Författare: Zigge

Till vardags konstnär och grafisk illusionist på POST-ART porträtt ateljé (www.post-art.se) och DNA-ART (www.dna-art.se). “När man minst anar det så går det som det går”. (Ingemar Johansson)

Konstkritik som bestraffning

Odd Nerdrum - Barter (detail)”Barter” (detalj), Odd Nerdrum

I dagens DN ger sig Jessica Kempe på konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstår sig på”, och man anar redan här ett lika populistiskt påhopp på det som kallas ”nyromantik”. Det finns något nedlåtande över konst som alla förstår sig på, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgår från en begreppsvärld där ”samtidskonsten” målas upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men också fånigt dogmatiskt synsätt som påminner om 70-talets krav på ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här når ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.

Fortsätt läsa Konstkritik som bestraffning

Brända av solen


Den där varma dagen. Man bränner fötterna på cementtrappan. Det går inte att hålla i järnräcket. Det verkar vettigt att åka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, går vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker på Fem-böckerna, de där som bara åt jämt…

Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen…  Vi plågar oss i solstolar och på stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig från sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en gråsparv… Ett nådaskott i huvudet. Barnvakten kom på mig. ”Du skjuter väl inte fåglar???”. Inget mer luftgevär.

Fortsätt läsa Brända av solen

Farinelli – tidig megastjärna

MUSIK FÖR MELANKOLI OCH SORG;   NÄR PILLERNA INTE HJÄLPER
Lascia ch’io Pianga, av Händel.

Carlo_BroschiFarinelli är en film från 1994 som handlar om den neapolitanska kastratsångaren med artistnamnet Farinelli.

Filmen Farinelli var först gjord endast i konstnärligt ändamål men dess skönhet, kraft och förföriska musik gjorde att den slog igenom över hela världen inom alla kretsar, inte bara konstnärliga.

Den har vunnit en Golden Globe för Bästa utländska film och det sägs att den, ett flertal gånger, har påverkat tittare så starkt att dom har svimmat och vaknat upp med en näst in till skadlig besatthet för klassisk kastratsång. Det är också ett känt faktum att personer i publiken vid Farinellis föreställningar, har reagerat likadant.

 

[Farinelli’s singing voice was provided? by a soprano, Ewa Ma?as-Godlewska and a countertenor, Derek Lee Ragin, who were recorded separately then digitally merged to recreate the sound of a castrato.]    [Källa: Wikipedia]

Mer om Farinelli på Wikipedia
Bloggkartan

Michael Jackson och andra utomjordiska

vesslan

Michael Jackson dog inte – Han åkte hem.       R.I.P  MJ        (Vesslan)  

”Idol” – av grekiska eidolon, bild. Ordet användes ursprungligen om gudabilder eller andra föremål som dyrkades som gudomligheter. Idag avses oftast en mycket beundrad person, framför allt artister. 

sacred_heart_of_elvis

Fortsätt läsa Michael Jackson och andra utomjordiska

Transportsträckor och njutning

 

smiley

För några år sedan kom den, den förlösande meningen, under en intervju med Dalai Lama på TV – ”Mr Dalai Lama – what is the main purpose of life?”. Dalai Lama ler, tittar ner, fnissar nästan, en asiatisk konstpaus, det är klart att Dalai Lama vet, han behöver inte tänka efter… men han fortsätter och dra ut på det ”Hmmm… well you see…”, man väntar, kom igen nu… ”Hmmm yes, well….”… och så slutligen med ett stort leende ”Well you see, the main purpose of life is mainly to have fun!”.. Han ler triumferande över detta lite oväntade svar, ”… but how to get there is another question, you have to ask yourself… compassion…”… den buddhistiska medkänslan, jag pausade där, jag tyckte det första höll långt som svar på meningen med livet. Det är smått egoistiskt i sin altruism, en motsägelse för en del. Världen mår bäst av att jag mår bra…

Fortsätt läsa Transportsträckor och njutning

”Har du kalkerat, eller??”

badartists
                                                                                                                  [metaplankning]

Kommer ni ihåg när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frågorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av från ett foto eller annan bild. Det ansågs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blånekade, nänä, det var på fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frågade då också standardfrågan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod då att man låg bra till i tävlingen med sitt bidrag med två röda fåglar på en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var så gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll på ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hålla sig till säkra kort.

Fortsätt läsa ”Har du kalkerat, eller??”

Leftover Art

post-dinner-olja-soya-varrulle-090530-x450

Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsås som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga små inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgång, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre någon automatkonst. Men det finns också tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten på tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är på jakt efter. Många vackra saker saknar bestående värde mer än för stunden, som solnedgångar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blått sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.

