Nu har jag vattenkammad varit i vallokalen igen. Det är alltid lika spännande med den enorma högtidligheten och rigorösa dramaturgin därinne. Denna gång, ”supervalåret”, ville jag falla in bland de vallade fåren. Jag tar av mig solglasögonen. Man rör sig lite långsammare, skrider, gör ansiktet till ett oigenkännligt ”JASÅ”, totalt likgiltig, det avslöjas inget i mitt ansikte om vad jag röstar på. Väl framme vid själva altaret med röstlängderna, ett knappt märkbart ”… heeej”.. och så presenterar man lapparna – röstkort, ID och kuverten, med den vanliga osäkerheten – åt vilket håll ska de ligga?? Kan jag bli ogiltig??
Röstlängden verkade ok, men det visade sig att en del människor var märkta med svart – ”Vilka är det?”… viskar man. Man minns genast att man busade lite förra röstningen, lite uppsluppen kanske, och man funderar så smått på om det ska komma ”Nja alltså Zigge, du gjorde dig lite rolig över allt det här superallvarliga förra gången så tyvärr.. ja vi har våra regler… tyvärr”… Men det gick bra igen. En vit i den vita springan. OK. En gul i den gula springan. Jo jag förstår. Det såg korrekt ut. Jag nickar, ler, får leende tillbaka ”Det gick ju fint Zigge!”. Jag är 7 år igen. Räknar med guldstjärna. Och imorgon är allt som vanligt igen. Oavsett vilka som vinner. Vargarna och fåren.