TERROR, om att bränna gummi ute i obygden


Burning rubber in the middle of nowhere.

Jag och Annika åkte på en lite omtumlande studieresa och kollade in vår lokale hjälte Rickard Nilsson med sin TERROR TRAKTOR!! Traktorslalom! Det var oerhört varmt den där dagen. Allt blir lite surrealistiskt… Som gammal stockholmskille stod jag där och undrade jag lite över hur jag hamnat här… Men han är säker, han Rickard! Det blev en liten film också. [kolla i HELSKÄRM & HD]

Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

Det som det mesta handlar om

Min musikfröken i mellanstadiet var rektorns fru och såg ut precis som M. Thatcher, stenhård disciplin. Alla tvingades att genomgå sångprovet inför hela klassen. Detta var helt avgörande för slutbetyget. Hon tjatade jämt om de stora kompositörerna, jag kunde de flesta, pappa spelade dom flitigt hemma, men sångprovet var det som gällde. Sittande vid pianot kallade hon fram oss en och en och valde låtar själv till oss. Jag var 12 år och blev tilldelad ”Mors lilla Olle”. Det var som att stå naken där framme vid griffeltavlan. Rösten som redan var i upplösning av en begynnande pubertet blev inte bättre av låtval och det faktum att hon alltid plågade oss med höga tonarter. Precis som i kyrkan lägger man sig då en oktav under för att överhuvudtaget kunna hålla tonen någorlunda. Fröken tyckte jag låg för lågt. Jag gick inte upp. Jag fick gå ut med ett mummel att ”det där blir nog en tvåa”. Detta fick ju givetvis en enorm impact på senare sjungande!

Räddad långt senare i livet av Tom Waits kan man nu ligga hur lågt som helst. Under några tagningar i en enormt dålig och tillfällig hemmastudio kunde jag under stora besvärligheter sjunga in fyra Sinatra låtar till kompet av hela Nelson Riddle’s orkester med plattan ”Sing Along With Nelson Riddle”. Det var inte det lättaste att genomföra dessa hämndlystna tolkningar, då rösten hela tiden skar ihop i hostningar, men det genomfördes med hjälp av att dricka en skvätt champagne mellan varje strof. Det blev dock många omtagningar innan det bar hela vägen igenom.

Nu hittade jag dom fyra inspelningarna i MP3 format, kommer inte ihåg hur jag lyckades med konstycket att få dom i detta format från den gamla rullbandspelaren. Istället för att låta dom hamna i glömska totalt gjorde jag snabbt en film från sommarens hundpromenader och det blev till en tårdrypande kärleksförklaring. Tanken var hela tiden Frank Sinatras ”The summerwind”. Man minns såna dagar. En varm sommardag. Vid havet. Och som Olle Adolphsson sjunger ”… och det som det mesta handlar om, det kanske bara sker en endaste gång…”. Så är det. Har alltid drömt om att bo sådär…. vid havet… Och nu gör vi det sen 10 år. Och så här blev filmen, en helt vanlig ovanlig dag vid havet;

.

Home movie: Walking the dog. A film by Zigge Holmgren starring Annika & Shady (including two previously not released singing efforts by Zigge). Filmed in HD on location at Hällarna, Visby, Sweden July 26, 2012.

Frank Sinatra Summer Wind Lyrics

Songwriters: MERCER, JOHNNY / MAYER, HENRY / BRADTKE, HANS

The summer wind, came blowin in – from across the sea
It lingered there, so warm and fair – to walk with me
All summer long, we sang a song – and strolled on golden sand
Two sweethearts, and the summer wind

Like painted kites, those days and nights – went flyin by
The world was new, beneath a blue – umbrella sky
Then softer than, a piper man – one day it called to you
And I lost you, to the summer wind

The autumn wind, and the winter wind – have come and gone
And still the days, those lonely days – go on and on
And guess who sighs his lullabies – through nights that never end
My fickle friend, the summer wind

 

Summer Wind lyrics © Warner/Chappell Music, Inc.

 

Superminimalism.

Världens sämsta film, ever. Vår bil. Liknar i mycket skolans SOLFILM. Kördes när majen var bakis. Men blir det riktigt dåligt så slår det över till bra. Hyper retro. Och se så befriande utan ljud… Klipper jag ihop alla mina taskiga snuttar kan det bli PARANORMAL ACTIVITY PROJECT. En riktig rysare. Tror inte jag vågar se den sen. Äh, det är väl bara att loopa denna så är det klart. Loopad minimalism. Superminimalism. Nanominimalism. Enkelhet… Buddhism and Mindfulness be damned… ”Cured my insomnia”. Tror denna typ av film är på väg tillbaka. Vi behöver den nu.

Ett år på ön, triptyken, ett första test.

