Stjärnorna kvittar det lika

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

Fortsätt läsa Stjärnorna kvittar det lika

En del saker går i arv…

”Skridskor är det läskigaste i hela världen. Jag dricker hellre varmchoklad”

Så skrev min dotter Ottie till mig i ett morgon-MMS med bilden här bredvid. På friluftsdag med skolan. Bara namnet ger en rysningar, flashbacks från barndomen. Ingen gillade friluftsdagen, man fick alltid lite resfeber, utom gymnastik-magistern som triumferande pep på sin visselpipa, och skramlade med sin nyckelknippa runt halsen som en fångvaktare. Alla de där dagarna med friluft på Hellasgården där choklad-termosarna gick sönder i ryggsäcken och rann ut över äggmackorna. Det hände alltid samma gäng, och de som inte havererat delade inte med sig. Man var rökt. Vi losers fick se på när de andra åt. Inte ens det var vi bra på. Utanför i kylan. Vi kunde ju inte bara ta upp plats vid borden i det tillyxade timmerhuset, dit folk med hela termosar köade. I förorten fanns det noll solidaritet. Och när den kom några år senare så var det Vietnam och Nicaragua man skulle solidarisera sig med, så långt härifrån som möjligt… för att nu ha försvunnit som ord nästan…

Fortsätt läsa En del saker går i arv…