Fortsätt läsa Leftover Art

En del saker pratar man inte om

middag

Middagskonversationer har i de flesta fall en form av etikett, och efter en hel formell middag av kallprat kan man till desserten i bästa fall prata om valda delar av Njutning, då man vanligen berömmer värdinnan för maten. Etiketten påbjuder återhållsamhet och först vid groggen efteråt kan man tillåtas släppa lite på konventionen, men vissa ämnen vågar man inte ens här ta upp med sin gode vän eller livskamrat av rädsla att bli uppfattad som avvikande eller pervers, oartig eller burdus. Det är endast tillåtet att göra antydningar om tabubelagda ämnen under allmänt fniss men inte fullfölja hela resonemanget eller gå för långt. Vi visar stil och smakfullhet genom att undvika det alltför tydliga, vi rör oss under ytan i en behagligt svävande konversation med finurliga inlägg, så att man kan räkna med att bli bjuden igen.

En del saker har vi ägnat ett helt liv åt att undertrycka. Ofta är dessa ämnen så svåra att formulera även för en själv och ännu svårare att anförtro en större skara. Vi tror att vi inbillar oss, har en släng av kromosomfel, hjärntumör eller snuskig fantasi. Vi har sen länge sen beslutat att behålla denna vår hemlighet för oss själva. Ingen skulle förstå oss i alla fall. Till slut faller den uppsluppna idén i glömska, en omstörtande kunskap förträngs till de bakre vindlingarna, den blir på sin höjd till en privat angelägenhet, en privat njutning. Likt en trollkarl eller hemmafakir utför man tricket i avskildhet, i därtill avsedda utrymmen – vi pratar om toaletten, baksidan av middagen, som amerikanare kallar för badrum, ”the bathroom”, för att likt strutsen dölja vad som egentligen försiggår där bakom den stängda och låsta dörren.

Fortsätt läsa En del saker pratar man inte om

Ansiktslyft konst

berlusconi

Den italienske premiärministern Berlusconi har nyligen hängts ut, naken med sin nya jämställdhetsminister i en målning av Filippo Panseca. Bilden har ställt till problem för honom sen hans fru blivit svartsjuk på den f.d. utvikningsflickan Mara Carfagna som Berlusconi uttryckligen sagt att han skulle gifta sig med om han inte redan var gift. De två ses ofta tillsammans på pressbilder utan att väcka uppseende men nu har det alltså blivit s.k. skandal. Skandaler och otrohet har dock en annan politisk innebörd, rent av omvänd, i sydligare länder, och vem vet – det kanske är ett beställningsverk av mediamogulen Berlusconi själv, som är van vid både ansiktslyftningar och vackra kvinnor, för att framstå som den evigt unge och virile förföraren, den klassiske machon, som appellerar till de italienska väljarna av tradition, även om konstnären själv ihärdigt påstår att det hela är ett skämt…

Ett bra exempel på konstens kraft, och den målade bildens förmåga som verktyg för propaganda och att framställa sig i positiv dager. Det är som med trolleri, man väljer att se det man vill se. Man får väl tyda de påklistrade vingarna som man vill, som en snart störtande Ikaros, eller som fascistiska förtecken. Några änglavingar är det ju knappast. För litet huvud har han också stackaren… Fortsätt läsa Ansiktslyft konst

Fucked up Ducks on Wheels

fucked-up-ducks-on-wheelsfucked up ducks on wheels, Zigge Holmgren 2009   

På min sajt Muzak-Art, står det om mina grejer att ”… bilderna kan fylla samma funktion som en lång promenad i skogen, där man i ostörd avskildhet kan tänka en tanke hela vägen ut. En tillflyktsort. En stilla plats i en föränderlig värld. Naturens organiska form är alltid perfekt, en harmoni byggd på dess eget kaos… /…/ … det har också funnits en dragning till att föreställa sig tillvaron när man är död, med drag av såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet. En fotostatkopia på livet, ett avtryck. Ett försök att läsa en kod mellan naturens finstilta rader”. Tjusigt. Det är imponerande, det blir bra när man recenserar sig själv. Mest gillar jag passagen ”såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet”. Skrev det för sex år sen.

Nu finns ett nytillskott där. Google gillar när man uppdaterar sin sajt och möblerar om lite. Jag tror jag ska skriva om en del texter. Tillskottet är ankorna på vift. Det var kul att göra den, fast det ser ut som jag lämnat det harmoniska tilltalet och inte längre bryr mig, saker och ting har förändrats därute… en ny brutal materialitet. Titeln brukar jag snabbt och enkelt komma fram till, vill inte att den ska påverka bilden, men nu blev det många förslag innan jag kom fram till den, frågade även vänner. Det pendlade mellan  Canards Tristes, Ca roule quandmême!, Canards Roulantes, Ankor i dystopi, Ducks Sucks, Plastankor i dystopiskt 1800-tal, Plastankor på vift i samtidskonst, Canards Plastique dans un paysage triste, D´ètre un Canard, Ankor i sprängt landskap, men det nybrutala ”Fucked up Ducks on Wheels” vann slutligen. Påverkar definitivt bilden. Vissa saker och djur är extra roliga, bananer är kul, plastankor är kul, mycket roligare än lejon. Är det det gula som är kul? Jag klämde till med en ny ism också när jag ändå var i farten – post-naivism, låter bekant men jag tror inte den är upptagen…

Fortsätt läsa Fucked up Ducks on Wheels