En tidig badrumsfotograf, out of context.

 Ernest Hemingway bakochframErnest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.


Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.

1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.

 

FOTNOT:  Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.

Publicerat av

Zigge

Till vardags konstnär och grafisk illusionist på POST-ART porträtt ateljé (www.post-art.se) och DNA-ART (www.dna-art.se). “När man minst anar det så går det som det går”. (Ingemar Johansson)

Kommentera