”People don’t live or die, people just float”.

Bob Dylan

Fånga ögonblicket, fånga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i långa loppet. Livet ser inte ut så. Vårt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett åskväder över Manhattan som får alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i några sekunder, det sker bara en gång vartannat år kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar på det där ögonblicket, att det ska dyka upp och då är han beredd.

Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastående saker, som milt leende lätt låter sig fångas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med några burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgården i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta på dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har någon funktion. Naturen betyder ingenting. Den kråmar sig inte och gör sig till. Även om den framstår som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stå i proportionellt förhållande till åldern. Grejer som står stilla. Ett stillastående som påminner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig på blommor.

Det stillastående fotot har en sällsynt och lite kuslig förmåga att frysa ett ögonblick som inget sinne klarar av. Det är ibland en känsla av overklighet, man undrar om det verkligen hänt, det står utanför ens förmåga att leva i nuet, vilket är en stor och eländig myt som är svår att frigöra sig från för mänskligheten. Det tjatas om det som österländsk visdom, men det går inte, så fort man tänkt tanken har ögonblicket passerat. Bättre att ta vara på känslan ”innan”, ”innan” är en mycket längre tid. En del innankänslor kan vara ett bra tag. Innan varar så pass länge att vi hinner njuta av den. Själva höjdpunkten är otydlig och ofta över innan vi hann se det ordentligt, upplevelsen uteblev rent av. Innan själva klimaxen, innan det bästa är det som allra bäst.

Fredagseftermiddagen innan helgen, precis innan orgasmen, vårens första värmande solstrålar när den sista snön smälter och allt gammalt grus sopas upp av energiskt gula sopbilar, barnets förväntan på julaftonsmorgonen, glädjen innan semesterresan, innan den fantastiska middagen, innan dejten med den där kvinnan. Den är längre och går att suga på som en karamell. Mitt inne i nuet upplever vi inte det vi såg fram emot, mitt inne i det är vi upptagna av att tänka på annat, hur vi blir uppfattade och vad vi ska göra sen… vi är borta, bredvid, på sidan om ögonblicket. Det bästa är alltid innan det bästa….

Farfars far Olof, värdigt poserande för sitt förevigande i sin trädgård, innan han blev en del av den själv. Preserving the moment in the descending sun. Nu i min blogg. Det fungerade! Hej Olof!

Nuet är sen en tid förberett. Nuet vilar också tryggt i det som verkar dött. Framtiden har en självklar plats där också. Nuet är en samling tid av allt, en omöjlighet om man inte kan se runt hörnet. Men i det vi tror oss se i nuet, skeendet, lurar nu en föraning om att det ska bli vår och sommar igen, att kosmos och vår jord verkligen fungerar, ännu en gång, och kommer fram under snön. Jag ryckte fram min kamera så fort jag såg en av mina favoriter i trädgården, Kejsarspiran. Den har ännu inte fått sin långa ståndare, själva spiran, men den är förberedd. Den ser rent av tropisk ut där den hade krupit fram genom snön. Ser helt fräsch ut där den legat och tryckt hela vintern i skydd av glömska och mörker.

Naturen är på ett sätt alltid mer i nuet än tänkande varelser, där pågår förnyelsen ständigt i ett tydligare presens. Den tänker inte efter. Den letar inte efter kameran för att föreviga ögonblicket, som mammor som ska filma och fotografera allt, arkivera ens dotters alla avslutningar och födelsedagar, så att det verkligen ser ut sen i backspegeln som att man har levt, man hade ett liv, jag levde. Detta gör självklart att man kan missa eventuella nu-upplevelser, eller i bästa fall, just innan… Jämför ordet ”innan” med ”efteråt”, jag tror ”innan” skulle vinna klart i en omröstning om det ”bästa i livet”.

FOTNOT: De enda gångerna man är väldigt nära nuet är när man har sex eller spelar tennis, och bara stirrar på den där bollen. Man tänker inte på vad man ska ha till middag, bara följer bollen, det är en form av västerländsk meditation. ”Nu” är närmast ett nolläge, Nirvana. För oss vanliga dödliga innebär det att man troligen redan är död.

