I might reach Nirvana tonight

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge

Out of the picture

Logitech Webcam Picture-7

WEBCAM POSING ANALYSIS:  As an inconvenient writer, he went in exile in the late 70’s. Now, more or less forgotten by his country, he stick firmly to his daily routines. Down at the café on the corner people always greet him a with slight bow, the eyelids slowly closing. He always orders the same, a small espresso with Sambuca. If no one is looking he chews on one of the coffee beans. His favorite sound is china on white marble.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y  ..  # 3..   ..   ..
  

En tidig badrumsfotograf, out of context.

 Ernest Hemingway bakochframErnest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.


Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.

1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.

 

FOTNOT:  Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.

The police shot me, guilty as charged.

I will never be the sameBilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??

Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, låt det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrån, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, gråskalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sådär” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte såg ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden då man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron på löpsedeln.

Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krås och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon på ID-kortet och KOM IN i USA, då Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till något nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändå, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror så mycket på gråa lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir gråa, snygga blir fula. JÄMLIKT!

Och nu är alltså passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen.  Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grå pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in någonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag får söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott åt detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltså, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger åt henne att sluta att skratta. Det gör hon inte.  ”VI SES!.. OM FEM ÅR!!”… ”Jaha skönt, bara fem år. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag går ut..  Idag, några dar senare försökte jag få ut ett paket från DHL på en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag på ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade någon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn också, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.

Fortsätt läsa The police shot me, guilty as charged.

Sylvie Guillem


.

Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.

Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.

Fortsätt läsa Sylvie Guillem

Best before end


Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga
radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.

Fortsätt läsa Best before end

Total Waste of Time


KRISTER BERNTSSON – STOCKHOLM, SWEDEN 070313 06:07  – The morning of my 47:th birthday when I woke up with a back ache, deaf on one ear from a wax blocking and a bad case of the blues. Age was attacking me.

Varför män är benägna att ta sina bilder i badrumsspeglar ensamma på hotellrum eller på semester. Dags för en global check-up i denna hängivna extravagans. Ett konstprojekt om du så vill. THE BATHROOM MIRROR PROJECT – en helt meningslös, global och icke-kommersiellt konstprojekt som behöver ditt deltagande.

Låt oss inse det. Alla har gjort det minst en gång. Det är nästan en genre – badrumsspegel porträtt. Men varför detta allvarliga och narcissistiska poserande av en genial artist med drag av galenskap – omslaget till din nästa bok, ditt nästa album? Eftersom vi ser oss annorlunda än resten av världen – spegelvänt, så blir denna dagliga check-up en retrospektiv av mysteriet att finnas till. För de flesta av oss är det knappast fåfänga, det är ingen idé att försöka – män är begränsade till enbart två alternativ där vi står ansikte mot ansikte inför en ny dag – att raka eller inte raka sig. That’s it.

Fortsätt läsa Total Waste of Time