Stephen Hawking, fysiker och kosmolog, och pratar som de första datorspelen, ser inget gudomligt i livets uppkomst och evolution utan nöjer sig med ”Liv verkar med lätthet uppstå ur universum”. Matematiken förklarar allt. That’s it. Inget mer. Men i min värld ser jag ingen skillnad mellan en gammal Ford och tänkande materia och stjärnstoff. Därför är jag hobbyreligiös.
Gasmoln blir till planeter där det uppstår en massa livsformer, där alla är mer eller mindre släkt med varandra, vi har till 97,5% samma genetiska uppsättning som en schimpans, till 90% är vi som en påsklilja, till 50% som en Ford. Ganska basic. Samma byggstenar i stort sett. Det sitter lite löst här och där men det funkar för det mesta, heldöd emellanåt, men som alltid återuppstår. Jesus må ha varit först, men vår Ford upprepar mirakel på löpande band här i Visby. Inget konstigt heller kan tyckas. Vi har börjat vänja oss. Personality goes a long way.
Jag vaknar exakt den tidpunkt när jag sovit klart. Våra tider i huset bestäms sen i mycket av vår labrador, som är som en klocka. Hon har bestämda åsikter om när det är dags för mat, hångel eller promenad. Hon verkar må bra utav rutiner. Jag tror många gör det, även om de inte vill erkänna det. Idag trodde jag att jag gick upp tidigt, men så har det plötsligt blivit sommartid över natten. I rena upproret mot denna oförrätt som tvingas på en vare sig man vill eller inte, är klockan snart redan tre på eftermiddagen. Omräkningen till den reella tiden har börjat, ”ja just det egentligen bara två”, lik förbannat är det snart dags för mig att laga mat, jag hinner inte med att jobba alls idag, lika bra att ställa in. Denna omräkning fortsätter hela sommaren och sen när det blir dags för normaltid på höstkanten, så fortsätter det åt andra hållet, ”… har jag vunnit en timma eller förlorat?!?!.. vänta nu…”… Vi ligger i alla fall före USA. I alla fall sen någon bestämde att den riktigt riktiga tiden ligger i Greenwich. All annan tid är bara påhitt. Tiden ligger i Greenwich, alldeles stilla. Det är klart att det blir knas om den rör på sig.
The Tree of Life (2011), ännu en rulle i vår hemmabio, en Oscarsnominerad varje kväll. Bortom otroligt vacker, har aldrig sett något liknande. Tänker inte ens försöka ge mig på att kommentera den i större utsträckning. Bredvid Lars von Triers ”Melancholia” de bästa rullarna från 2011. För den hobbyreligiöse och smygandlige är detta en måstefilm. En film som inte tycker något, befriande fri från åsikter. Bortom sorglig. Bortom långsam. Jag såg den fastnaglad i en svävande säng. Ibland hörde jag hur jag svalde. Slogs av över hur bra den motsvarar allt det där folk i sina bästa ögonblick bara snuddar. Som något man tyckte sig se i ögonvrån. Filmen spelar upp sig mot min inre svarta duk, jag projiceras själv mot filmen, möter min tanke jag vet jag tänkte för 50.000 år sedan – något oerhört som är förväxlat med kärlek. Eller ondska. Eller likgiltighet. Alla ser sin egen film. I begynnelsen var Ordet. Det är svårt att prata efteråt. Det finns heller inget att tillägga. Inget att kommentera.
.
The Tree of Life (2011) 139 min – Drama – 27 May 2011 (Sweden) Director: Terrence Malick, Writer: Terrence Malick Stars: Brad Pitt, Sean Penn and Jessica Chastain
The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.
Från filmen ”Midnight in Paris” av Woody Allen. Adrien Brody som Salvador Dalí.
Håller på och betar av årets Oscar-nominerade filmer. På www.oscars.org kan man rösta själv, tävla mot familjen, vad vet jag. Sitta uppe på Oscars-natten och skrika YES! för varje rätt rulle man får in, medan resten av familjen sen länge somnat in med sina rösttalonger. Det kan ju inte vara så svårt, man vet ju vilka som vinner, det är ju mest för branschfolk som hyllar sig själva. De som får minst Oscar brukar vara de bästa, en enkel regel. Det är ju ingen kvalitetsmärkning som ”Glada grisen” att vinna en Oscarstatyett (även fast nu allt är möjligt på www.stoneface.nu). Adrien Brody är inte ens nominerad för sina tre minuter men, jag skulle ha satsat rubbet på honom. I taskig konkurrens med Nick Nolte, Christopher Plummer och Max von Sydow i kategorin ”Best actor in a Supporting Role”. Skulle gärna vilja se Brody som Leading Role i en film om Dalí. Borde ge honom en Oscar. Hursomhelst så är denna snutt redan en av filmhistoriens ”klassiker”, som det heter. En annan är på Hemingway – ”Who wants to fight!!??”…
Några långsökta tankar om myror och kollektivt tänkande i all hast; Cigaretter är bra. Man sitter stilla och röker. Ute på trappen mot min trädgård är det mesta stilla förutom detaljer som rör sig. Som flygmyror. När man rör sig lägger man inte märke till det som… rör sig, det mesta flyter in i det stillastående. Denna morgon är den enda varje år med svärmande myror. Det är varmt och kvavt. Jag ser, hur ett helt gäng flygmyror fallit ned i hundens vattenskål. Antar att de är dåliga flygare så här den enda gång de har vingar. Amatörflygare. Som att alla människor skulle få bil, eller flygplan, en dag om året.