]]> http://www.me-we.me/?feed=rss2&p=1546 9 http://www.me-we.me/?p=1531 http://www.me-we.me/?p=1531#comments Wed, 10 Mar 2010 14:35:15 +0000 Zigge http://www.me-we.me/?p=1531

”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd;  en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”

Musikanten som spelade  en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar  i en timme. Under den timmen passerar ca 2000  personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst.  Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av  Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception,  smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi  överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande  tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang  i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.

En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa  musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste  instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?

(* Saxat från Washingtons Posts webbsida och ett mejl ursprungligen från en okänd.)

]]> http://www.me-we.me/?feed=rss2&p=1531 0 http://www.me-we.me/?p=1470 http://www.me-we.me/?p=1470#comments Thu, 04 Mar 2010 12:11:10 +0000 Zigge http://www.me-we.me/?p=1470
Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.

I mejlet berättas att jag ska få fina uppfräschningsprodukter från Barnängen. Jag skrev och tackade i ett uppsluppet ”Tack, så otroligt oväntat, jag kommer att få mycket nytta av era produkter, ser fram emot detta!”. Men det är ju lättare att ta bort rynkor i Photoshop, eller lägga till… jag såg på en Tikka Masala burk häromdagen, ”BEST BEFORE END”. Bäst just före slutet?? Nåväl, jag tar detta som en tapperhetsmedalj efter 56 års slit med ett hår som ser ut som Svinto oavsett hur man beter sig, men kanske beror på att jag hela min tid som ungkarl tvättade håret och allt annat med Yes…

Igår var det ett sånt här populärvetenskapligt TV-program där man snabbt bevisar att de som har kul lever längre, genom att sätta upp två lådor med möss och sågspån. Men i den ena lådan finns det stimulerande redskap som rör, klätterställningar, och hjul att springa i. Mössen som underhåller sig febrilt med redskapen och kryper i tunnlar bildar hela tiden nya hjärnceller, blir gladare, friskare och lever längre. De andra med bara sågspån tacklar av direkt, blir dumma och dör. Såna som skulle äta hamburgare till frukost, lunch och middag och kräkas på kameran. Jag frågade min fru som höll på att somna i sängen bredvid mig, vilken låda vi var i. Vi har ju inga ribbstolar på väggarna och kryper inte i rör men… ekorrhjulet då?

I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.

Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord.  Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store..  men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…

Nu när det snöat så länge så innehåller varje snödriva spår av alla dessa människor… Allt finns där. Inte bara hundskit. Allt är en del av allt, i varje levande varelse, och alla träd och växter. Vi dricker alla Jesus’, Hitlers och Presleys pink.  Molekyler från Jesus och Hitler har också hjälpt till att bygga upp din kropp. När det blänker i den fallande snön är allt stjärnstoff. På så vis blir vi alla Gud, vi är universum som ser oss själva när vi tittar ut genom fönstret.. Vi simmar i oss själva och i alla. Vi dricker allt och alla som någonsin funnits. Mitt skägg är Hitlers mustasch och… ja det är inte så krångligt. Prat om Guds existens eller inte är överflödig. Religioner också. Den högre makt som de flesta människor ändå tror på, trots att de säger sig inte tro på Gud, är oss själva och allt vi ser, rör, dricker och äter.

När vi dör fortsätter vi att leva i alltet, vi går upp i den stora hårddisken. Alla atomer går att spränga. Det finns lika mycket energi i en sedel som i 100 vätebomber. Därinne är det som i solen, rent ljus, vi är alla rent ljus, ren energi, oförstörbara. Såhär har vi gått runt jorden sen begynnelsen, vi har varit allt, varit överallt. Bitar av dig, som du upplever dig idag, finns redan spridda över hela världen, i alla hav, i varje glas whisky, i varje falukorv, i den fallande snön. Om det är någon som fortfarande inte tror på liv efter detta, så tänk på att universum inte är känt för att slösa med energi. Allt finns kvar. Inget försvinner. Handen du ser framför dig, innehåller allt och alla, och du har själv gjort den. Allt det här kan man kalla Gud, men det är bara ett ord. Men det är ok för mig. Det är ju därför vi har ett språk. Eftersom jag är född här tror jag på Jesus. Det är svårt att tro på molekyler. Vi behöver symboler, semantik och lite historier. Man ska inte krångla till det. Du är allt av detta, men samtidigt ingenting av detta. Tro inte att livet är på riktigt… Du vet allt det här, du behöver inte fråga någon. Du har vetat det länge. För evigt. Du är…

