Det är varmt idag. Vaknade svettig av att ett par kunder ringde pÃ¥ dörrklockan. Hann inte öppna. Springer ner för trapporna, öppnar dörren, Shady, vÃ¥r hund, gör ett skällande utfall mot inkräktarna, som dock inte syns till längre. Genom fönstret till ateljén ser jag dom sen, dom har hört hunden och skyndar sig bort och nu ser dom mig, i morgonrock ivrigt viftande pÃ¥ armarna. De skyndar vidare. De kommer nog inte tillbaka. Och jag som har utställning frÃ¥n klockan elva… Borde ha grejat det men, det mÃ¥ste ha varit värmen, drömde vilt. Well, det är väl det här som förväntas av konstnärer… vi kan alltid skylla pÃ¥ att vi är bohemer, eller att man kom med nattbÃ¥ten.

Kaffet kokar över. Jag hittar inte glasögonen sÃ¥ jag kan inte se termometern i köksfönstret. Har jag feber? Det känns tungt att andas. Känner mig som bakfull i Irak, men jag hade inte kul igÃ¥r. Och jag kom inte med nattbÃ¥ten. Det slÃ¥r mig att jag försovit mig hela veckan. När jag rusat upp frÃ¥n sängen för att öppna för folk som bankar pÃ¥ den lÃ¥sta dörren till utställningen som öppnade för en halvtimma sen, har jag haft svÃ¥rt att lÃ¥ta riktigt vaken pÃ¥ den guidade turen runt i rummen. ”Ja det blev lite sent igÃ¥r hehe…”. Alla förstÃ¥r sÃ¥nt och nickar förstÃ¥ende med ett leende. Man kan ju inte säga att man sett pÃ¥ krigsfilm hela natten, det lÃ¥ter pervo.

Nu sÃ¥, lite kaffe. PÃ¥ med datorn. Vädra. En cigarett pÃ¥ trappen. Luften stÃ¥r stilla. Drömmen är svÃ¥r att skaka av sig, verkligheten känns lite främmande fortfarande. Tankarna flyger omkring lite ofiltrerat. Hela veckan har varit märklig med tryckande Tintin-väder, man kan ana stora svampar ploppa upp lite varstans snart. Och dimma. Med gotlandsfärjor som krockade. Ingen dog. I Sverige har vi ju nolltolerans pÃ¥ död. Ingen ska behöva dö. Och om nÃ¥gon kommer i närheten av nÃ¥got som pÃ¥minner om det sÃ¥ tillskyndar Katastrofgruppen till de chockades undsättning. I Indien hade 500 dött, minst. Och DN dagen efter… bilden frÃ¥n katastrofen…  ”sÃ¥ här sÃ¥g dimman ut”… helt jämngrÃ¥ bild…. genialt. Sommarvikarier som är bakis? Men… Ã¥terigen kommer tankarna pÃ¥ rabbisen. Den lilla kaninen. Kaninens förbannelse? Dog den verkligen? Spelade den död bara? Hoppar den omkring borta i rabbislandet vid Hällarna med sina kompisar? Eller dödade jag den verkligen?? Kan jag skylla pÃ¥ Shady? Var kaninen sjuk?

… vi tar det frÃ¥n början… För en vecka sen tog vi bilen ut med hunden som vanligt. Ute vid havet, Hällarna, där det finns tusentals rabbisar som lever likt vietnameser i tunnlar under den stäppliknande marken. När vi närmade oss bilen efter promenaden men mÃ¥nga tafatta försök för Shady att springa ifatt rabbisar, lÃ¥g det en och tryckte i gruset. De brukar inte ligga där. Och inte när man kommer nära. De hÃ¥ller sig pÃ¥ avstÃ¥nd frÃ¥n fyrfota svarta djur.  Precis som dom vid flyktingförläggningen. Shady har aldrig varit i närheten av att ta en. Men nu är rabbisen bara ett par meter ifrÃ¥n oss där vi kommer… jag sÃ¥g en chans för Shady att fÃ¥ lite extra underhÃ¥llning i hennes enahanda liv som mest bestÃ¥r av att sova, äta och jaga rabbisar. Hon jagar rabbisar även i sömnen.

