Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara nÃ¥gon annanstans… Far Away Eyes.
Ja, till slut blir det där med tankspriddhet nÃ¥got som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmÃ¥ga att glömma tid och rum, inte alltid sÃ¥ populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgÃ¥ng, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….
Well, redan som liten sa pappa att jag var sÃ¥ tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sÃ¥ng och pÃ¥ den vägen är det. Anar en viss form av prägling frÃ¥n ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstÃ¥r som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det fÃ¥r gÃ¥ för den här gÃ¥ngen”. Vill inte pÃ¥stÃ¥ att man utnyttjat detta men misstänker att man lÃ¥ngsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshÃ¥llning.
Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod pÃ¥ den stora skolgÃ¥rden. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken pÃ¥ atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i sÃ¥na ögonblick man fÃ¥r en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstÃ¥r roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgÃ¥ng. En möjlighet.
class=”aligncenter size-full wp-image-2690″ title=”Grand Old Lady – Lena Dahlström” src=”http://www.me-we.me/wp-content/uploads/2012/05/Lena-Dahlström-120520-450c.jpg” alt=”Grand Old Lady – Lena Dahlström” width=”450″ height=”614″ />
SÃ¥ har dÃ¥ porträttet pÃ¥ Juholt hamnat dit det var avsett…”… antingen hemma hos mig eller pÃ¥ kontoret”, som han sa själv till min dotter Ottie, som han träffade pÃ¥ stan efter ett torgmöte. NÃ¥gon kände igen henne.. ”DÄR ÄR KONSTNÄRENS DOTTER DU!!”… Han sa till henne att han var rörd över porträttet, och att det var bland de bästa presenter han fÃ¥tt. Detta gläder mig förstÃ¥s, det gläder mig ocksÃ¥ att han fick det pÃ¥ detta sätt. Hoppas att det var kul för henne som aktiv i SSU pÃ¥ Gotland. Läs mer
Och sÃ¥ artikel i GT idag. Det är trevligt att vakna upp till att man är i tidningen. Men lite skeptisk är man nuförtiden, det kan ju bli lite felcitat och konstigheter. Bild pÃ¥ mig. Jag ser ok ut. Det blir bra när man fÃ¥r ta bilden själv och retuschera lite. Den var egentligen avsedd för min STONEFACE stayett… ; )
/…/  ”HÃ¥kan Juholt uppskattade gÃ¥van. – Tavlan är fantastisk, säger Juholt under sitt gotlandsbesök.S-ledaren berättar att det tog en stund innan han sÃ¥g de bÃ¥da ansiktena träda fram:– Först sÃ¥g jag Hjalmar Branting, men sedan sÃ¥g jag ju hur jag växte fram, att det var mina ögon och min haka.  /…/ – Jag tycker att det var roligt att han uppfattade Branting först och sen sÃ¥g sig själv växa fram. Det ger en bra symbolik, det gläder mig att porträttet fungerade pÃ¥ det sättet, säger Zigge Holmgren. Tillbakablicken pÃ¥ Branting är alltsÃ¥ tänkt som en Ã¥terspeglig till en politik där människovärde sätts före marknadsvärde. – Jag har utvecklat en konstform där jag Ã¥terger människor i historiska porträtt där de fÃ¥r iklä sig en annan rock och attribut, som lösgör dem frÃ¥n sitt vardagliga jag, att kunna se förbi den spegelbild vi aldrig riktigt är nöjda med som en spegling av vÃ¥rt inre. Porträttet ska ge en mer rättvis bild av oss, spegelbilden är ju trots allt bakvänd, menar Zigge Holmgren”.   /…/
Av Gotlands Tidningar, Text: Bengt Valentinsson, Mikael Carlson. Publicerad 2011-12-19   Läs mer
Hursomhelst, jag är väldigt förtjust i den där mannen och är övertygad om att han blir vÃ¥r näste landsfader… Jag tippar ocksÃ¥ att han kan fÃ¥ röster oavsett politisk tillhörighet.