Meanwhile, back at the dårhus sitter folk och påstår att de är Gud. Det kan bli ganska påfrestande i de riktiga dårarnas sammansvärjning och de spikas för säkerhets skull återigen upp på sina kors.

Följande lilla söta historia kan kännas som att jag vill skylla ifrån mig, men jag är ju en ansvarsfull pappa, frihet men under ansvar… Det är heller inget försök att varna icke ont anande föräldrar för världen därute. Det gör dom ju så bra i alla media. Framförallt varnas för Internet där det mesta är farligt med horder av illasinnade sajter och hackers. Ser man lättklädda damer ska man definitivt vara på sin vakt, då de ofta kommer tillsammans med virus och andra hemskheter. Det kan t.o.m. vara för sent när de ikonerna för fara dyker upp…

Vi hade letat efter barnfilmen Hundhotellet i veckor redan. Vänt uppochner på det mesta. Var det inte en DVD, eller kanske en VHS? Vi var inte helt säkra men visst skulle den ligga någonstans, men nej. En pappa med självaktning fixar ju det här på något vis. Kanske kunde vi hyra den? Nej. Slut. Slut överallt. Levereras inte längre. Hyra på biblioteket? Vi var på väg att ge upp framför datorn, min dotter och jag, då den plötsligt dök upp som nedladdningsbar film på en amerikansk sajt. Otroligt!! Och vilken sajt, de hade precis allt till superbilliga priser, och inget skumt, förutom några halvnakna damer i periferin som man kunde få träffa, det såg ju ut att vara ordning och reda. Bara att betala med kreditkortet så fick man ladda hem 3 valfria filmer för 20 dollar. Vid detta laget var ju detta ett erbjudande vi inte kunde motstå. Ja, som jag inte kunde motstå. Vi klickade på Hundhotellet, betalade med kreditkortet på betalningssidan. Då, när beställningen skulle konfirmeras, kom det upp en hel sida med folk utan kläder i komprometterande positioner. Ehhhh…. Min dotter som också är van vid Internet säger direkt att ”Pappa… jag tror vi är torsk”…. ”Jaa…. det tror jag också…”… Allt går plötsligt väldigt trögt där på skärmen, vilket är olycksbådande, virus och trojaner väller in… förutom att pengarna säkert är borta. Jag lyckas till slut stänga ned den. Pappa har gjort en liten prestigeförlust. Jag tittar på min dotter och säger något överslätande som ”Ojdå…” och skojar till det med att ”.. nu dröjer det väl inte länge förrän telefonen ringer förstås!”…. Det dröjde inte mer än 20 sekunder förrän det ringde.

”Hej, det är är Annelie”… säger hon släpigt, lite halvklätt… ”… från Nordea”.
”Jaha!”…
”Jag ser att du varit ute på Internet på en vuxensida och använt ditt kreditkort, och vi blev lite misstänksamma för du brukar ju inte göra sånt”.
”NEJ ALDRIG! Jag var ute med min dott… eehh… vi skulle beställa en film bara.. Hundhotellet… eeehhh.. och… plötsligt kom det en massa nakna tjejer och… det är ju fint att ni sitter där och kontrollerar folk! Det började blinka en varningslampa där på mig eller?”..
”Ja eftersom du inte brukar göra sånt här reagerade vi. Det är ju för ditt eget bästa. Vi vet ju att du inte brukar vara inne på sånt här. De har redan dragit två summor på ditt kort, de brukar göra så först, för att se att det fungerar”.
”OK…. men kan du spärra mitt kort, lika bra”.
”Ja, jag tror det också, jag spärrar direkt”…..
”Tack Anneli….”…

