Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara nÃ¥gon annanstans… Far Away Eyes.

Ja, till slut blir det där med tankspriddhet nÃ¥got som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmÃ¥ga att glömma tid och rum, inte alltid sÃ¥ populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgÃ¥ng, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….

Well, redan som liten sa pappa att jag var sÃ¥ tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sÃ¥ng och pÃ¥ den vägen är det. Anar en viss form av prägling frÃ¥n ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstÃ¥r som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det fÃ¥r gÃ¥ för den här gÃ¥ngen”. Vill inte pÃ¥stÃ¥ att man utnyttjat detta men misstänker att man lÃ¥ngsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshÃ¥llning.

Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod pÃ¥ den stora skolgÃ¥rden. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken pÃ¥ atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i sÃ¥na ögonblick man fÃ¥r en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstÃ¥r roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgÃ¥ng. En möjlighet.

Se även bildspel på:  I might reach Nirvana tonight

Tankspriddas Riksförbund:   http://www.tankspridd.se/

.