Jag tog mig friheten att initialt citera direkt från Gubbkalendern Härjedalingar 2011
http://www.ranningsvallen.se/kalender.html
Gubbkalendern Härjedalingar görs av Ränningsvallens byalag. Gubbkalendern visar lättklädda, osminkade, gubbar i vardagliga situationer och i härjedalsk miljö fotograferade av Jocke Lagercrantz.
Gubbkalendern Härjedalingar 2011
Gubbkalendern Härjedalingar 2011 finns att köpa på olika ställen i Härjedalen och Östersund samt i Uppsala. Ränningsvallens byalag skickar även kalendern med posten till den som vill. Gubbkalendern Härjedalingar 2011 visar arton nya gubbar och en yngling på tillväxt. Alla fotograferade av Härjedalens egen fotograf Jocke Lagercrantz.
Ränningsvallen ligger i västra Härjedalen, 760 meter över havet, intill Ränningsvallssjön. Det bor nio personer i byn och det finns fem gårdar. Gunnars ligger 7 km från Ränningsvallen. Sommartid finns en privat väg till Gunnars. Under vintern finns skoterled och skidspår dit. I Gunnars bor två familjer permanent. Det finns flera fritidshus i Gunnars. Gubbkalendern Härjedalingar Ränningsvallen-Gunnars byalag ger ut gubbkalendern Härjedalingar. Den har getts ut sedan 2004.” [slut citat]
Mina favoriter är nog 2008 och 2007 års kalendrar, innan dess är det ju fusk med långkallingar! Det finns många pärlor i denna friska produktion, med självdistans, humor och uppriktigt mod. Det blir inte mindre bra av att det är, som de själva säger på webbsidan – helt vardagliga situationer. Det är rörande och roligt. Det är norrländskt. Det är ingen turistbroschyr. Möjligen kan en och annan av det täcka könet lockas ut till obygden som ren bieffekt. If music is the food of love, play on! Den s.k avfolkningsbygden visar här prov på stor innovationsförmåga och initiativ, men kanske framförallt mod, tydlig eskapism och medvetandegörande diverterande sysslor.
I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.