Tittade på min dotter, ”Det var Anneli, från Nordea…”… Det hela verkade roa henne och hon hade nästan svårt att hålla sig för skratt. Jag log med ena mungipan. Försökte förklara det inträffade för min fru, något förvirrat om Anneli och kreditkort, spärrat… Så fint att Storebror kontroller ens skumma Internetaffärer. Vilken tur att Anneli var snabb och vaken. Som sagt, det finns så mycket skumma typer därute… Numer är vi lyckliga innehavare av Hundhotellet. Det tog några månader till innan jag hittade den, helt legalt, på Lovefilm… som trots sitt fåniga namn inte har några nakna tjejer i sitt utbud.

När jag var liten gick pappa och jag på de gamla fina biograferna Hollywood, Fenix eller London i Stockholms Klarakvarter. På den tiden var det ju inte mycket på TV, mest Hyland och bröderna Cartwright. Så vi gick varje söndag på nonstop bio för att kolla Helan & Halvan, Tom och Jerry och journalfilm. Tills.. en dag… då det PLÖTSLIGT dök upp ”NUDISTERNAS PARADIS”, och man såg naket folk som hoppade från trampoliner 50 meter bort. Jag tyckte det hela var intressant, men pappa började skruva på sig och harkla sig. Det var sista gången vi gick på nonstop bio. Det var också början till slutet för Tom & Jerry och omläggningen till porrbio för dessa biografer. Av dokumentärt intresse gick jag idag ut på Internet för att kolla… om nudistrullen fanns, om jag kom ihåg rätt. Och, den FINNS för uthyrning, man kan t.o.m. med ladda ner den gratis ser jag. Märkligt att jag kom ihåg titeln… Ja det vore ju intressant. Ser att den faktiskt är barntillåten…

”Skridskor är det läskigaste i hela världen. Jag dricker hellre varmchoklad”

Så skrev min dotter Ottie till mig i ett morgon-MMS med bilden här bredvid. På friluftsdag med skolan. Bara namnet ger en rysningar, flashbacks från barndomen. Ingen gillade friluftsdagen, man fick alltid lite resfeber, utom gymnastik-magistern som triumferande pep på sin visselpipa, och skramlade med sin nyckelknippa runt halsen som en fångvaktare. Alla de där dagarna med friluft på Hellasgården där choklad-termosarna gick sönder i ryggsäcken och rann ut över äggmackorna. Det hände alltid samma gäng, och de som inte havererat delade inte med sig. Man var rökt. Vi losers fick se på när de andra åt. Inte ens det var vi bra på. Utanför i kylan. Vi kunde ju inte bara ta upp plats vid borden i det tillyxade timmerhuset, dit folk med hela termosar köade. I förorten fanns det noll solidaritet. Och när den kom några år senare så var det Vietnam och Nicaragua man skulle solidarisera sig med, så långt härifrån som möjligt… för att nu ha försvunnit som ord nästan…

Sen hoppade en väldigt rödnäst man i vaken, nja han var faktiskt lila, låg där och väste fram något paniskt och osammanhängande om att man måste upp, vi trodde alltid att det var sista gången för den gamle mannen.. vilket jobb… Flera föreställningar om dagen hela vintern, och i varje föreställning ingick flera prov på hur man skulle göra och inte göra.  Tror inte ens han bastade innan. Och våtdräkt fanns ju inte då. En äkta hemmafakir. Det är väl såna som skär sig idag. Isen brakade till ofta av alla spänningar. Det ökade dramatiken. Det lät varje gång som att vi alla skulle hamna i en jättevak tillsammans med den lila mannen.

Hellasgårdens vak. Långt innan kinesernas vattentortyr och Guántanamo.

