Jag och Annika åkte på en lite omtumlande studieresa och kollade in vår lokale hjälte Rickard Nilsson med sin TERROR TRAKTOR!! Traktorslalom! Det var oerhört varmt den där dagen. Allt blir lite surrealistiskt… Som gammal stockholmskille stod jag där och undrade jag lite över hur jag hamnat här… Men han är säker, han Rickard! Det blev en liten film också. [kolla i HELSKÄRM & HD]
Min musikfröken i mellanstadiet var rektorns fru och såg ut precis som M. Thatcher, stenhård disciplin. Alla tvingades att genomgå sångprovet inför hela klassen. Detta var helt avgörande för slutbetyget. Hon tjatade jämt om de stora kompositörerna, jag kunde de flesta, pappa spelade dom flitigt hemma, men sångprovet var det som gällde. Sittande vid pianot kallade hon fram oss en och en och valde låtar själv till oss. Jag var 12 år och blev tilldelad ”Mors lilla Olle”. Det var som att stå naken där framme vid griffeltavlan. Rösten som redan var i upplösning av en begynnande pubertet blev inte bättre av låtval och det faktum att hon alltid plågade oss med höga tonarter. Precis som i kyrkan lägger man sig då en oktav under för att överhuvudtaget kunna hålla tonen någorlunda. Fröken tyckte jag låg för lågt. Jag gick inte upp. Jag fick gå ut med ett mummel att ”det där blir nog en tvåa”. Detta fick ju givetvis en enorm impact på senare sjungande!
Räddad långt senare i livet av Tom Waits kan man nu ligga hur lågt som helst. Under några tagningar i en enormt dålig och tillfällig hemmastudio kunde jag under stora besvärligheter sjunga in fyra Sinatra låtar till kompet av hela Nelson Riddle’s orkester med plattan ”Sing Along With Nelson Riddle”. Det var inte det lättaste att genomföra dessa hämndlystna tolkningar, då rösten hela tiden skar ihop i hostningar, men det genomfördes med hjälp av att dricka en skvätt champagne mellan varje strof. Det blev dock många omtagningar innan det bar hela vägen igenom.
Nu hittade jag dom fyra inspelningarna i MP3 format, kommer inte ihåg hur jag lyckades med konstycket att få dom i detta format från den gamla rullbandspelaren. Istället för att låta dom hamna i glömska totalt gjorde jag snabbt en film från sommarens hundpromenader och det blev till en tårdrypande kärleksförklaring. Tanken var hela tiden Frank Sinatras ”The summerwind”. Man minns såna dagar. En varm sommardag. Vid havet. Och som Olle Adolphsson sjunger ”… och det som det mesta handlar om, det kanske bara sker en endaste gång…”. Så är det. Har alltid drömt om att bo sådär…. vid havet… Och nu gör vi det sen 10 år. Och så här blev filmen, en helt vanlig ovanlig dag vid havet;
.
Home movie: Walking the dog. A film by Zigge Holmgren starring Annika & Shady (including two previously not released singing efforts by Zigge). Filmed in HD on location at Hällarna, Visby, Sweden July 26, 2012.
The summer wind, came blowin in – from across the sea
It lingered there, so warm and fair – to walk with me
All summer long, we sang a song – and strolled on golden sand
Two sweethearts, and the summer wind
Like painted kites, those days and nights – went flyin by
The world was new, beneath a blue – umbrella sky
Then softer than, a piper man – one day it called to you
And I lost you, to the summer wind
The autumn wind, and the winter wind – have come and gone
And still the days, those lonely days – go on and on
And guess who sighs his lullabies – through nights that never end
My fickle friend, the summer wind
What can I say. Bortom hemmets små ljud som ständigt påkallar deltagande, slammer med porslin in och ur diskmaskinen och dammsugande, kan man mellan ruinerna här i Visby ibland höra tamtam-trummor och säckpipor. De har båda en stark hypnotisk dragningskraft, man känner att man måste gå dit… likt råttorna i Hameln (om någon kan dra sig den sagan till minnes…).. En säckpipa får en att lämna allt, som det står. Man är snabbt ute på gatan och zombie-artat har man snart skannat och lokaliserat ljudet och följer det genast utan en tanke på vad man hade för händer. Nu hör man trummorna också.
Väl framme vid Helge Andsruinen har Cultus Ferox dragit loss sin medeltida rock redan när de kliver ur turnébilen. De är ordentligt förberedda och laddade…. en och annan joint har gått runt och något mer. Under festivalen hann de med att bli haffade av polisen, portade… Medeltidsveckan gillar inte svettigt läder. Oh well, deras sista konsert är fysisk, blod, svett och dårar. Så jäkla bra, hypnotisk är ett understatement… ”MR MCMULLET WILL NOW SHOW HIS PRIVATE PARTS!!”.. skriker en tjock, svettig och röd skotsk lädermedlem plötsligt, färdig för en hjärtinfarkt. Det mesta som händer i den fullspäckade ruinen runt bandet är osannolikt. Som att det bara händer en gång. Solens strålar genom röken. Det rinner blod över ryggarna på ett par av rockens fakirer, detta får de flesta rockband att blekna. Slå sönder gitarrer och kasta ut tv-apparater behövs inte här. Och de har inte ens mickar och högtalare… antagligen inget hotelrum heller.
Här är min favorit (spela på högsta volym!) – Cultus Ferox – Tamfanae
Deras plattor är svåra att få tag på, kontakta mig om du vill veta mer.
Bifogar några YouTube rullar, som ger dom någorlunda rättvisa, men man saknar LIVE-lägets TRYCK!
Ofiltrerad slump, bitar av havsbotten från ekvatorn, som idag är Gotland, tillbaka i en pöl av vatten. Allt man går på är skeletten av djur som dött och sjunkit till botten för 400 miljoner år sen och bildat denna kalksten som här tryckts upp ur havet av kontinentalsockel förskjutningen. Hela ringmuren runt Visby, inget annat än ett oändligt antal staplade djur… Inte en vanlig knot som i Stockholm och övriga fastlandet, fritt från gnejs och granit. Vattnet vi får ur våra kranar innehåller också slam från dessa djur. De säger att det är nyttigt med detta basiska vatten. Surt vatten alstrar sjukdomar.