Kategori: Natur

Roadmovie Sequence 01 – Fridfull Jul & Gott Nytt År!


Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.

Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden på hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en någon annanstans. Det är lätt att gå upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder får en att tappa minnet. Kommer att tänka på Salvador Dalí som tyckte att det var på tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tågurspårningar… Men det får stå för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna små kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.

Originalversion i widescreen

Psykopater & Tabasco

Såg den inatt igen. Innan jag gick ut på trappan för att röka. Den satt lite spretigt på andra sidan dörrfönstret, ute i kylan, och tittade in i värmen. Den fick mig att stelna till lite, något nedärvt. Hur fan orkar den?? Det har varit på gränsen till frost, men den håller ut. Historien börjar bli väl blödig. Är det inte lika bra att slå ihjäl den kan en eventuell betraktare tycka. Så att det blir ett slut på historien. Men jag har slutat med sånt. Jag kan heller inte bära in den. Det är ju fånigt. Den skulle inte trivas och sitta i soffan och se Kulturnyheterna med frugan.

Amygdala (latin corpus amygdaloideum) är två mandelformade delar av hjärnan, utgör en del av limbiska systemet, och tros ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning och därigenom spela en viktig roll för patologiska tillstånd som ångest, autism, depression, narkolepsi, posttraumatisk stress och olika fobier. Information från yttervärlden – syn- och hörselintryck – kopplas i thalamus om till olika områden av hjärnbarken beroende på vilken typ av stimulering det gäller. Sedan analyseras informationen vidare i en serie stationer i hjärnbarken. Gäller informationen yttre hot kopplas informationen vidare till amygdala där allvaret i hotet bedöms. Information når amygdala även via en kortare och snabbare bana från thalamus. Från amygdala aktiveras dels områden i hypotalamus, som kontrollerar autonoma förändringar som pulsökning och handsvett, dels ett område i mitthjärnan, som kontrollerar försvarsreaktioner som orörlighet, flykt och försvar.    (Wikipedia)

Alla varelser är programmerade att undvika att dö till varje pris. I Sverige vill vi lagstifta om det. Fick mig att tänka på en creepy barscen i en film där en läskig psykopat tagit hela baren som gisslan och berättar för alla att de snart kommer att dö. Men den elake psykopaten som har knas på sin amygdala berättar att de som snortar wasabi, eller om det var att dricka en flaska Tabasco, kommer att klara sig några minuter till, inte bli skjutna genast. Och folk gör det förstås. Ingen vägrade. Efter förnedringen skjuter han dom. Spindeln utgör inget undantag. Den är ju inte dum, men kan inte bara lägga sig ner och dö. Men jag misstänker en viss depression. Tänk om den håller ut till jul och får höra sentimentala julsånger och se oss tralla och äta skinka… Den enda gång man inte skulle tveka att dö på fläcken är om det skulle rädda ens barn. Man tvekar inte en sekund. Sen kan man kalla det för programmering, hjärnfunktion eller inte.

Stjärnorna kvittar det lika

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

Fortsätt läsa Stjärnorna kvittar det lika

Afterlife


Ofiltrerad slump, bitar av havsbotten från ekvatorn, som idag är Gotland, tillbaka i en pöl av vatten. Allt man går på är skeletten av djur som dött och sjunkit till botten för 400 miljoner år sen och bildat denna kalksten som här tryckts upp ur havet av kontinentalsockel förskjutningen. Hela ringmuren runt Visby, inget annat än ett oändligt antal staplade djur… Inte en vanlig knot som i Stockholm och övriga fastlandet, fritt från gnejs och granit. Vattnet vi får ur våra kranar innehåller också slam från dessa djur. De säger att det är nyttigt med detta basiska vatten. Surt vatten alstrar sjukdomar.

Fortsätt läsa Afterlife

Kartläggning av trädgården by night

När det är fullmåne glittrar hela trädgården som av silver. Svart silver med inslag av slöjor av blått dis och glittrande stjärnor. Kanske beror på mitt synfel men det är sanslöst vackert. Inte ett löv rör sig, det är fullkomligt tyst. Ligger man i däckstolen vänjer man sig vid mörkret efter en tid.

.

En bild av ett buddhistiskt tempel har börjat tona fram på klintens vägg av murgröna, en svag men ändå urskiljbar skugga från en tidigare dold lampa långt borta. Fotona blev också kolsvarta men jag lyckades pressa fram templet digitalt. Bit för bit kunde läggas till av mörkret tills det bildade… en bild. Som bilder av Mars från de första sonderna. Överlappande bilder. Var tvungen att hitta på ett nytt nattligt nöje efter att astronauten Anders Fugelsang sa att man inte kan se Challenger på nätterna, möjligen i gryning och skymning. Jag hade tidigare roat mig att ligga i däckstolen och spana efter satelliter på natthimlen. Jävla Fugelsang.