Och så de jävla skridskorna, varför?? Varför skulle man bara åka runt runt i oslipade bandyrör, grabbarna hade ju riktiga hockeygriller, och kunde tvärstanna så där fränt så att det yrde snö på en. Jag blev aldrig bra. Åkte på fotknölarna länge. För evigt back, slutligen i målet. Allra sist helt utan skridskor, pjäxorna kändes säkrare och varmare.  Då klagade motståndarlaget. Jag hade ju bara ansiktsmask, fått av pappa. Inget mer skydd. Funderade ett tag på att köra med boxhandskarna, men de sa att det var farligt. Men man förfrös ju alltid fötterna i bandyrören och sen det där med att ta av sig fanskapet. På den kalla bänken med ett lager av is på. Fingrarna var redan röda och sönderfrysta. Snörpningen går alltid sönder när man ska ta på sig grejerna så det blir inte mycket till uppvärmning när man ska tråckla ihop allt.  Efter en kort uppvisning på isen där det mesta går ut på att inte krocka med folk, det gick ju inte att stanna, har snörena blivit stela och hopsvetsade av is och man svor helt vuxet, innan man fick upp eländet. Man förstod aldrig poängen. Och sen den ohyggliga smärtan när man la händerna på ett varmt element i en trappuppgång… Ja man måste ju testa allt som barn, som att frysa fast tungan på trappräcket… Always crash in the same car – ”Jag ville att min bil skulle gå sönder!”…

Som mycket i gymnastiken var det mest drill och uppfostran, få lite hyfs och pli på grabbarna det var frågan om. En slags hemmasnickrad förortsfascism. Boxningsringen stod uppställd som ett hot de första veckorna. Och så de där jäkla hopp-plintarna… som bara fanns till för en sak, konstigt att det blev barn till slut… Och nu har det gått runt ett varv, nu klagar min dotter på den förbannade skiten. Jag är fullt beredd att skriva sjukintyg, det kan hon ju skriva själv förresten… När det var som mest friluftsdag i min ungdom fick jag lunginflammation, och då tyckte pappa att det gått för långt han också och skällde ut fröken. Men det allra läskigaste var nog simprovet, när alla gör ”bomben” framför en och man kämpar på efter kallsup på kallsup… Usch den där lukten av klor och urin, och de bedövande skriken av 500 kids på Älvsjöbadet, är en gåta.

Mitt svar på MMS:et – ”Hahaha!!! Ursäkta att jag skrattade gott åt dig, men jag tycker faktiskt synd om dig, jag skulle heller inte fixa konståkningsskridskor…. Får jag lägga ditt mess på min blogg?   Puss!  Papa”. Jag har faktiskt sidor, antagligen genetiska, som jag inte vill föra vidare… Vad man vill föra vidare är att man kan säga nej till friluftsdag. Fri luft. Visst luften är fri. Inte bara på den dagen. Men något måste jag ha lärt mig. På senare år har vi med lyckat resultat anordnat konståkningstävlingar. Med korvgrillning där man kunde värma sig och glödgat Vino Tinto. En kille från Algeriet vann. Han hade aldrig stått på  ett par skridskor. Hans mycket fria stil blev smått stilbildande och han vann ledigt juryflickornas hjärtan.

Ditt eget DNA som konst…

G O T T   N Y T T   Å R   Ö N S K A R   Z I G G E !

Lite avslutande bilder från Visby i snö… Flyttgubbarna skrattade gott åt våra skidor när vi flyttade hit, som att vi hamnat på Mallorca, men visst fan är det snö här ibland, rätt mycket t.o.m…. Låten är fullkomligt tårdrypande för den som kan sin småfranska, men jag kunde inte låta bli. Det är ”Eddie Constantine & Tania – L’homme et l’enfant”, som pappa köpte som singel när man var liten, spelades flitigt på den stora grammofonmöbeln, där det fanns ställen som Hilversum, Motala och BBC på. John Wayne måste ha varit USA:s svar på den gode Eddie, men Eddie kan sjunga om att han gråter när han letar efter den blå fågeln som barnet frågar efter. Det gjorde inte Johnnie…

http://www.zigge.se/jul2009/

Och så – till alla er som missade filmen jag gjorde för någon vecka sedan så rekommenderar jag att trycka på länken, så går rullen ”Re-Joyce” igång – http://www.zigge.se/jul2009/ Jag är väldigt förtjust i att titta på den där snön som faller över Gotland, med speakerrösten till, nästan transcendental. Några tyckte att detta julkort var lite väl ledsamt, men det var alltså vare sig ett julkort eller ledsamt. Det handlar bara om vad som händer om man lever ett liv utan passion… Att tycka att det kul att finnas till på vår snurrande planet kan räcka långt som passion, man behöver inte göra det så mycket mer komplicerat. Det ska vara Shockwave plug-in installerat men det ska funka per automatik men annars finns hjälp här (och även på webbsidan):

