Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

Tiden bor granne med grillen

Jag vaknar exakt den tidpunkt när jag sovit klart. Våra tider i huset bestäms sen i mycket av vår labrador, som är som en klocka. Hon har bestämda åsikter om när det är dags för mat, hångel eller promenad. Hon verkar må bra utav rutiner. Jag tror många gör det, även om de inte vill erkänna det. Idag trodde jag att jag gick upp tidigt, men så har det plötsligt blivit sommartid över natten. I rena upproret mot denna oförrätt som tvingas på en vare sig man vill eller inte, är klockan snart redan tre på eftermiddagen. Omräkningen till den reella tiden har börjat, ”ja just det egentligen bara två”, lik förbannat är det snart dags för mig att laga mat, jag hinner inte med att jobba alls idag, lika bra att ställa in. Denna omräkning fortsätter hela sommaren och sen när det blir dags för normaltid på höstkanten, så fortsätter det åt andra hållet, ”… har jag vunnit en timma eller förlorat?!?!.. vänta nu…”… Vi ligger i alla fall före USA. I alla fall sen någon bestämde att den riktigt riktiga tiden ligger i Greenwich. All annan tid är bara påhitt. Tiden ligger i Greenwich, alldeles stilla. Det är klart att det blir knas om den rör på sig.

Fortsätt läsa Tiden bor granne med grillen

Det känns så jäkla bekant, som att man varit där…

Det känns så jäkla bekant, som att man varit där… för längesen….

Earth | Time Lapse View from Space, Fly Over | NASA, ISS from Michael König on Vimeo.

Time lapse sequences of photographs taken by the crew of expeditions
28 & 29 onboard the International Space Station from August to October,
2011, who to my knowledge shot these pictures at an altitude of around 350 km. All credit goes to them. I intend to upload a FullHD-version presently.

[kolla i helskärm, ha högtalare på…]
Goodnight everybody, everywhere….   Fortsätt läsa Det känns så jäkla bekant, som att man varit där…

THE LAWN

                                                                       TODAY'S PICTURE STORY

One of, well maybe our last pleasure in life, was now the innocent joy of smoking together in the garden. The house we rented offered a well maintained lawn framed by walls covered with a jungle of ivy, though it was tormented by a relentless sun. Later in the evening, sheltered by the dark and the tender cool of the night, we sneaked out, rolled, licked the glue and…  puffed away, under silence. After all, she was my wife. This carefree routine went on for several nights when one day,  the weed had turned yellow. It slightly horrified me as well as Barbara.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y 

Mer väderleksromantik

.

Årets första blogginlägg, lite repetition;

Det var en vanlig dag. Det snöade som vanligt. Vi gick ut med hunden som vanligt. Blåsten var hård, som vanligt. Alla våra tidigare upptrampade spår var bortblåsta igen, som vanligt. Typiskt, skulle man kunna säga. Vädret kändes regisserat, en hotbild av vädret som den hämnande naturens vapendragare. På TV-väderleken blir det till en eskalerande eländes-underhållning. Ungefär som krigsfilm. Naturen och vädret bryr sig inte… Ingen pardon. Men för en labrador är skitväder bara en möjlighet till mer godis.

Fortsätt läsa Mer väderleksromantik

Roadmovie Sequence 01 – Fridfull Jul & Gott Nytt År!


Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.

Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden på hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en någon annanstans. Det är lätt att gå upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder får en att tappa minnet. Kommer att tänka på Salvador Dalí som tyckte att det var på tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tågurspårningar… Men det får stå för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna små kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.

Originalversion i widescreen

Stjärnorna kvittar det lika

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

Fortsätt läsa Stjärnorna kvittar det lika

Svensk haiku


Återigen, väder, en aldrig sinande källa till samtal och kontakt mellan människor över hela världen, oavsett språk, klass, kön, ålder eller politisk hemvist. Väder, ja i alla fall att prata om det, fungerar som en länk mellan människor, en slags vardaglig poesi, en gemensam angelägenhet. Det är bara att peka på himlen och nicka, eller skaka på huvudet, och muttra något om att ”det blir åska” och se svårmodig ut, så förstår vilken gammal grek eller huvudjägare som helst. Alternativt pekar man på solen och ler, stönar, eller skakar på huvudet. Man nickar instämmande till att det kommer att bli skit, för varmt eller att det inte är någon idé alls med någonting.

Jag har alltid gillat att kolla på hur vädret var igår, säkert beroende på att jag oftast saknar en gammal grek att dryfta saken med. Prognoserna stämmer aldrig ändå. Lika bra att kolla hur det egentligen var, direkt, dagen efter. En säkrare källa är ett samtal med en bonde som inte talar ens språk, där vi gemensamt tittar upp mot himlen, tittar på varandra, tittar ned i åkern, tittar upp igen på varandra igen, gör någon gest med handen och ruskar på huvudet med en suck, ungefär som att någon dött. Vi är överens. Det är för jävligt. För en svensk på semester i Grekland är det vackra vädret självklart, men för greker är det skitväder varje dag nästan. Det är för varmt, visst. Ingen idé att företa sig någonting. Och det finns ingen anledning att säga emot.

Idag skulle vi få en stor sol, men dimman ligger tät och mistlurarna hörs från havet. Men igår var det sol som lyste genom tunna moln, precis som förutspått. ”Solen lyser genom tunna moln”. Har aldrig sett det i prognosen. Långt ifrån det ”uppehållsväder” meteorologerna alltid försett oss med tidigare, en vattentät och säkrare prognos som täcker in många vädervarianter, men inte fullt lika poetisk som denna nya svenska haiku. ”Solen lyser genom tunna moln” är upplyftande, lovar mycket. Inte för varmt. Det skapar utrymme och möjligheter. Alla kan lägga in sin favoritsysselsättning här. Viktlöst och som genom ett drömlikt skimmer. Ett ypperligt tillfälle har uppenbarat sig. Jag kan njuta av prognosen även idag, fast det var igår.

.

FOTNOT: Att prata om regn kan fungera lika bra. Man får improvisera. Låt gärna den du samtalar med välja inriktning. Förekom aldrig en grek med ”vilket fint väder vi har idag!!”, oavsett hur vädret ser ut. Generellt är det alltid fel väder.

Brända av solen


Den där varma dagen. Man bränner fötterna på cementtrappan. Det går inte att hålla i järnräcket. Det verkar vettigt att åka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, går vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker på Fem-böckerna, de där som bara åt jämt…

Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen…  Vi plågar oss i solstolar och på stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig från sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en gråsparv… Ett nådaskott i huvudet. Barnvakten kom på mig. ”Du skjuter väl inte fåglar???”. Inget mer luftgevär.

Fortsätt läsa Brända av solen

I långkalsonger på Twitter

 eddieizzard

På min skärm flimrade det plötsligt förbi att Eddie Izzard, min absolut största favoritkomiker förutom Robin Williams, var på Twitter. Fenomenet i sig och möjligheten till att snacka med Eddie LIVE där han sitter i en taxi going downtown New York, gjorde mig lite upphetsad, till den grad att jag faktiskt snabbt reggade mig på twitter.com och plötsligt fann mig twittrande med hela världen. cuteboy89 frågade hur jag mådde. Sen kom singleboy77 och jag började på allvar undra själv hur jag mådde. Jag hade redan lagt ut bild på mig, den när jag är så snygg. Det verkade vettigt att ha en bild på sig, vad har jag att dölja??…

Fortsätt läsa I långkalsonger på Twitter