Hugh Hefner – frihetskamp i silkespyjamas

I slutet av 60-talet nådde världen en slags peak med framtidstro och hopp, som inte återkommit sen dess – allt var möjligt, business was good. Biff på bordet varje dag. Här och var låg Playboy tidningar framme hemma, förstrött framlagda av… min gode far, i någon form av initiering till vuxenlivet, riktat mot mig…. Och, visst fanns det bra artiklar, också… ähum.. Under denna tid frodades en ny liberalism, där man som högerpartist kunde vara vänster samtidigt. Hugh Hefner framstår såhär i efterhand som en stor stilbildare, medborgarrättsaktivist UTAN PALESTINASCHAL och för frigjord sex, i en jättecocktail med ”stil och klass”…. Mina föräldrar hade ständiga cocktailpartyn i denna anda där jag deltog som någon slags maskot man kunde pussa på, man STOG UPP och DISKUTERADE politik och ny jazz med drink och cigarett, där alla kunde känna sig delaktiga i denna världsomspännande rörelse, från arbetarklass till Dry Martinis, smoking och politisk medvetenhet med en TWIST… Having fun doing it. Läppstift på min krage. Se filmen ”Hugh Hefner – playboy, aktivist och rebell”. Tippar att han haft stor IMPACT på mitt liv.
.
.
FOTNOT:  Nu när man är lite äldre, i en värld där politiker tappat sina ideal, visioner och värderingar, där allt endast är ett ekonomiskt rörmokeri, och där man har svårt att orientera sig med någon form av tillhörighet, pendlande mellan gamla vänsterideal och konservativa inslag, gör jag före varje val en TEST för att se VEM man är, och då blir jag alltid miljöpartist. Känns lite fjuttigt ändå, föga revolutionärt och långt ifrån den där framtidstron och rättvisetänkandet på 60-talet. Och inte har jag sidenpyjamas heller. Men jag dricker Dry Martinis på min födelsedag fortfarande…

I didn’t really say everything I said

Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.

Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.

Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen –  ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..

Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.

dagensmedia.se