Arkiv för kategori ‘Porträtt’

Redan som liten, om ”tankspriddhet”

tisdag, 16 december, 2014

stuvsta - faster harrieth, <a href=
Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara någon annanstans… Far Away Eyes.

Ja, till slut blir det där med tankspriddhet något som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmåga att glömma tid och rum, inte alltid så populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgång, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….

Well, redan som liten sa pappa att jag var så tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sång och på den vägen är det. Anar en viss form av prägling från ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstår som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det får gå för den här gången”. Vill inte påstå att man utnyttjat detta men misstänker att man långsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshållning.

Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod på den stora skolgården. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken på atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i såna ögonblick man får en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstår roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgång. En möjlighet.

Se även bildspel på:  I might reach Nirvana tonight

Tankspriddas Riksförbund:   http://www.tankspridd.se/

.

Grand Old Lady

onsdag, 23 maj, 2012

class=”aligncenter size-full wp-image-2690″ title=”Grand Old Lady – Lena Dahlström” src=”http://www.me-we.me/wp-content/uploads/2012/05/Lena-Dahlström-120520-450c.jpg” alt=”Grand Old Lady – Lena Dahlström” width=”450″ height=”614″ />

Varje år på Öppna Ateljéer Gotland, den sista dagen, sent söndag eftermiddag, kommer alltid en överraskningsgäst, just när man trodde att alla åkt hem. Ofta är det en äldre kvinna som glider in som ett väsen, en älva eller en väldigt stilig dam, som Lena Dahlström, gammal konstnärinna på ön, en Grand Old Lady. Jag hann att slänga iväg ett par bilder, jag hade ju allt riggat fortfarande.

Juholt, Branting och jag

måndag, 19 december, 2011

Håkan Juholt med sitt porträtt

har då porträttet på Juholt hamnat dit det var avsett…”… antingen hemma hos mig eller på kontoret”, som han sa själv till min dotter Ottie, som han träffade på stan efter ett torgmöte.  Någon kände igen henne.. ”DÄR ÄR KONSTNÄRENS DOTTER DU!!”… Han sa till henne att han var rörd över porträttet, och att det var bland de bästa presenter han fått. Detta gläder mig förstås, det gläder mig också att han fick det på detta sätt. Hoppas att det var kul för henne som aktiv i SSU på Gotland.  Läs mer

Och så artikel i GT idag. Det är trevligt att vakna upp till att man är i tidningen. Men lite skeptisk är man nuförtiden, det kan ju bli lite felcitat och konstigheter. Bild på mig. Jag ser ok ut. Det blir bra när man får ta bilden själv och retuschera lite. Den var egentligen avsedd för min STONEFACE stayett…  ; )

/…/   ”Håkan Juholt uppskattade gåvan.
– Tavlan är fantastisk, säger Juholt under sitt gotlandsbesök. S-ledaren berättar att det tog en stund innan han såg de båda ansiktena träda fram:– Först såg jag Hjalmar Branting, men sedan såg jag ju hur jag växte fram, att det var mina ögon och min haka.   /…/
– Jag tycker att det var roligt att han uppfattade Branting först och sen såg sig själv växa fram. Det ger en bra symbolik, det gläder mig att porträttet fungerade på det sättet, säger Zigge Holmgren. Tillbakablicken på Branting är alltså tänkt som en återspeglig till en politik där människovärde sätts före marknadsvärde.
– Jag har utvecklat en konstform där jag återger människor i historiska porträtt där de får iklä sig en annan rock och attribut, som lösgör dem från sitt vardagliga jag, att kunna se förbi den spegelbild vi aldrig riktigt är nöjda med som en spegling av vårt inre. Porträttet ska ge en mer rättvis bild av oss, spegelbilden är ju trots allt bakvänd, menar Zigge Holmgren”.    /…/

Av Gotlands Tidningar, Text: Bengt Valentinsson, Mikael Carlson. Publicerad 2011-12-19    Läs mer

Hursomhelst, jag är väldigt förtjust i den där mannen och är övertygad om att han blir vår näste landsfader…  Jag tippar också att han kan få röster oavsett politisk tillhörighet.

Out of the picture

söndag, 13 november, 2011

Logitech Webcam Picture-7

WEBCAM POSING ANALYSIS:  As an inconvenient writer, he went in exile in the late 70’s. Now, more or less forgotten by his country, he stick firmly to his daily routines. Down at the café on the corner people always greet him a with slight bow, the eyelids slowly closing. He always orders the same, a small espresso with Sambuca. If no one is looking he chews on one of the coffee beans. His favorite sound is china on white marble.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y  ..  # 3..   ..   ..
  