Download/Ladda hem Shockwave Player (PC/Internet Explorer) (PC/Firefox)  (other versions)     
Download/Ladda hem Re-Joyce Projector (PC) (Mac)

Photo, editing & programming by Zigge Holmgren.   Soundtrack from the movie ”The Dead” by John Huston, his last. Troubleshooting: It’s recommended to use a resolution of 1280×960 px and IE (for PC) or download the Shockwave plug-in for your specific browser & OS (see above).

HOME

Läs mer   (se filmen…)

Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…

Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…

Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…

Vår tropiska trädgård i Visby, augusti 2009.

Det har blivit sent. Det är natt. Det är mörkt. Becksvart. I havet simmar hajen. Dom är snälla. De biter bara några få människor varje år och absolut inga större tuggor. Det dör fler människor av läskedrycksautomater varje år. Miljoner människor kör ihjäl sig och dör i krig och torteras. Hajarna utrotas nu, ungefär 10.000 i timmen. När det inte finnns hajar kvar som äter fisk, som äter plankton, som producerar 70% av världens syre, borde få hajfenssoppan att fastna i halsen på kineserna. Tankarna är lite ostrukturerade men jag bryr mig inte om att ordna dom i jämna rader. Dörren till trädgården står öppen, det är varma mörka sensommarvindar. Man hör havet ända in till rummet där jag sitter vid datorskärmen. Det blåser i träden. Hunden ynkar runt mina fötter.

Vi är ensamma hemma. Jag kan inte se henne, är bländad av min skärm. Hon gillar inte att dörren står öppen. Det är osäkert. Obevakat. Det stör hennes vaktinstinkt. Hennes jobb helt enkelt. Hon gör detta för mig eller vår flock, som dock inte är hemma ikväll. Det kan slinka in vadsomhelst på det här viset. Hon vill att vi går ut på trappan och röker. Vi sitter där ett tag. Men det är inte så kul att röka i mörker. Det är meninglöst, som att röka när man blundar eller ligger och solar. Hunden sitter bredvid, hon tittar åt höger. Åt vänster. Åt höger igen. I hennes tillvaro händer det massor av saker hela tiden, hon har fullt upp i hennes fantasivärld men som för henne ter sig fullt verklig. Precis som hos människan. Vi håller ihop allt så gott det går med allsköns påhitt. Det är skönt med en svart labrador bredvid sig i mörkret. Det är så väldigt trofast. När det är vi två i mörkret finns det inga sidotjuvar, inga bakåttjuvar, inga framåttjuvar. Och ingen som kullar en. Hunden har helkoll på alla dämoner. Jag reser mig slutligen och öppnar dörren, hon står på trappan, tittar återigen åt höger, sen vänster, vinden är varm, tittar åt höger igen, det ser ok ut. Vi går in. Jag låser dörren.

Charles Cros, 1883, en av de första färgfotona.

Det finns en sorg, en suck till slut efter den första euforin över det ”vackra”. En flyktighet. En skörhet. När man målar kan det bli ett helvete med alla färger. Möjligheterna till att fånga det vackra blir  övermäktigt, en slags färgpsykos. Man måste förenkla. Reducera och torrkoka.  Tar man bort färgerna blir det genast enklare. Svart ger nästan Instant Art. Det svartvita förefaller dokumentärt. Troligen konst… Det motsatta är porr, spelhallar och korvstånd som av tradition har starka färger, mycket gult och rött, som senap och ketchup. Varningskombinationer. Det signalerar fara. Hela naturen vet om det. Neon betyder att någon vill ha dina pengar. Gult och svart – det finns flugor som försöker spela tuffa genom att efterlikna getingar. Och sportdårar. Jag tror också att de konsumerar mer korv, porr och drar i pokerbanditer. Det attraherar folk som vittrat, folk vars sinnen blivit slöa, folk som inte tränar sina ögon och sinnen dras direkt till korvmosbricka med allt och en Pucko. Svartvit mat däremot är Art by Default. Eller ens barndoms skolfilmer ”Solfilm”. Vajande svartvita björkar på gråsliten randig och prickig film med raspigt ljud. Vi visste det inte då men det är stor konst. Stor humor också. Några Idla-flickor som studsade med bollar.

