No one knows anything about this presumed commercial. No data. Yet, it’s a piece of art from the new Russia. Most of the actors are probably dead. I’m most moved to see actors in old silent porn movies, they could impossibly live now… I would say it’s by the Black Sea, a luxury resort by the sea where the cream of politicians and the privileged elite were enjoying caviar and sleazy KGB sex. Notice the fence in front of the sea. ”See but not touch”. Another subtle Soviet joke. The hot Ladas arriving with the chics, the sovietic low-budget solution to the Chevrolet.
And still, it’s very touching. As I said, they are all probably dead. That song, is a hypnotic mantra. I would be able to sing it anytime if an agent just whispered the Russian word for beach ball ”??????? ????????” in my ear, making my labrador anxious… The singing would then affect my neighbour who directly would shoot his wife. We don’t know why, but this was often the case with the whole inscrutable KGB concept. It’s such a masterpiece.
Pina Bausch would have loved it, if she was still around.
IDLA-flickorna be damned.
I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.
DEN RYSKA FILMEN – en övning i hemlängtan och noll förnyelse.