På tal om passfoton, part III.

måndag, 19 september, 2011

Hemingways passfoto 1923


Detta är Ernest Miller Hemingway, född 21 juli 1899, Oak Park, Illinois, USA. Året då bilden togs är 1923, Ernest är 24 år. Han har 37 år kvar av sitt liv.  Han fick tre barn, med fyra fruar, hur nu det gick till. Ett barn lever än. Det har bara gått 112 år efter Gustav III blev skjuten på maskeradbalen. Men hans ansikte är modernt. Fotografen har använt sig av dagsljuset från ett fönster. Antagligen för att det inte är en professionell fotograf.  Ernest har ont om pengar, och det är säkert en kompis som tagit bilden med sin Kodak kamera. Tapeten bakom är sprucken på ett par ställen. Hans skjorta ser inte ut som en skjorta, det kan var barnets sparkdräkt eller frugans blus. Slipsen är antagligen ingen slips heller utan en bit svart kartong som fästes med en hårnål. Han är dock rakad, otroligt välrakad, det var något han hade råd med, och vattenkammat hår.

Ernest bodde vid tiden för fotot i Paris med sin fru som väntar barn. De bor i Quartier Latin och umgås flitigt med ”The Lost Generation”. Som vanligt i händelsernas centrum. De flesta har inte mycket till inkomst men Paris är vid tillfället ett bra ställe att bo på om man har dollar i fickan beroende på ett extremt bra valutaläge. Sålde E. en liten artikel till någon liten tidning i Staterna så kunde han och hans vänner leva flott på de pengarna i veckor. Är han fattig vrider han huvudet av duvor i Tulerie trädgården och slänger in dom i barnvagnen. Fem år tidigare hade han blivit allvarligt sårad i benen av granatsplitter i första världskrigets slutskede. Pengarna från försäkringen på 1.000 dollar gjorde honom till en rik man under ett års tid. Hans skada fick honom dock att inse att han inte var odödlig som man tror i den åldern. ”When you go to war as a boy you have a great illusion of immortality. Other people get killed; not you … Then when you are badly wounded the first time you lose that illusion and you know it can happen to you.”.

zigge ung & snygg, 1973

Här ännu en ung man, som läste allt som fanns att läsa av Hemingway. Zigge ska snart fylla 20 år, året är 1973.  Han gör allt the Hemingway way. Han har heller inga kalsingar, det hade han läst att Hemingway inte hade, även om det kanske nu var en av hans romanfigurer. Det var inte så noga.  Lägg nu märke till de liknande blickarna hos de två unga männen, hela ansiktsuttrycket. Det är något speciellt med blicken runt den åldern. Med det avslappnade ansiktet. Medvetet poserande. Till ens kommande skivomslag, möjligen bok. Man kan med fördel skicka bilden till älskarinnor i Italien och Tunisien. Men det är ljuset också, och skuggorna, lägg märke till detta ljus. Livet ligger framför en och allt är redan löst.

En tidig badrumsfotograf, out of context.

söndag, 18 september, 2011

 Ernest Hemingway bakochframErnest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.


Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.

1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.

 

FOTNOT:  Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.

The police shot me, guilty as charged.

fredag, 16 september, 2011
I will never be the sameBilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??

Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, låt det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrån, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, gråskalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sådär” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte såg ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden då man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron på löpsedeln.

Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krås och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon på ID-kortet och KOM IN i USA, då Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till något nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändå, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror så mycket på gråa lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir gråa, snygga blir fula. JÄMLIKT!

Och nu är alltså passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen.  Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grå pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in någonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag får söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott åt detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltså, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger åt henne att sluta att skratta. Det gör hon inte.  ”VI SES!.. OM FEM ÅR!!”… ”Jaha skönt, bara fem år. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag går ut..  Idag, några dar senare försökte jag få ut ett paket från DHL på en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag på ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade någon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn också, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.

(mer…)

Preserve the moment

fredag, 24 juni, 2011

JFK och Jackie.
John Fitzgerald Kennedy och Jackie. Har aldrig sett denna bild förut. Vet inget om den. Det ser ut som en kappsegling. Om presidenten är med gissar jag på någon större världsomsegling, kanske från något av försöken att öppna en led genom nordvästpassagen.. i så fall tippar jag att det är utanför Boston. Kanske New York.

