Michael Jackson dog inte – Han åkte hem. R.I.P MJ (Vesslan)
”Idol” – av grekiska eidolon, bild. Ordet användes ursprungligen om gudabilder eller andra föremål som dyrkades som gudomligheter. Idag avses oftast en mycket beundrad person, framför allt artister.
För några år sedan kom den, den förlösande meningen, under en intervju med Dalai Lama på TV – ”Mr Dalai Lama – what is the main purpose of life?”. Dalai Lama ler, tittar ner, fnissar nästan, en asiatisk konstpaus, det är klart att Dalai Lama vet, han behöver inte tänka efter… men han fortsätter och dra ut på det ”Hmmm… well you see…”, man väntar, kom igen nu… ”Hmmm yes, well….”… och så slutligen med ett stort leende ”Well you see, the main purpose of life is mainly to have fun!”.. Han ler triumferande över detta lite oväntade svar, ”… but how to get there is another question, you have to ask yourself… compassion…”… den buddhistiska medkänslan, jag pausade där, jag tyckte det första höll långt som svar på meningen med livet. Det är smått egoistiskt i sin altruism, en motsägelse för en del. Världen mår bäst av att jag mår bra…
Kommer ni ihåg när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frågorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av från ett foto eller annan bild. Det ansågs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blånekade, nänä, det var på fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frågade då också standardfrågan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod då att man låg bra till i tävlingen med sitt bidrag med två röda fåglar på en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var så gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll på ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hålla sig till säkra kort.
Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsås som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga små inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgång, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre någon automatkonst. Men det finns också tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten på tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är på jakt efter. Många vackra saker saknar bestående värde mer än för stunden, som solnedgångar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blått sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.
Middagskonversationer har i de flesta fall en form av etikett, och efter en hel formell middag av kallprat kan man till desserten i bästa fall prata om valda delar av Njutning, då man vanligen berömmer värdinnan för maten. Etiketten påbjuder återhållsamhet och först vid groggen efteråt kan man tillåtas släppa lite på konventionen, men vissa ämnen vågar man inte ens här ta upp med sin gode vän eller livskamrat av rädsla att bli uppfattad som avvikande eller pervers, oartig eller burdus. Det är endast tillåtet att göra antydningar om tabubelagda ämnen under allmänt fniss men inte fullfölja hela resonemanget eller gå för långt. Vi visar stil och smakfullhet genom att undvika det alltför tydliga, vi rör oss under ytan i en behagligt svävande konversation med finurliga inlägg, så att man kan räkna med att bli bjuden igen.
En del saker har vi ägnat ett helt liv åt att undertrycka. Ofta är dessa ämnen så svåra att formulera även för en själv och ännu svårare att anförtro en större skara. Vi tror att vi inbillar oss, har en släng av kromosomfel, hjärntumör eller snuskig fantasi. Vi har sen länge sen beslutat att behålla denna vår hemlighet för oss själva. Ingen skulle förstå oss i alla fall. Till slut faller den uppsluppna idén i glömska, en omstörtande kunskap förträngs till de bakre vindlingarna, den blir på sin höjd till en privat angelägenhet, en privat njutning. Likt en trollkarl eller hemmafakir utför man tricket i avskildhet, i därtill avsedda utrymmen – vi pratar om toaletten, baksidan av middagen, som amerikanare kallar för badrum, ”the bathroom”, för att likt strutsen dölja vad som egentligen försiggår där bakom den stängda och låsta dörren.
Den italienske premiärministern Berlusconi har nyligen hängts ut, naken med sin nya jämställdhetsminister i en målning av Filippo Panseca. Bilden har ställt till problem för honom sen hans fru blivit svartsjuk på den f.d. utvikningsflickan Mara Carfagna som Berlusconi uttryckligen sagt att han skulle gifta sig med om han inte redan var gift. De två ses ofta tillsammans på pressbilder utan att väcka uppseende men nu har det alltså blivit s.k. skandal. Skandaler och otrohet har dock en annan politisk innebörd, rent av omvänd, i sydligare länder, och vem vet – det kanske är ett beställningsverk av mediamogulen Berlusconi själv, som är van vid både ansiktslyftningar och vackra kvinnor, för att framstå som den evigt unge och virile förföraren, den klassiske machon, som appellerar till de italienska väljarna av tradition, även om konstnären själv ihärdigt påstår att det hela är ett skämt…
Ett bra exempel på konstens kraft, och den målade bildens förmåga som verktyg för propaganda och att framställa sig i positiv dager. Det är som med trolleri, man väljer att se det man vill se. Man får väl tyda de påklistrade vingarna som man vill, som en snart störtande Ikaros, eller som fascistiska förtecken. Några änglavingar är det ju knappast. För litet huvud har han också stackaren… Fortsätt läsa Ansiktslyft konst
fucked up ducks on wheels, Zigge Holmgren 2009 På min sajt Muzak-Art, står det om mina grejer att ”… bilderna kan fylla samma funktion som en lång promenad i skogen, där man i ostörd avskildhet kan tänka en tanke hela vägen ut. En tillflyktsort. En stilla plats i en föränderlig värld. Naturens organiska form är alltid perfekt, en harmoni byggd på dess eget kaos… /…/ … det har också funnits en dragning till att föreställa sig tillvaron när man är död, med drag av såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet. En fotostatkopia på livet, ett avtryck. Ett försök att läsa en kod mellan naturens finstilta rader”. Tjusigt. Det är imponerande, det blir bra när man recenserar sig själv. Mest gillar jag passagen ”såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet”. Skrev det för sex år sen.
