Följande lilla söta historia kan kännas som att jag vill skylla ifrÃ¥n mig, men jag är ju en ansvarsfull pappa, frihet men under ansvar… Det är heller inget försök att varna icke ont anande föräldrar för världen därute. Det gör dom ju sÃ¥ bra i alla media. Framförallt varnas för Internet där det mesta är farligt med horder av illasinnade sajter och hackers. Ser man lättklädda damer ska man definitivt vara pÃ¥ sin vakt, dÃ¥ de ofta kommer tillsammans med virus och andra hemskheter. Det kan t.o.m. vara för sent när de ikonerna för fara dyker upp…
”Skridskor är det läskigaste i hela världen. Jag dricker hellre varmchoklad”
Så skrev min dotter Ottie till mig i ett morgon-MMS med bilden här bredvid. På friluftsdag med skolan. Bara namnet ger en rysningar, flashbacks från barndomen. Ingen gillade friluftsdagen, man fick alltid lite resfeber, utom gymnastik-magistern som triumferande pep på sin visselpipa, och skramlade med sin nyckelknippa runt halsen som en fångvaktare. Alla de där dagarna med friluft på Hellasgården där choklad-termosarna gick sönder i ryggsäcken och rann ut över äggmackorna. Det hände alltid samma gäng, och de som inte havererat delade inte med sig. Man var rökt. Vi losers fick se på när de andra åt. Inte ens det var vi bra på. Utanför i kylan. Vi kunde ju inte bara ta upp plats vid borden i det tillyxade timmerhuset, dit folk med hela termosar köade. I förorten fanns det noll solidaritet. Och när den kom några år senare så var det Vietnam och Nicaragua man skulle solidarisera sig med, så långt härifrån som möjligt… för att nu ha försvunnit som ord nästan…
G O T T  N Y T T  Å R  Ö N S K A R  Z I G G E !
Lite avslutande bilder frÃ¥n Visby i snö… Flyttgubbarna skrattade gott Ã¥t vÃ¥ra skidor när vi flyttade hit, som att vi hamnat pÃ¥ Mallorca, men visst fan är det snö här ibland, rätt mycket t.o.m…. LÃ¥ten är fullkomligt tÃ¥rdrypande för den som kan sin smÃ¥franska, men jag kunde inte lÃ¥ta bli. Det är ”Eddie Constantine & Tania – L’homme et l’enfant”, som pappa köpte som singel när man var liten, spelades flitigt pÃ¥ den stora grammofonmöbeln, där det fanns ställen som Hilversum, Motala och BBC pÃ¥. John Wayne mÃ¥ste ha varit USA:s svar pÃ¥ den gode Eddie, men Eddie kan sjunga om att han grÃ¥ter när han letar efter den blÃ¥ fÃ¥geln som barnet frÃ¥gar efter. Det gjorde inte Johnnie…
Och sÃ¥ – till alla er som missade filmen jag gjorde för nÃ¥gon vecka sedan sÃ¥ rekommenderar jag att trycka pÃ¥ länken, sÃ¥ gÃ¥r rullen ”Re-Joyce” igÃ¥ng – http://www.zigge.se/jul2009/ Jag är väldigt förtjust i att titta pÃ¥ den där snön som faller över Gotland, med speakerrösten till, nästan transcendental. NÃ¥gra tyckte att detta julkort var lite väl ledsamt, men det var alltsÃ¥ vare sig ett julkort eller ledsamt. Det handlar bara om vad som händer om man lever ett liv utan passion… Att tycka att det kul att finnas till pÃ¥ vÃ¥r snurrande planet kan räcka lÃ¥ngt som passion, man behöver inte göra det sÃ¥ mycket mer komplicerat. Det ska vara Shockwave plug-in installerat men det ska funka per automatik men annars finns hjälp här (och även pÃ¥ webbsidan):
Photo, editing & programming by Zigge Holmgren.  Soundtrack from the movie ”The Dead” by John Huston, his last. Troubleshooting: It’s recommended to use a resolution of 1280×960 px and IE (for PC) or download the Shockwave plug-in for your specific browser & OS (see above).