”Den grÃ¥tande pappan”, POST-ART

Intet ont anande bussade jag Shady pÃ¥ rabbisen som slött hoppade vidare, jag trodde att den snabbt skulle försvinna in i gräset och hinna undan, men Shady tog den som en puma, som i en naturfilm med Arne Weise… Labradorer är kända för sitt mjuka bett men när hon släppte bytet framför oss sÃ¥g den stendöd ut. Skrämd till döds? Min vettiga fru Annika sätter koppel pÃ¥ Shady och fortsätter mot bilen. Lite försent dock. Jag sitter kvar hukad över rabbisen. Den tar plötsligt ett hest andetag, och sÃ¥ ett till. Dödsrosslingar man lärt sig känna igen. Jag pÃ¥börjar hjärtmassage där jag tror hjärtat sitter. Kaninen är varm, och lite vÃ¥t. Den känns lite trasig. Jag vÃ¥gar inte titta i ögonen… Jag försöker fÃ¥ igÃ¥ng den i tanken med ohörbara hemmagjorda mantran. ”You’ll make it, you’ll be ok, just a flesh wound”… Men den är död. Ceased to exist. Passed out cold. Eller vilar den bara??…….. Annika ropar efter mig, verkar inte bry sig. Jag är märkligt lugn, som att jag kunde följa kaninsjälen som stiger mot skyn. Sen Ã¥ngesten. Sitter tyst i bilen. Känner mig grÃ¥tfärdig, som Stig Dagerman. Harig pÃ¥ nÃ¥got vis.

En vecka har nu gÃ¥tt men jag känner mig fortfarande skuldtyngd och mÃ¥r riktigt illa över det hela, försöker trösta mig med att den kanske inte var död trots allt, de är ju bra pÃ¥ att spela döda, och att den hoppade vidare när vi stuckit… När jag berättat historien för andra, kvinnor faktiskt, fÃ¥r man höra att män är sÃ¥där. De kan inte ens döda mördarsniglar utan det är kvinnan som fÃ¥r utföra dÃ¥det med saxen. Och jag förstÃ¥r pappor som inte bestialiskt vill klippa sniglar mitt itu… varför? Jag tänker att det är tur att det inte är kvinnor som drar ut i krig. Undrar hur det hade gÃ¥tt om Hillary blivit president.. Pappor framställs numer alltid som fÃ¥niga, vet inte vad som hänt, mansförtrycket, eller egentligen pappaförtrycket, tilltar i alla TV-serier alltifrÃ¥n Simpson till Svensson Svensson. Mina flickor har mig som ständig källa till skratt – det senaste är att jag fÃ¥tt hälsporre och har ont och tar mig fram lite konstigt pÃ¥ framfoten, likt en skadad kanin… ingen tror mig förstÃ¥s.. Möjligen rabbisens förbannelse…. ”Ja Zigge är lite hypokondriker”.. tror alla pappor fÃ¥r dessa pÃ¥hopp, ingen tror oss nÃ¥gonsin, men man fÃ¥r väl avsluta snyggt med ”Vad var det jag sa!” pÃ¥ gravstenen….

Den dumme Pol Pot

Riktiga män skjuter älgar. Skär upp dom i smÃ¥ bitar hemma i köket. Sätter upp hornen som troféer. För Hemingway verkar det dock ha blivit för mycket till slut, och fullföljde sin mördarkarriär följdriktigt med att skjuta sig själv. Men nu när man dödat en kanin fÃ¥r man sitta där, tyst. Jag, som efter min framfart som blodiglarnas Pol Pot med mitt luftgevär som liten, haft problem sen dess med att gÃ¥ pÃ¥ myror i skogen, och värst av allt – vinbergssnäckorna som krasar under ens skor utmed alla stigar i det höga gräset… Nu har jag dödat en kanin. Det känns som mitt mördande eskalerat. Om vi kommer till samma himmel sÃ¥ ligger jag dimmigt till. Jag kanske mÃ¥ste bli buddhistmunk och sopa framför mig med en kvast överallt jag gÃ¥r resten av livet…  Om det nu skulle uppväga mina tidigare synder. Möjligen skulle jag bli populär i morotshimlen, om det finns nÃ¥gon sÃ¥n. ElvislÃ¥ten ”Hound Dog” dyker plötsligt upp, vad menar killen? ”You aint never caught a rabbit, and you aint no friend of mine”… Well, I did.

 

Venus och kaninerna

Etiketter: ångest, buddhism, död, döda, drömmar, förbannelse, hound dog, hund, hundar, kanin, karma, katastrofer, krig, män, massmord, mord, mörda, pappor, Pol Pot, rabbis, rabbisar, Stig Dagerman, väder

Detta inlägg postades torsdag, 30 juli, 2009 kl 10:16 i Okategoriserade. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.