Jackie ser ut att sitta i en ganska obekväm ställning för att vara presidenthustru, trots en bra placering för hennes longdrink. Det ser ut som en ginger ale. Hon har dessutom bra koll på kartorna framför sig. En liten handväska, de vita handskarna prydligt placerade på den. Hennes skor ser inte speciellt marina ut. John F. har tubsockor if I’m any judge. Märkligt korta byxor. Men varför denna regisserade ställning hos Jackie. Kom att tänka på Havsfrun i Köpenhamn, men också Millais ”Nordvästpassagen”, där någon skeppare får tröst av en kvinna i samma ställning, undergivet på golvet. Helst hade jag velat att bilden var en renodlad familjebild, där de var sig själva, bortom plikten, men.. en bra bild är det hursomhelst. Mest intressant är varför man tycker att den är så intressant.  
.


Nordvästpassagen (1874), målning av John Everett Millais som skildrar frustrationen vid ett misslyckande att ta sig igenom passagen. Att ta sig igenom Nordvästpassagen var stort även på Kenndys tid. Många misslyckade försök från bl.a. USA:s sida. Man lyckades aldrig speciellt bra. Det blev en pipeline genom Alaska istället.

The Baloney Theorem & Liston

söndag, 17 april, 2011
Zegei Sodapopsky as young, Verona, Italy
”En eldfluga skimrade till. ‘Såg du?’, ville jag säga, men jag var ensam”.   (Sodapopsky)


Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent.
Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.

Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpå han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremål och verktyg och som så småningom blev en av sin tids stora virtuoser på s.k. living instruments.  

Sodapopsky studerade musik vid bland annat konservatoriet i St. Petersburg och Moskva. Han flyttade till USA 1967 och återvände aldrig till sitt hemland, som dock alltid fanns närvarande i hans musik. Hans senare verk vittnar om hans ökande fascination för Choses qui se mangent, enligt många ospelbara stycken som Elégie pour Saucisses och Requiem de Macaroni Rapide. Idag har dock Sodapopsky rönt ett större intresse bland nutida minimalistiska tonsättare, och är kanske mest känd för hans triumferande Divertimenti sur une saucisse géante perdu.

Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik återfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The Baloney Theorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svåra passager och influenser från såväl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia.  Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nå ett intervall på 13 toner).

 

(mer…)

Att uppträda naturligt i skog och mark

onsdag, 23 februari, 2011

Jag tog mig friheten att initialt citera direkt från Gubbkalendern Härjedalingar 2011
http://www.ranningsvallen.se/kalender.html


Gubbkalendern Härjedalingar görs av Ränningsvallens byalag. Gubbkalendern visar lättklädda, osminkade, gubbar i vardagliga situationer och i härjedalsk miljö fotograferade av Jocke Lagercrantz.

Gubbkalendern Härjedalingar 2011
Gubbkalendern Härjedalingar 2011 finns att köpa på olika ställen i Härjedalen och Östersund samt i Uppsala. Ränningsvallens byalag skickar även kalendern med posten till den som villGubbkalendern Härjedalingar 2011 visar arton nya gubbar och en yngling på tillväxt. Alla fotograferade av Härjedalens egen fotograf Jocke Lagercrantz.

Ränningsvallen ligger i västra Härjedalen, 760 meter över havet, intill Ränningsvallssjön. Det bor nio personer i byn och det finns fem gårdar. Gunnars ligger 7 km från Ränningsvallen. Sommartid finns en privat väg till Gunnars. Under vintern finns skoterled och skidspår dit. I Gunnars bor två familjer permanent. Det finns flera fritidshus i Gunnars. Gubbkalendern Härjedalingar Ränningsvallen-Gunnars byalag ger ut gubbkalendern Härjedalingar. Den har getts ut sedan 2004.”                   [slut citat]


Mina favoriter är nog 2008 och 2007 års kalendrar,  innan dess är det ju fusk med långkallingar! Det finns många pärlor i denna friska produktion, med självdistans, humor och uppriktigt mod. Det blir inte mindre bra av att det är, som de själva säger på webbsidan – helt vardagliga situationer Det är rörande och roligt. Det är norrländskt. Det är ingen turistbroschyr. Möjligen kan en och annan av det täcka könet lockas ut till obygden som ren bieffekt. If music is the food of love, play on! Den s.k avfolkningsbygden visar här prov på stor innovationsförmåga och initiativ, men kanske framförallt mod, tydlig eskapism och medvetandegörande diverterande sysslor.

(mer…)