One by one, we’re all becoming shades. Better to pass boldly into that other world, in the full glory of some passion, than fade and wither dismally with age….   /…/
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehÃ¥ller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehÃ¥ller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är sÃ¥ smÃ¥. Livets gÃ¥ta, lösningen stÃ¥r pÃ¥ baksidan…
I gamla svartvita foton frÃ¥n förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gÃ¥tt fortare och rört sig knyckigt som man kan se pÃ¥ film. Speciellt pÃ¥ porrfilmer frÃ¥n denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskÃ¥disar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion sÃ¥ pass verklig att man har svÃ¥rt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född pÃ¥ den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde dÃ¥ verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. SvÃ¥rt att ta pÃ¥ allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där nÃ¥gon fenedrintokig Farbror BlÃ¥ klippt silhuettfigurer i svart papp.
Annonsen av Nerdrum på Facebook är ju genialisk, tänkte jag. Ett stilleben på en tegelsten. Man vet inte om herr Nerdrum behagar skämta, jag tycker att det är roligt i alla fall. Kanske är han trött på att bli kallad romantiker av samtidskritiken, och kontrar nu med denna symbol för socialrealism, som väl också kallas tegelstensrealism typ filmaren Ken Loach. Det finns inget mer realistiskt än en tegelsten. Men när Nerdrum målar en vänds fördomarna inte bara om honom utan kanske även mot detta tings inneboende semantik.
Vi ser den första romantiska tegelstenen. Marknadsförd pÃ¥ Facebook bland dejtningsnätverk ”Hur fixar du en tjej?” och filmfrÃ¥gesporter. Priset är väl inget att säga om, men kanske världens dyraste tegelsten. Som säljs pÃ¥ Facebook… Det är svÃ¥rt att inte dra pÃ¥ mun och när jag sÃ¥g att det fanns en knapp ”jag gillar detta” sÃ¥ spontantryckte jag pÃ¥ den. Tror inte jag just nu vill köpa verket men jag kan sluta gilla det när jag vill med ännu ett knapptryck. Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte… ett lyft för Facebook… Alla fÃ¥r veta hur jag tvekar inför detta köp. Jag gillar detta.
Kaffet kokar över. Jag hittar inte glasögonen sÃ¥ jag kan inte se termometern i köksfönstret. Har jag feber? Det känns tungt att andas. Känner mig som bakfull i Irak, men jag hade inte kul igÃ¥r. Och jag kom inte med nattbÃ¥ten. Det slÃ¥r mig att jag försovit mig hela veckan. När jag rusat upp frÃ¥n sängen för att öppna för folk som bankar pÃ¥ den lÃ¥sta dörren till utställningen som öppnade för en halvtimma sen, har jag haft svÃ¥rt att lÃ¥ta riktigt vaken pÃ¥ den guidade turen runt i rummen. ”Ja det blev lite sent igÃ¥r hehe…”. Alla förstÃ¥r sÃ¥nt och nickar förstÃ¥ende med ett leende. Man kan ju inte säga att man sett pÃ¥ krigsfilm hela natten, det lÃ¥ter pervo.
I dagens DN ger sig Jessica Kempe pÃ¥ konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥”, och man anar redan här ett lika populistiskt pÃ¥hopp pÃ¥ det som kallas ”nyromantik”. Det finns nÃ¥got nedlÃ¥tande över konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgÃ¥r frÃ¥n en begreppsvärld där ”samtidskonsten” mÃ¥las upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men ocksÃ¥ fÃ¥nigt dogmatiskt synsätt som pÃ¥minner om 70-talets krav pÃ¥ ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här nÃ¥r ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
Den där varma dagen. Man bränner fötterna pÃ¥ cementtrappan. Det gÃ¥r inte att hÃ¥lla i järnräcket. Det verkar vettigt att Ã¥ka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, gÃ¥r vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker pÃ¥ Fem-böckerna, de där som bara Ã¥t jämt…
Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen… Vi plÃ¥gar oss i solstolar och pÃ¥ stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig frÃ¥n sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en grÃ¥sparv… Ett nÃ¥daskott i huvudet. Barnvakten kom pÃ¥ mig. ”Du skjuter väl inte fÃ¥glar???”. Inget mer luftgevär.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
I gamla svartvita foton frÃ¥n förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gÃ¥tt fortare och rört sig knyckigt som man kan se pÃ¥ film. Speciellt pÃ¥ porrfilmer frÃ¥n denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskÃ¥disar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion sÃ¥ pass verklig att man har svÃ¥rt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född pÃ¥ den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde dÃ¥ verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. SvÃ¥rt att ta pÃ¥ allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där nÃ¥gon fenedrintokig Farbror BlÃ¥ klippt silhuettfigurer i svart papp.
