Nu har jag vattenkammad varit i vallokalen igen. Det är alltid lika spännande med den enorma högtidligheten och rigorösa dramaturgin därinne. Denna gÃ¥ng, ”supervalÃ¥ret”, ville jag falla in bland de vallade fÃ¥ren. Jag tar av mig solglasögonen. Man rör sig lite lÃ¥ngsammare, skrider, gör ansiktet till ett oigenkännligt ”JASÃ…”, totalt likgiltig, det avslöjas inget i mitt ansikte om vad jag röstar pÃ¥. Väl framme vid själva altaret med röstlängderna, ett knappt märkbart ”… heeej”.. och sÃ¥ presenterar man lapparna – röstkort, ID och kuverten, med den vanliga osäkerheten – Ã¥t vilket hÃ¥ll ska de ligga?? Kan jag bli ogiltig??
Röstlängden verkade ok, men det visade sig att en del människor var märkta med svart – ”Vilka är det?”… viskar man. Man minns genast att man busade lite förra röstningen, lite uppsluppen kanske, och man funderar sÃ¥ smÃ¥tt pÃ¥ om det ska komma ”Nja alltsÃ¥ Zigge, du gjorde dig lite rolig över allt det här superallvarliga förra gÃ¥ngen sÃ¥ tyvärr.. ja vi har vÃ¥ra regler… tyvärr”… Men det gick bra igen. En vit i den vita springan. OK. En gul i den gula springan. Jo jag förstÃ¥r. Det sÃ¥g korrekt ut. Jag nickar, ler, fÃ¥r leende tillbaka ”Det gick ju fint Zigge!”. Jag är 7 Ã¥r igen. Räknar med guldstjärna. Och imorgon är allt som vanligt igen. Oavsett vilka som vinner. Vargarna och fÃ¥ren.