Detta är Ernest Miller Hemingway, född 21 juli 1899, Oak Park, Illinois, USA. Året då bilden togs är 1923, Ernest är 24 år. Han har 37 år kvar av sitt liv. Han fick tre barn, med fyra fruar, hur nu det gick till. Ett barn lever än. Det har bara gått 112 år efter Gustav III blev skjuten på maskeradbalen. Men hans ansikte är modernt. Fotografen har använt sig av dagsljuset från ett fönster. Antagligen för att det inte är en professionell fotograf. Ernest har ont om pengar, och det är säkert en kompis som tagit bilden med sin Kodak kamera. Tapeten bakom är sprucken på ett par ställen. Hans skjorta ser inte ut som en skjorta, det kan var barnets sparkdräkt eller frugans blus. Slipsen är antagligen ingen slips heller utan en bit svart kartong som fästes med en hårnål. Han är dock rakad, otroligt välrakad, det var något han hade råd med, och vattenkammat hår.
Ernest bodde vid tiden för fotot i Paris med sin fru som väntar barn. De bor i Quartier Latin och umgÃ¥s flitigt med ”The Lost Generation”. Som vanligt i händelsernas centrum. De flesta har inte mycket till inkomst men Paris är vid tillfället ett bra ställe att bo pÃ¥ om man har dollar i fickan beroende pÃ¥ ett extremt bra valutaläge. SÃ¥lde E. en liten artikel till nÃ¥gon liten tidning i Staterna sÃ¥ kunde han och hans vänner leva flott pÃ¥ de pengarna i veckor. Är han fattig vrider han huvudet av duvor i Tulerie trädgÃ¥rden och slänger in dom i barnvagnen. Fem Ã¥r tidigare hade han blivit allvarligt sÃ¥rad i benen av granatsplitter i första världskrigets slutskede. Pengarna frÃ¥n försäkringen pÃ¥ 1.000 dollar gjorde honom till en rik man under ett Ã¥rs tid. Hans skada fick honom dock att inse att han inte var odödlig som man tror i den Ã¥ldern. ”When you go to war as a boy you have a great illusion of immortality. Other people get killed; not you … Then when you are badly wounded the first time you lose that illusion and you know it can happen to you.”.
Här ännu en ung man, som läste allt som fanns att läsa av Hemingway. Zigge ska snart fylla 20 år, året är 1973.  Han gör allt the Hemingway way. Han har heller inga kalsingar, det hade han läst att Hemingway inte hade, även om det kanske nu var en av hans romanfigurer. Det var inte så noga. Lägg nu märke till de liknande blickarna hos de två unga männen, hela ansiktsuttrycket. Det är något speciellt med blicken runt den åldern. Med det avslappnade ansiktet. Medvetet poserande. Till ens kommande skivomslag, möjligen bok. Man kan med fördel skicka bilden till älskarinnor i Italien och Tunisien. Men det är ljuset också, och skuggorna, lägg märke till detta ljus. Livet ligger framför en och allt är redan löst.
1954 överlevde han tvÃ¥ flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig frÃ¥n dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma Ã¥r heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; pÃ¥ grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svÃ¥ra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gÃ¥ngen inlagd pÃ¥ Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var pÃ¥ kliniken 39 gÃ¥nger och varje gÃ¥ng fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hÃ¥lla ut”, men en morgon nÃ¥gra dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nÃ¥tt gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade nÃ¥gra skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.
Â
FOTNOT: Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning pÃ¥ Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt pÃ¥ www.totalwaste.org. Hemingway fÃ¥r nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gÃ¥ng var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades pÃ¥ krogen, för att nu slutligen hÃ¥lla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar pÃ¥ att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har nÃ¥gon skada men jag begriper det inte.
Bilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??
Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, lÃ¥t det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrÃ¥n, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, grÃ¥skalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sÃ¥där” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte sÃ¥g ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden dÃ¥ man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron pÃ¥ löpsedeln.
Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krÃ¥s och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon pÃ¥ ID-kortet och KOM IN i USA, dÃ¥ Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till nÃ¥got nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändÃ¥, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror sÃ¥ mycket pÃ¥ grÃ¥a lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir grÃ¥a, snygga blir fula. JÄMLIKT!
Och nu är alltsÃ¥ passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen. Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grÃ¥ pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in nÃ¥gonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag fÃ¥r söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott Ã¥t detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltsÃ¥, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger Ã¥t henne att sluta att skratta. Det gör hon inte. ”VI SES!.. OM FEM Ã…R!!”… ”Jaha skönt, bara fem Ã¥r. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag gÃ¥r ut.. Idag, nÃ¥gra dar senare försökte jag fÃ¥ ut ett paket frÃ¥n DHL pÃ¥ en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag pÃ¥ ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade nÃ¥gon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn ocksÃ¥, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.
