Inlägg märkta ‘nostalgi’

TERROR, om att bränna gummi ute i obygden

söndag, 8 mars, 2015


Burning rubber in the middle of nowhere.

Jag och Annika åkte på en lite omtumlande studieresa och kollade in vår lokale hjälte Rickard Nilsson med sin TERROR TRAKTOR!! Traktorslalom! Det var oerhört varmt den där dagen. Allt blir lite surrealistiskt… Som gammal stockholmskille stod jag där och undrade jag lite över hur jag hamnat här… Men han är säker, han Rickard! Det blev en liten film också. [kolla i HELSKÄRM & HD]

Små dofter som öppnar upp minnet på vid gavel

söndag, 8 mars, 2015


Monica Zetterlund – En gång i Stockholm, Melodifestivalen 1963.

Det är märkligt hur alla de där lukterna dyker upp ur luktminnet när man ser det här, lukten av läder från puffdynorna man satt på, mammas och pappas lördagswhisky, mammas parfym, det inoljade teakbordet, en lätt dammighet från de stora gardinerna, det stora praktverket Nordisk Familjebok i bokhyllan, pappas Scotch rullband. Även grammofonen luktade. Vinylen, trappuppgången, lukten av hiss. Korvståndet. Blöt asfalt efter regnet. Nyklippt gräs. Tunnelbanan som luktade el. 

Varje sån doftassociation kan trigga igång en massa minnen man trodde att man glömt. Fast nu var det ju tvärtom. Det verkar funka åt båda hållen.

 

Redan som liten, om ”tankspriddhet”

tisdag, 16 december, 2014

stuvsta - faster harrieth, <a href=
Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara någon annanstans… Far Away Eyes.

Ja, till slut blir det där med tankspriddhet något som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmåga att glömma tid och rum, inte alltid så populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgång, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….

Well, redan som liten sa pappa att jag var så tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sång och på den vägen är det. Anar en viss form av prägling från ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstår som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det får gå för den här gången”. Vill inte påstå att man utnyttjat detta men misstänker att man långsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshållning.

Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod på den stora skolgården. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken på atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i såna ögonblick man får en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstår roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgång. En möjlighet.

Se även bildspel på:  I might reach Nirvana tonight

Tankspriddas Riksförbund:   http://www.tankspridd.se/

.

I might reach Nirvana tonight

söndag, 12 januari, 2014

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge

Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

onsdag, 10 juli, 2013

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

Det som det mesta handlar om

måndag, 7 januari, 2013

Min musikfröken i mellanstadiet var rektorns fru och såg ut precis som M. Thatcher, stenhård disciplin. Alla tvingades att genomgå sångprovet inför hela klassen. Detta var helt avgörande för slutbetyget. Hon tjatade jämt om de stora kompositörerna, jag kunde de flesta, pappa spelade dom flitigt hemma, men sångprovet var det som gällde. Sittande vid pianot kallade hon fram oss en och en och valde låtar själv till oss. Jag var 12 år och blev tilldelad ”Mors lilla Olle”. Det var som att stå naken där framme vid griffeltavlan. Rösten som redan var i upplösning av en begynnande pubertet blev inte bättre av låtval och det faktum att hon alltid plågade oss med höga tonarter. Precis som i kyrkan lägger man sig då en oktav under för att överhuvudtaget kunna hålla tonen någorlunda. Fröken tyckte jag låg för lågt. Jag gick inte upp. Jag fick gå ut med ett mummel att ”det där blir nog en tvåa”. Detta fick ju givetvis en enorm impact på senare sjungande!

Räddad långt senare i livet av Tom Waits kan man nu ligga hur lågt som helst. Under några tagningar i en enormt dålig och tillfällig hemmastudio kunde jag under stora besvärligheter sjunga in fyra Sinatra låtar till kompet av hela Nelson Riddle’s orkester med plattan ”Sing Along With Nelson Riddle”. Det var inte det lättaste att genomföra dessa hämndlystna tolkningar, då rösten hela tiden skar ihop i hostningar, men det genomfördes med hjälp av att dricka en skvätt champagne mellan varje strof. Det blev dock många omtagningar innan det bar hela vägen igenom.

