filmfrågesporter. Priset är väl inget att säga om, men kanske världens dyraste tegelsten. Som säljs på Facebook… Det är svårt att inte dra på mun och när jag såg att det fanns en knapp ”jag gillar detta” så spontantryckte jag på den. Tror inte jag just nu vill köpa verket men jag kan sluta gilla det när jag vill med ännu ett knapptryck. Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte… ett lyft för Facebook… Alla får veta hur jag tvekar inför detta köp. Jag gillar detta.
”Barter” (detalj), Odd Nerdrum I dagens DN ger sig Jessica Kempe på konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstår sig på”, och man anar redan här ett lika populistiskt påhopp på det som kallas ”nyromantik”. Det finns något nedlåtande över konst som alla förstår sig på, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgår från en begreppsvärld där ”samtidskonsten” målas upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men också fånigt dogmatiskt synsätt som påminner om 70-talets krav på ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här når ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.