Jag bryr mig inte så mycket. Såhär efteråt undrar jag varför jag inte beslöt mig för att göra en grandios insats och rädda alla, där de ligger och kämpar förgäves med vingarna fastklistrade vid vattenytan. Men, det behövdes inte. Nästa gång jag är ute för att röka ser jag hur ett strå från gräslöken böjts ned av högre makt (eller av någon smart myra??) ned i vattnet, och hur de bevingade myrorna nu klättrar upp som ett glänsande radband. Några myror springer upp och ned förbi de utmattade myrorna och skriker likt japanska fångvaktare.
Jag ropar efter Annika om det inträffade miraklet i trädgården. De flesta flygmyror hade då skrämts uppåt strået och uppenbarligen flugit iväg på sina nästa uppdrag som darriga kamikazepiloter. Några stackare är ännu kvar nederst på strået. Soldatmyrorna eller vad det är, verkar fortfarande skrika på att de måste iväg, de ser irriterade ut ”UPPÅT, NI MÅSTE GÅ UPPÅT!!”. Jag hämtar kameran. Tillbaka vid skålen är det nu inte många dödsföraktande piloter kvar, bara några fega stackare i en klump längst ned. De är nu i skrivande stund, strax efteråt, helt borta.
Jag undrar över hur myror är så smarta, eller är dom det? Varje enskild individ är säkert bra mycket smartare än någonsin någon människa hittills trott, vilket gäller alla djur, men deras små hjärnor, förstod de vad som höll på att ske däruppe i vattenskålen? Hade kamikazeflugorna någon kommunikation med de andra därnere under trappen? Jag tror mig förstå att en bit av myrors smarthet har att göra med MÄNGDEN myror. Deras ofantliga mängd gör att de har folk överallt som sen meddelar sig med de andra, med att komma dit och hjälpa till, och allt annat de har för sig för sin arts fortlevnad. De bildar en enda stor organism. En enda hjärna.
SNABB OCH VIRRIG SLUTSATS: Det hela liknar vår egen kollektivitet, vår kollektiva medvetenhet. I media, böcker och film, vädras också tankar och idéer, och kanske i bloggar för den delen. Alla individers tankegångar bidrar till den stora Tanken, den stora Hjärnan. En slags hårddisk för vad vi tycker och tänker. Det påminner också om hur vi med kollektiv datorkraft och massor av paraboler genomsöker rymden efter utomjordisk intelligens i SETI-projektet. Det verkar vettigt med tanke på vår egen jordiska intelligens. Om vi ser på media och det de påstår om sakernas tillstånd, så är det ju inte säkert att det är bra för oss att veta, att det för mänskligheten framåt, att media fungerar för vår fortlevnad utan tvärtom sprider ut rädsla, hotbilder och dystopier.
Vi kan fundera över hur detta påverkar oss. Varje enskilt liv kan påverkas till det sämre men vi kanske fungerar som bäst som en rädd flock. Efter det som hände på Utöya i Norge, kan man undra över om det uppstår positiva känslor av enhet och kärlek över livet och till varandra, eller bara gör oss rädda och ömkligt tydligt utsatta för terror och dess budskap om rädsla. Jämför med diktaturers sätt att bara skriva om positiva saker och framsteg. De använder inte våld och olyckor som underhållning, och för lösnummer och sälja in annonsutrymme. Denna organism som media utgör bara rullar på, okontrollerat och onyanserat. Vi borde stå upp som en man mot nyheter som DET KAN HÄNDA HÄR!!
När vi dör tror jag i ljusa stunder att vi uppgår i en slags kollektiv själ, som en stor hårddisk i himlen. En stor organism, en jättesjäl, ett enda medvetande i den kolossala Storheten. Möjligen är just detta det vi kallar Gud. I mörkare stunder tror jag att det bara är svart sen. Livet och alla tankar bara raderas, DELETE. Jag vet inte vad som är smartast att vi tror. Bäst att inget veta eller fundera på? Kanske vi kollektivt mår bäst av att hjälpa varandra genom jämmerdalen, att helt enkelt göra allt så kul som möjligt… tror jag. Som kamikaze eller fritt flygande. Men vilka är dom där japanska fångvaktarna!?? Och vad vill dom egentligen??
Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.
Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.
Fånga ögonblicket, fånga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i långa loppet. Livet ser inte ut så. Vårt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett åskväder över Manhattan som får alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i några sekunder, det sker bara en gång vartannat år kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar på det där ögonblicket, att det ska dyka upp och då är han beredd.
Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastående saker, som milt leende lätt låter sig fångas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med några burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgården i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta på dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har någon funktion. Naturen betyder ingenting. Den kråmar sig inte och gör sig till. Även om den framstår som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stå i proportionellt förhållande till åldern. Grejer som står stilla. Ett stillastående som påminner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig på blommor.
”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd; en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”
Musikanten som spelade en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.
En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?
I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.
Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord. Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store.. men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…
