Små dofter som öppnar upp minnet på vid gavel


Monica Zetterlund – En gång i Stockholm, Melodifestivalen 1963.

Det är märkligt hur alla de där lukterna dyker upp ur luktminnet när man ser det här, lukten av läder från puffdynorna man satt på, mammas och pappas lördagswhisky, mammas parfym, det inoljade teakbordet, en lätt dammighet från de stora gardinerna, det stora praktverket Nordisk Familjebok i bokhyllan, pappas Scotch rullband. Även grammofonen luktade. Vinylen, trappuppgången, lukten av hiss. Korvståndet. Blöt asfalt efter regnet. Nyklippt gräs. Tunnelbanan som luktade el. 

Varje sån doftassociation kan trigga igång en massa minnen man trodde att man glömt. Fast nu var det ju tvärtom. Det verkar funka åt båda hållen.

 

En del saker pratar man inte om

middag

Middagskonversationer har i de flesta fall en form av etikett, och efter en hel formell middag av kallprat kan man till desserten i bästa fall prata om valda delar av Njutning, då man vanligen berömmer värdinnan för maten. Etiketten påbjuder återhållsamhet och först vid groggen efteråt kan man tillåtas släppa lite på konventionen, men vissa ämnen vågar man inte ens här ta upp med sin gode vän eller livskamrat av rädsla att bli uppfattad som avvikande eller pervers, oartig eller burdus. Det är endast tillåtet att göra antydningar om tabubelagda ämnen under allmänt fniss men inte fullfölja hela resonemanget eller gå för långt. Vi visar stil och smakfullhet genom att undvika det alltför tydliga, vi rör oss under ytan i en behagligt svävande konversation med finurliga inlägg, så att man kan räkna med att bli bjuden igen.

En del saker har vi ägnat ett helt liv åt att undertrycka. Ofta är dessa ämnen så svåra att formulera även för en själv och ännu svårare att anförtro en större skara. Vi tror att vi inbillar oss, har en släng av kromosomfel, hjärntumör eller snuskig fantasi. Vi har sen länge sen beslutat att behålla denna vår hemlighet för oss själva. Ingen skulle förstå oss i alla fall. Till slut faller den uppsluppna idén i glömska, en omstörtande kunskap förträngs till de bakre vindlingarna, den blir på sin höjd till en privat angelägenhet, en privat njutning. Likt en trollkarl eller hemmafakir utför man tricket i avskildhet, i därtill avsedda utrymmen – vi pratar om toaletten, baksidan av middagen, som amerikanare kallar för badrum, ”the bathroom”, för att likt strutsen dölja vad som egentligen försiggår där bakom den stängda och låsta dörren.

Fortsätt läsa En del saker pratar man inte om