. John Fitzgerald Kennedy och Jackie. Har aldrig sett denna bild förut. Vet inget om den. Det ser ut som en kappsegling. Om presidenten är med gissar jag på någon större världsomsegling, kanske från något av försöken att öppna en led genom nordvästpassagen.. i så fall tippar jag att det är utanför Boston. Kanske New York.
Jackie ser ut att sitta i en ganska obekväm ställning för att vara presidenthustru, trots en bra placering för hennes longdrink. Det ser ut som en ginger ale. Hon har dessutom bra koll pÃ¥ kartorna framför sig. En liten handväska, de vita handskarna prydligt placerade pÃ¥ den. Hennes skor ser inte speciellt marina ut. John F. har tubsockor if I’m any judge. Märkligt korta byxor. Men varför denna regisserade ställning hos Jackie. Kom att tänka pÃ¥ Havsfrun i Köpenhamn, men ocksÃ¥ Millais ”Nordvästpassagen”, där nÃ¥gon skeppare fÃ¥r tröst av en kvinna i samma ställning, undergivet pÃ¥ golvet. Helst hade jag velat att bilden var en renodlad familjebild, där de var sig själva, bortom plikten, men.. en bra bild är det hursomhelst. Mest intressant är varför man tycker att den är sÃ¥ intressant.  .
Nordvästpassagen (1874), målning av John Everett Millais som skildrar frustrationen vid ett misslyckande att ta sig igenom passagen. Att ta sig igenom Nordvästpassagen var stort även på Kenndys tid. Många misslyckade försök från bl.a. USA:s sida. Man lyckades aldrig speciellt bra. Det blev en pipeline genom Alaska istället.
”En eldfluga skimrade till. ‘SÃ¥g du?’, ville jag säga, men jag var ensam”.  (Sodapopsky)
Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent. Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.
Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpÃ¥ han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremÃ¥l och verktyg och som sÃ¥ smÃ¥ningom blev en av sin tids stora virtuoser pÃ¥ s.k. living instruments. Â
Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik Ã¥terfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The BaloneyTheorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svÃ¥ra passager och influenser frÃ¥n sÃ¥väl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia. Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nÃ¥ ett intervall pÃ¥ 13 toner).
Gubbkalendern Härjedalingar görs av Ränningsvallens byalag. Gubbkalendern visar lättklädda, osminkade, gubbar i vardagliga situationer och i härjedalsk miljö fotograferade av Jocke Lagercrantz.
Gubbkalendern Härjedalingar 2011 Gubbkalendern Härjedalingar 2011 finns att köpa på olika ställen i Härjedalen och Östersund samt i Uppsala. Ränningsvallens byalag skickar även kalendern med posten till den som vill. Gubbkalendern Härjedalingar 2011 visar arton nya gubbar och en yngling på tillväxt. Alla fotograferade av Härjedalens egen fotograf Jocke Lagercrantz.
Ränningsvallen ligger i västra Härjedalen, 760 meter över havet, intill Ränningsvallssjön. Det bor nio personer i byn och det finns fem gÃ¥rdar. Gunnars ligger 7 km frÃ¥n Ränningsvallen. Sommartid finns en privat väg till Gunnars. Under vintern finns skoterled och skidspÃ¥r dit. I Gunnars bor tvÃ¥ familjer permanent. Det finns flera fritidshus i Gunnars. Gubbkalendern Härjedalingar Ränningsvallen-Gunnars byalag ger ut gubbkalendern Härjedalingar. Den har getts ut sedan 2004.”                  [slut citat]
Mina favoriter är nog 2008 och 2007 Ã¥rs kalendrar, innan dess är det ju fusk med lÃ¥ngkallingar! Det finns mÃ¥nga pärlor i denna friska produktion, med självdistans, humor och uppriktigt mod. Det blir inte mindre bra av att det är, som de själva säger pÃ¥ webbsidan – helt vardagliga situationer. Det är rörande och roligt. Det är norrländskt. Det är ingen turistbroschyr. Möjligen kan en och annan av det täcka könet lockas ut till obygden som ren bieffekt. If music is the food of love, play on! Den s.k avfolkningsbygden visar här prov pÃ¥ stor innovationsförmÃ¥ga och initiativ, men kanske framförallt mod, tydlig eskapism och medvetandegörande diverterande sysslor.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
Från en enkel provtagning du gör själv tar ett svenskt labb fram en grafisk bild av ditt DNA som processas digitalt till unik konst! Läs mer »
Ernest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.
Bilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??