Nu hittade jag dom fyra inspelningarna i MP3 format, kommer inte ihåg hur jag lyckades med konstycket att få dom i detta format från den gamla rullbandspelaren. Istället för att låta dom hamna i glömska totalt gjorde jag snabbt en film från sommarens hundpromenader och det blev till en tårdrypande kärleksförklaring. Tanken var hela tiden Frank Sinatras ”The summerwind”. Man minns såna dagar. En varm sommardag. Vid havet. Och som Olle Adolphsson sjunger ”… och det som det mesta handlar om, det kanske bara sker en endaste gång…”. Så är det. Har alltid drömt om att bo sådär…. vid havet… Och nu gör vi det sen 10 år. Och så här blev filmen, en helt vanlig ovanlig dag vid havet;

.

Home movie: Walking the dog. A film by Zigge Holmgren starring Annika & Shady (including two previously not released singing efforts by Zigge). Filmed in HD on location at Hällarna, Visby, Sweden July 26, 2012.

Frank Sinatra Summer Wind Lyrics

Songwriters: MERCER, JOHNNY / MAYER, HENRY / BRADTKE, HANS

The summer wind, came blowin in – from across the sea
It lingered there, so warm and fair – to walk with me
All summer long, we sang a song – and strolled on golden sand
Two sweethearts, and the summer wind

Like painted kites, those days and nights – went flyin by
The world was new, beneath a blue – umbrella sky
Then softer than, a piper man – one day it called to you
And I lost you, to the summer wind

The autumn wind, and the winter wind – have come and gone
And still the days, those lonely days – go on and on
And guess who sighs his lullabies – through nights that never end
My fickle friend, the summer wind

 

Summer Wind lyrics © Warner/Chappell Music, Inc.

 

I see a Rhenocéros!

söndag, 29 januari, 2012


Från filmen ”Midnight in Paris” av Woody Allen. Adrien Brody som Salvador Dalí.

Håller på och betar av årets Oscar-nominerade filmer. På www.oscars.org kan man rösta själv, tävla mot familjen, vad vet jag. Sitta uppe på Oscars-natten och skrika YES! för varje rätt rulle man får in, medan resten av familjen sen länge somnat in med sina rösttalonger. Det kan ju inte vara så svårt, man vet ju vilka som vinner, det är ju mest för branschfolk som hyllar sig själva. De som får minst Oscar brukar vara de bästa, en enkel regel. Det är ju ingen kvalitetsmärkning som ”Glada grisen” att vinna en Oscarstatyett (även fast nu allt är möjligt på www.stoneface.nu). Adrien Brody är inte ens nominerad för sina tre minuter men, jag skulle ha satsat rubbet på honom. I taskig konkurrens med Nick Nolte, Christopher Plummer och Max von Sydow i kategorin ”Best actor in a Supporting Role”. Skulle gärna vilja se Brody som Leading Role i en film om Dalí. Borde ge honom en Oscar. Hursomhelst så är denna snutt redan en av filmhistoriens ”klassiker”, som det heter. En annan är på Hemingway – ”Who wants to fight!!??”…

(mer…)

Soviet beach ball propaganda

tisdag, 13 december, 2011

No one knows anything about this presumed commercial. No data. Yet, it’s a piece of art from the new Russia. Most of the actors are probably dead. I’m most moved to see actors in old silent porn movies, they could impossibly live now… I would say it’s by the Black Sea, a luxury resort by the sea where the cream of politicians and the privileged elite were enjoying caviar and sleazy KGB sex. Notice the fence in front of the sea. ”See but not touch”. Another subtle Soviet joke. The hot Ladas arriving with the chics, the sovietic low-budget solution to the Chevrolet.

And still, it’s very touching. As I said, they are all probably dead. That song, is a hypnotic mantra. I would be able to sing it anytime if an agent just whispered the Russian word for beach ball ”??????? ????????” in my ear, making my labrador anxious… The singing would then affect my neighbour who directly would shoot his wife. We don’t know why, but this was often the case with the whole inscrutable KGB concept. It’s such a masterpiece.


Pina Bausch would have loved it, if she was still around.

IDLA-flickorna be damned.

 

 

I didn’t really say everything I said

onsdag, 19 januari, 2011

Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.

Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.

Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen –  ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..

Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.

dagensmedia.se

Roadmovie Sequence 01 – Fridfull Jul & Gott Nytt År!

söndag, 19 december, 2010

Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.

Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden på hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en någon annanstans. Det är lätt att gå upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder får en att tappa minnet. Kommer att tänka på Salvador Dalí som tyckte att det var på tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tågurspårningar… Men det får stå för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna små kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.

Originalversion i widescreen