Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara någon annanstans… Far Away Eyes.
Ja, till slut blir det där med tankspriddhet något som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmåga att glömma tid och rum, inte alltid så populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgång, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….
Well, redan som liten sa pappa att jag var så tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sång och på den vägen är det. Anar en viss form av prägling från ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstår som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det får gå för den här gången”. Vill inte påstå att man utnyttjat detta men misstänker att man långsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshållning.
Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod på den stora skolgården. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken på atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i såna ögonblick man får en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstår roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgång. En möjlighet.
Se även bildspel på: I might reach Nirvana tonight
Tankspriddas Riksförbund: http://www.tankspridd.se/
.