En oerhört vacker vintermorgon i nysnö i det blå morgonljuset är komplett meningslöst. Som bild alltså. Och saknar poäng. Det är det vackras baksida, bakgården där hundar mår illa. Men de går att använda om man förstör dom, drar, sliter och filtrerar dom. Vaskar fram något dolt. En ytterst märklig men vanlig process hos konstnärer. Ett kul försök är också att ta en riktigt dålig bild och försöka göra något av den. Konstens konvention är att undvika klichéer, man undviker det bildsköna, det vykortsvackra. Man är rädd att tappa ansiktet. Och visst är det så att alltför vackra bilder är som… vackra kvinnor. Deras skönhet bländar oss så att vi inte kan se vad som finns bakom, under ytan. Det finns en platthet, osynlighet, utan rost och lite skit. Det perfekta är ointressant. Det ger oss inget att tänka på, när man inte kan komma vidare, ingen utmaning, inget som väcker känslor. En vacker kvinna riskerar att bli fånge i sig själv. En vacker bild blir aldrig mer än en bild. Mamma sa alltid att ”en naken karl är väl inget att titta på”. Jag förstod aldrig det men vet nu att det kallas samtidskonst om man springer naken på gatan. Det blir ett jävla liv. Det är inte svårt att väcka känslor men det är inte samma sak som att det är bra.

A C C I D E N T L Y   I N F O R M A L

Slumpen är alltid perfekt, som i naturen. Det är alltid vackert, alldeles av sig självt. Vilket är ett stort under. När människan försöker skapa vackra saker försöker hon styra slumpen, nå fram till den, inte tänka så mycket, vissa inslag av irrationalitet. Man vill hoppa över hjärnan, önsketänkandet är en direkt kontakt från hjärtat till handen. Vi blir oftast missnöjda, vill ändra. Måla om. Kanske lite mer gult?? Vrida den lite till höger? Vi har en idé om det perfekta, nosar på Den Gudomliga Planen. Som kanske i själva verket är ren och skär slump? Det går lika bra med Kaos. Utan kaos, inget liv. Utan kaos hade aldrig något alls inträffat, någonsin. Folk med linjaler skapar bara oordning. Gör experimentet med att lägga några pinaler i en liten väska, lägg på locket, skaka om, lyft på locket och beskåda hur perfekt allt hamnade. Det hade inte blivit lika bra om vi medvetet försökt lägga allt så bra som möjligt, i harmoni, om vi hade suttit och pulat med det där i timmar.

Down The Drain – diskbänks-realism, augusti 2009.

Jag har varit oerhört upptagen av allt det där. Det grämer mig jämt att hela tiden uppleva vackra saker utan att på något sätt kunna förmedla det, spara det, arkivera det, samla allt på burk innan jag dör. Min undersökning. Knastrigt hoprafsade anteckningar om änglakörer som är omöjliga att förstå. Även för en själv. Men jag hoppas på att komma över det där med åldern. Under själva samlandet lär man sig säkert efter hand att lämna det. Döden är en överkörd gräshoppa på en dammig gotländsk grusväg, långsamt blir man ett med vägen. Efter att man gått vidare hittas allt så småningom på vinden av ett barnbarn och slängs i en container. Helt korrekt. Livet går vidare utan mig som man minns mig.  Men Universum slösar inte bort någonting. Allt är konstant. Floden flyter förbi men det är alltid samma vatten. Allting ryms i en kort epilepsi.