Nu finns ett nytillskott där. Google gillar när man uppdaterar sin sajt och möblerar om lite. Jag tror jag ska skriva om en del texter. Tillskottet är ankorna på vift. Det var kul att göra den, fast det ser ut som jag lämnat det harmoniska tilltalet och inte längre bryr mig, saker och ting har förändrats därute… en ny brutal materialitet. Titeln brukar jag snabbt och enkelt komma fram till, vill inte att den ska påverka bilden, men nu blev det många förslag innan jag kom fram till den, frågade även vänner. Det pendlade mellan Canards Tristes, Ca roule quandmême!, Canards Roulantes, Ankor i dystopi, Ducks Sucks, Plastankor i dystopiskt 1800-tal, Plastankor på vift i samtidskonst, Canards Plastique dans un paysage triste, D´ètre un Canard, Ankor i sprängt landskap, men det nybrutala ”Fucked up Ducks on Wheels” vann slutligen. Påverkar definitivt bilden. Vissa saker och djur är extra roliga, bananer är kul, plastankor är kul, mycket roligare än lejon. Är det det gula som är kul? Jag klämde till med en ny ism också när jag ändå var i farten – post-naivism, låter bekant men jag tror inte den är upptagen…
På min skärm flimrade det plötsligt förbi att Eddie Izzard, min absolut största favoritkomiker förutom Robin Williams, var på Twitter. Fenomenet i sig och möjligheten till att snacka med Eddie LIVE där han sitter i en taxi going downtown New York, gjorde mig lite upphetsad, till den grad att jag faktiskt snabbt reggade mig på twitter.com och plötsligt fann mig twittrande med hela världen. cuteboy89 frågade hur jag mådde. Sen kom singleboy77 och jag började på allvar undra själv hur jag mådde. Jag hade redan lagt ut bild på mig, den när jag är så snygg. Det verkade vettigt att ha en bild på sig, vad har jag att dölja??…
Finkultur där alla förstår
Nomineringen lyder: “Ett stycke komprimerad samtidskonst om och med en man som njuter på jobbet med utpräglad känsla för klasstillhörighet i finanskrisens lågbudgetformat”. Efter det oöverträffade anslaget som redan skapat filmhistoria får vi se ett helt liv komprimerat till 30 sekunder, men det är långa andlösa sekunder i sällskap med denna gränsöverskridande man. Det sorgliga men lite oväntade slutet låter inte vänta på sig, dock med viss bismak. Trots alla omtagningar blev filmen, med en vidunderlig klippteknik som knappt märks, ett glatt avbrott i TV-soffan väl värd sin nominering till Guldägget. En svart katt bland hermelinerna. Se upp Mel Gibson – världens mest kända Anonyma Alkoholist! Grattis och skål Carl-Jan – Gato Negro!
Innan jag hade fått i mig morgonkaffet kom det ett nyhetsmejl med en uppmaning om bojkott av Arlas produkter och Coop, som stöder Arlas försök till monopoliserande av korna, dvs. mjölkproduktionen. Camillas matuppror. Hmmm…. vilken start på dagen… Det är fantastiskt hur mycket det finns att göra jämt.
Förr bojkottade man Del Monte, Unilever och Jaffa och… man var solidarisk med Nicaragua. Ju längre bort desto lättare med solidariteten. Nu är det bara ett ord, och hotbilderna är nya – nu är det miljö- och hälsofascism – maten man sätter i sig för att överleva hotar på sikt att döda en. ”EAT WHITE BREAD AND YOU’LL DIE YOUNG FOR SURE!!” dånar från TV3:s ”Du blir vad du äter”. Dom och all annan tabloid-TV och press är de första jag skulle förbjuda om jag blev diktator. Vi har alla fått lära oss att det mesta är farligt, ger cancer och man måste ha fleromättat när man steker, men helst inget fett alls. Knappast några kolhydrater, och socker är rena giftet. Det blir inte mycket kvar… Fortsätt läsa En helig ko och en hund begraven