Triptyker/vepor/väggdekorationer för utom- och inomhusbruk med upphängning, kommer att finnas tillgängliga för inköp och beskådande under vår och sommar. Detta är en första utomhustest, filmen från en kall och grå vinterdag…. Testet har pågått i ett nästan års tid och de har bara blivit bättre med tiden! Till Öppna Ateljéer Gotland 17-20 maj kommer det att bli en ny upphängning. Den nuvarande förflyttas då till sovrummet!

www.slow-art.nu

 

Existentiellt evolutionsepos

The Tree of Life (2011), ännu en rulle i vår hemmabio, en Oscarsnominerad varje kväll. Bortom otroligt vacker, har aldrig sett något liknande. Tänker inte ens försöka ge mig på att kommentera den i större utsträckning. Bredvid Lars von Triers ”Melancholia” de bästa rullarna från 2011. För den hobbyreligiöse och smygandlige är detta en måstefilm. En film som inte tycker något, befriande fri från åsikter. Bortom sorglig. Bortom långsam. Jag såg den fastnaglad i en svävande säng. Ibland hörde jag hur jag svalde. Slogs av över hur bra den motsvarar allt det där folk i sina bästa ögonblick bara snuddar. Som något man tyckte sig se i ögonvrån. Filmen spelar upp sig mot min inre svarta duk, jag projiceras själv mot filmen, möter min tanke jag vet jag tänkte för 50.000 år sedan – något oerhört som är förväxlat med kärlek. Eller ondska. Eller likgiltighet. Alla ser sin egen film. I begynnelsen var Ordet. Det är svårt att prata efteråt. Det finns heller inget att tillägga. Inget att kommentera.

.

The Tree of Life (2011)   139 min  –  Drama  –  27 May 2011 (Sweden)
Director: Terrence Malick, Writer: Terrence Malick
Stars: Brad Pitt, Sean Penn and Jessica Chastain

The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.

Läs mer om Oscarsgalan på DN.SE
Läs mer om Tree of Life, Brad Pitt och Terrence Malick, och Melancholia på SVD.SE 

 

Soviet beach ball propaganda

No one knows anything about this presumed commercial. No data. Yet, it’s a piece of art from the new Russia. Most of the actors are probably dead. I’m most moved to see actors in old silent porn movies, they could impossibly live now… I would say it’s by the Black Sea, a luxury resort by the sea where the cream of politicians and the privileged elite were enjoying caviar and sleazy KGB sex. Notice the fence in front of the sea. ”See but not touch”. Another subtle Soviet joke. The hot Ladas arriving with the chics, the sovietic low-budget solution to the Chevrolet.

And still, it’s very touching. As I said, they are all probably dead. That song, is a hypnotic mantra. I would be able to sing it anytime if an agent just whispered the Russian word for beach ball ”??????? ????????” in my ear, making my labrador anxious… The singing would then affect my neighbour who directly would shoot his wife. We don’t know why, but this was often the case with the whole inscrutable KGB concept. It’s such a masterpiece.


Pina Bausch would have loved it, if she was still around.

IDLA-flickorna be damned.

 

 

Det känns så jäkla bekant, som att man varit där…

Det känns så jäkla bekant, som att man varit där… för längesen….

Earth | Time Lapse View from Space, Fly Over | NASA, ISS from Michael König on Vimeo.

Time lapse sequences of photographs taken by the crew of expeditions
28 & 29 onboard the International Space Station from August to October,
2011, who to my knowledge shot these pictures at an altitude of around 350 km. All credit goes to them. I intend to upload a FullHD-version presently.

[kolla i helskärm, ha högtalare på…]
Goodnight everybody, everywhere….   Fortsätt läsa Det känns så jäkla bekant, som att man varit där…

On This Earth, A Shadow Falls

Hippos on Mara River (foto: Nick Brandt)

På något vis lite rörande bilder om ett gammalt härjat Afrika, som fortfarande finns där mellan all skit med aids, svält och höga små barn med k-pistar som skjuter på vad som helst, som media normalt väljer att visa upp. Mörkrets exotism. Nick Brandt photoshoppar ned svärta likt i Mörkrets hjärta…. Photoshops egen Kurtz, eller Joseph Conrad. Brants bilder är smått litterära förstås,  ett litterärt måleri. Det är bortom fotografi. Eller som fotografi ser ut idag. Det får mig att tänka på en liten fotodispyt jag hade för ett par år sedan med en fransyska som sa sig älska det ”naturliga fotot”. Jag sa att det finns inget ”naturligt” i foto, alltså i den rent exakt avbildande meningen. Jag försökte förklara att även gamla pappersfoton och dia man en gång beställde har genomgått en filtrering i en balansgång mellan att efterlikna verkligheten men att ge bra kontrast och färgmättnad. Det är tröttande att prata om det. Det har aldrig funnits något verkligt. Det är det mest uppfriskande man kan säga.

 

Fortsätt läsa On This Earth, A Shadow Falls

Marvin Gaye – Inner City Blues (1971)