I see a Rhenocéros!


Från filmen ”Midnight in Paris” av Woody Allen. Adrien Brody som Salvador Dalí.

Håller på och betar av årets Oscar-nominerade filmer. På www.oscars.org kan man rösta själv, tävla mot familjen, vad vet jag. Sitta uppe på Oscars-natten och skrika YES! för varje rätt rulle man får in, medan resten av familjen sen länge somnat in med sina rösttalonger. Det kan ju inte vara så svårt, man vet ju vilka som vinner, det är ju mest för branschfolk som hyllar sig själva. De som får minst Oscar brukar vara de bästa, en enkel regel. Det är ju ingen kvalitetsmärkning som ”Glada grisen” att vinna en Oscarstatyett (även fast nu allt är möjligt på www.stoneface.nu). Adrien Brody är inte ens nominerad för sina tre minuter men, jag skulle ha satsat rubbet på honom. I taskig konkurrens med Nick Nolte, Christopher Plummer och Max von Sydow i kategorin ”Best actor in a Supporting Role”. Skulle gärna vilja se Brody som Leading Role i en film om Dalí. Borde ge honom en Oscar. Hursomhelst så är denna snutt redan en av filmhistoriens ”klassiker”, som det heter. En annan är på Hemingway – ”Who wants to fight!!??”…

Kariakatyr på konstnärer eller inte, man slås av att konstnärer förr hade ett större mått av svängrum och integritet i form av ett mer kompakt vansinne. Är man tillräckligt galen är man oantastlig. Det går inte lika lätt att angripa någon som trots att pengarna är slut tar en limou till sin egen utställning. Men det kanske bara var i ett genomtänkt syfte att markandsföra sig som.. galen… Jag tror att Dalí just fått det epitetet att ha varit den förste som medvetet lanserade sig själv på detta vis. Jag har alltid velat vara full bakom solglasögon och allmänt spydig typ Bob Dylan på mina vernissager, men har inte fått för min fru… Hon säger att det inte funkar längre. Hon har antagligen rätt. Men jag försökte en gång när Östnytt kom, men det enda som hände var att jag inte kunde läsa det jag skrivit. Det klipptes bort.

Allens film är ett försök att visa på det mänskliga misstaget att tro att man borde ha levt i annan tid, man skulle ha passat bättre i det förflutna eller i framtiden. Men jag har sen ett tag lekt med tanken på konsttycket att tänka sig nuet som om den vore i förfluten tid, något man ser tillbaka på med bara de goda minnena kvar. I realtid. Jag gjorde tankeexperimentet att se tillbaka på nuet här i huset, och tänka på det som längesen, ”ja just det boden där ja, vilken gård vi hade, jag fernissade grejer därute, och sen huset, vilken kåk, otroligt egentligen, och Ottie som.. och pölarna vi gjorde utflykter till i den gamla Forden, badade bland orangea karpar, och kräftor…. havet, de där promenaderna… och Shady, vår hund kommer du ihåg??”…. Allt är hunky dory. Bara en liten tidsförskjutning får allt att svaja till, man kan se allt lite från sidan. Och inte som yttersta verkligheten. Att det kanske inte är på riktigt.

OK jag kör en till ”spoiler” från filmen, en drömsekvens från en bar, tippar att det är Josephine Baker. Och visst fan är det långt ifrån den nya reality serien ”Tunnelbanan”… VARFÖR?? Det är lätt och begripligt att man vill emigrera, eller byta tidsepok. Det är lätt att hålla sig för skratt. Det är svårt att riktigt slå in i skallen att vår bästa tid är nu. Gärna parallella universum. Tills dess får man dras med sin nostalghia, sin hemlängtan. Och jag menar då inte Stockholm…

Läs mer på DN.SE/KULTUR
Läs mer på SVD.SE/KULTUR

Publicerat av

Zigge

Till vardags konstnär och grafisk illusionist på POST-ART porträtt ateljé (www.post-art.se) och DNA-ART (www.dna-art.se). “När man minst anar det så går det som det går”. (Ingemar Johansson)

En kommentar till “I see a Rhenocéros!”

Lämna ett svar