Vargarna och fåren

Nu har jag vattenkammad varit i vallokalen igen. Det är alltid lika spännande med den enorma högtidligheten och rigorösa dramaturgin därinne. Denna gång, ”supervalåret”, ville jag falla in bland de vallade fåren. Jag tar av mig solglasögonen. Man rör sig lite långsammare, skrider, gör ansiktet till ett oigenkännligt ”JASÅ”, totalt likgiltig, det avslöjas inget i mitt ansikte om vad jag röstar på. Väl framme vid själva altaret med röstlängderna, ett knappt märkbart ”… heeej”.. och så presenterar man lapparna – röstkort, ID och kuverten, med den vanliga osäkerheten – åt vilket håll ska de ligga?? Kan jag bli ogiltig??

Röstlängden verkade ok, men det visade sig att en del människor var märkta med svart – ”Vilka är det?”… viskar man. Man minns genast att man busade lite förra röstningen, lite uppsluppen kanske, och man funderar så smått på om det ska komma ”Nja alltså Zigge, du gjorde dig lite rolig över allt det här superallvarliga förra gången så tyvärr.. ja vi har våra regler… tyvärr”… Men det gick bra igen. En vit i den vita springan. OK. En gul i den gula springan. Jo jag förstår. Det såg korrekt ut. Jag nickar, ler, får leende tillbaka ”Det gick ju fint Zigge!”. Jag är 7 år igen. Räknar med guldstjärna. Och imorgon är allt som vanligt igen. Oavsett vilka som vinner. Vargarna och fåren.

Fortsätt läsa Vargarna och fåren

Hugh Hefner – frihetskamp i silkespyjamas

I slutet av 60-talet nådde världen en slags peak med framtidstro och hopp, som inte återkommit sen dess – allt var möjligt, business was good. Biff på bordet varje dag. Här och var låg Playboy tidningar framme hemma, förstrött framlagda av… min gode far, i någon form av initiering till vuxenlivet, riktat mot mig…. Och, visst fanns det bra artiklar, också… ähum.. Under denna tid frodades en ny liberalism, där man som högerpartist kunde vara vänster samtidigt. Hugh Hefner framstår såhär i efterhand som en stor stilbildare, medborgarrättsaktivist UTAN PALESTINASCHAL och för frigjord sex, i en jättecocktail med ”stil och klass”…. Mina föräldrar hade ständiga cocktailpartyn i denna anda där jag deltog som någon slags maskot man kunde pussa på, man STOG UPP och DISKUTERADE politik och ny jazz med drink och cigarett, där alla kunde känna sig delaktiga i denna världsomspännande rörelse, från arbetarklass till Dry Martinis, smoking och politisk medvetenhet med en TWIST… Having fun doing it. Läppstift på min krage. Se filmen ”Hugh Hefner – playboy, aktivist och rebell”. Tippar att han haft stor IMPACT på mitt liv.
.
.
FOTNOT:  Nu när man är lite äldre, i en värld där politiker tappat sina ideal, visioner och värderingar, där allt endast är ett ekonomiskt rörmokeri, och där man har svårt att orientera sig med någon form av tillhörighet, pendlande mellan gamla vänsterideal och konservativa inslag, gör jag före varje val en TEST för att se VEM man är, och då blir jag alltid miljöpartist. Känns lite fjuttigt ändå, föga revolutionärt och långt ifrån den där framtidstron och rättvisetänkandet på 60-talet. Och inte har jag sidenpyjamas heller. Men jag dricker Dry Martinis på min födelsedag fortfarande…

Tappad barnatro


Alliansen återuppfinner den nya kristendomsundervisningen. Väcker upp ideal vi trodde dött och har med maktens rätt tolkat och uppdaterat det kristna budskapet, dvs. sin egen barndoms söndagsskola och kristendomskunskap, och iklär sig idag med lätthet Jesus’ gestalt och säger åt alla Lasarus i landet, att ”Du kan visst gå!! Det är dags att uppdatera de lama Jesusbilderna.

.

När jag gick i lågstadiet hade vi en religiös fröken som lärde oss en psalm i veckan. Hon trampade sen på sin orgel medan alla sjöng veckans psalm. Vi vattenkammade vågade inte annat. Jesus gjorde mirakel, gick på vatten och kunde återuppväcka lama och döda. Jag massproducerade bilder i teckningshäftet från dessa bibliska sagor för barn och gjorde fröken glad och fick femma både i både Kristendom och Teckning.  Men fröken gjorde aldrig några djupdykningar i tolkningar och så utan höll sig till skolplanen. Jesus röjer bland månglarna i templet. Man hajade adrig varför. Men Jesus var i klass med vilken actionhjälte som helst. Vi hade ju inte ens Bruce Willis på den tiden. Guds son, beat that!

Jag har nu tappat min barnatro och jag har slutat betala medlemsavgiften till en kyrka som äger halva Sverige. Jag tror Jesus gillar det. Jag gillar fortfarande Jesus, men har ersatt skolplanscherna med blinkande madonnar och annan katolsk kitsch. Det är i alla fall lite barnsligt.

Alliansens mjukisvariant av Pol Pot-kunskap går mot en glidning av makten mot skrupellös kapitalism i ett förbluffande klassiskt manér. I själva verket är Sverige idag ett enda stort företag. Folkhemmet dränerat. Slipsen som nytt krucifix. Alliansen som det nya arbetarpartiet. Man har också skickligt fått många att tappa fokus helt och folk nöjer sig med falukorv och bredband samt en extra tusenlapp i plånboken, utan att undra var den kommer ifrån. Det är förlamande. Undernas tid är förbi. Stjärnorna kvittar det lika.

 .

.