”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd; en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”
Musikanten som spelade en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.
En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?
Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre…Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.
I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.
Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord. Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store.. men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…
Följande lilla söta historia kan kännas som att jag vill skylla ifrån mig, men jag är ju en ansvarsfull pappa, frihet men under ansvar… Det är heller inget försök att varna icke ont anande föräldrar för världen därute. Det gör dom ju så bra i alla media. Framförallt varnas för Internet där det mesta är farligt med horder av illasinnade sajter och hackers. Ser man lättklädda damer ska man definitivt vara på sin vakt, då de ofta kommer tillsammans med virus och andra hemskheter. Det kan t.o.m. vara för sent när de ikonerna för fara dyker upp…
”Skridskor är det läskigaste i hela världen. Jag dricker hellre varmchoklad”
Så skrev min dotter Ottie till mig i ett morgon-MMS med bilden här bredvid. På friluftsdag med skolan. Bara namnet ger en rysningar, flashbacks från barndomen. Ingen gillade friluftsdagen, man fick alltid lite resfeber, utom gymnastik-magistern som triumferande pep på sin visselpipa, och skramlade med sin nyckelknippa runt halsen som en fångvaktare. Alla de där dagarna med friluft på Hellasgården där choklad-termosarna gick sönder i ryggsäcken och rann ut över äggmackorna. Det hände alltid samma gäng, och de som inte havererat delade inte med sig. Man var rökt. Vi losers fick se på när de andra åt. Inte ens det var vi bra på. Utanför i kylan. Vi kunde ju inte bara ta upp plats vid borden i det tillyxade timmerhuset, dit folk med hela termosar köade. I förorten fanns det noll solidaritet. Och när den kom några år senare så var det Vietnam och Nicaragua man skulle solidarisera sig med, så långt härifrån som möjligt… för att nu ha försvunnit som ord nästan…
Lite avslutande bilder från Visby i snö… Flyttgubbarna skrattade gott åt våra skidor när vi flyttade hit, som att vi hamnat på Mallorca, men visst fan är det snö här ibland, rätt mycket t.o.m…. Låten är fullkomligt tårdrypande för den som kan sin småfranska, men jag kunde inte låta bli. Det är ”Eddie Constantine & Tania – L’homme et l’enfant”, som pappa köpte som singel när man var liten, spelades flitigt på den stora grammofonmöbeln, där det fanns ställen som Hilversum, Motala och BBC på. John Wayne måste ha varit USA:s svar på den gode Eddie, men Eddie kan sjunga om att han gråter när han letar efter den blå fågeln som barnet frågar efter. Det gjorde inte Johnnie…
Och så – till alla er som missade filmen jag gjorde för någon vecka sedan så rekommenderar jag att trycka på länken, så går rullen ”Re-Joyce” igång – http://www.zigge.se/jul2009/ Jag är väldigt förtjust i att titta på den där snön som faller över Gotland, med speakerrösten till, nästan transcendental. Några tyckte att detta julkort var lite väl ledsamt, men det var alltså vare sig ett julkort eller ledsamt. Det handlar bara om vad som händer om man lever ett liv utan passion… Att tycka att det kul att finnas till på vår snurrande planet kan räcka långt som passion, man behöver inte göra det så mycket mer komplicerat. Det ska vara Shockwave plug-in installerat men det ska funka per automatik men annars finns hjälp här (och även på webbsidan):
Photo, editing & programming by Zigge Holmgren. Soundtrack from the movie ”The Dead” by John Huston, his last. Troubleshooting: It’s recommended to use a resolution of 1280×960 px and IE (for PC) or download the Shockwave plug-in for your specific browser & OS (see above).
One by one, we’re all becoming shades. Better to pass boldly into that other world, in the full glory of some passion, than fade and wither dismally with age…. /…/
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…
I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.
Annonsen av Nerdrum på Facebook är ju genialisk, tänkte jag. Ett stilleben på en tegelsten. Man vet inte om herr Nerdrum behagar skämta, jag tycker att det är roligt i alla fall. Kanske är han trött på att bli kallad romantiker av samtidskritiken, och kontrar nu med denna symbol för socialrealism, som väl också kallas tegelstensrealism typ filmaren Ken Loach. Det finns inget mer realistiskt än en tegelsten. Men när Nerdrum målar en vänds fördomarna inte bara om honom utan kanske även mot detta tings inneboende semantik.
Vi ser den första romantiska tegelstenen. Marknadsförd på Facebook bland dejtningsnätverk ”Hur fixar du en tjej?” och filmfrågesporter. Priset är väl inget att säga om, men kanske världens dyraste tegelsten. Som säljs på Facebook… Det är svårt att inte dra på mun och när jag såg att det fanns en knapp ”jag gillar detta” så spontantryckte jag på den. Tror inte jag just nu vill köpa verket men jag kan sluta gilla det när jag vill med ännu ett knapptryck. Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte… ett lyft för Facebook… Alla får veta hur jag tvekar inför detta köp. Jag gillar detta.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.