.

Innan ögonblicket

Kejsarspira

Fånga ögonblicket, fånga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i långa loppet. Livet ser inte ut så. Vårt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett åskväder över Manhattan som får alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i några sekunder, det sker bara en gång vartannat år kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar på det där ögonblicket, att det ska dyka upp och då är han beredd.

Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastående saker, som milt leende lätt låter sig fångas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med några burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgården i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta på dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har någon funktion. Naturen betyder ingenting. Den kråmar sig inte och gör sig till. Även om den framstår som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stå i proportionellt förhållande till åldern. Grejer som står stilla. Ett stillastående som påminner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig på blommor.

Fortsätt läsa Innan ögonblicket

Universum slösar inte med energi

I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.

Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord.  Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store..  men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…

Fortsätt läsa Universum slösar inte med energi

Inte ett öga torrt….

G O T T   N Y T T   Å R   Ö N S K A R   Z I G G E !

Lite avslutande bilder från Visby i snö… Flyttgubbarna skrattade gott åt våra skidor när vi flyttade hit, som att vi hamnat på Mallorca, men visst fan är det snö här ibland, rätt mycket t.o.m…. Låten är fullkomligt tårdrypande för den som kan sin småfranska, men jag kunde inte låta bli. Det är ”Eddie Constantine & Tania – L’homme et l’enfant”, som pappa köpte som singel när man var liten, spelades flitigt på den stora grammofonmöbeln, där det fanns ställen som Hilversum, Motala och BBC på. John Wayne måste ha varit USA:s svar på den gode Eddie, men Eddie kan sjunga om att han gråter när han letar efter den blå fågeln som barnet frågar efter. Det gjorde inte Johnnie…

http://www.zigge.se/jul2009/

Och så – till alla er som missade filmen jag gjorde för någon vecka sedan så rekommenderar jag att trycka på länken, så går rullen ”Re-Joyce” igång – http://www.zigge.se/jul2009/ Jag är väldigt förtjust i att titta på den där snön som faller över Gotland, med speakerrösten till, nästan transcendental. Några tyckte att detta julkort var lite väl ledsamt, men det var alltså vare sig ett julkort eller ledsamt. Det handlar bara om vad som händer om man lever ett liv utan passion… Att tycka att det kul att finnas till på vår snurrande planet kan räcka långt som passion, man behöver inte göra det så mycket mer komplicerat. Det ska vara Shockwave plug-in installerat men det ska funka per automatik men annars finns hjälp här (och även på webbsidan):

Download/Ladda hem Shockwave Player (PC/Internet Explorer) (PC/Firefox)  (other versions)     
Download/Ladda hem Re-Joyce Projector (PC) (Mac)

Photo, editing & programming by Zigge Holmgren.   Soundtrack from the movie ”The Dead” by John Huston, his last. Troubleshooting: It’s recommended to use a resolution of 1280×960 px and IE (for PC) or download the Shockwave plug-in for your specific browser & OS (see above).

HOME

Mitt liv utan mig

sänghimmel 1

Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…

Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…

Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…

Fortsätt läsa Mitt liv utan mig

You aint never caught a rabbit

 zigge_inkvisition

Det är varmt idag. Vaknade svettig av att ett par kunder ringde på dörrklockan. Hann inte öppna. Springer ner för trapporna, öppnar dörren, Shady, vår hund, gör ett skällande utfall mot inkräktarna, som dock inte syns till längre. Genom fönstret till ateljén ser jag dom sen, dom har hört hunden och skyndar sig bort och nu ser dom mig, i morgonrock ivrigt viftande på armarna. De skyndar vidare. De kommer nog inte tillbaka. Och jag som har utställning från klockan elva… Borde ha grejat det men, det måste ha varit värmen, drömde vilt. Well, det är väl det här som förväntas av konstnärer… vi kan alltid skylla på att vi är bohemer, eller att man kom med nattbåten.

Kaffet kokar över. Jag hittar inte glasögonen så jag kan inte se termometern i köksfönstret. Har jag feber? Det känns tungt att andas. Känner mig som bakfull i Irak, men jag hade inte kul igår. Och jag kom inte med nattbåten. Det slår mig att jag försovit mig hela veckan. När jag rusat upp från sängen för att öppna för folk som bankar på den låsta dörren till utställningen som öppnade för en halvtimma sen, har jag haft svårt att låta riktigt vaken på den guidade turen runt i rummen. ”Ja det blev lite sent igår hehe…”. Alla förstår sånt och nickar förstående med ett leende. Man kan ju inte säga att man sett på krigsfilm hela natten, det låter pervo.

Fortsätt läsa You aint never caught a rabbit