.
Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.
Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.
Att visa intresse för självbespegling och sitt ego är ändå lite tabu, i en tid då narcissism och individualism ironiskt nog är mer utbrett än någonsin, där det är liktydigt med att skita i andra, där människan närmat sig ett närmast patologiskt fjärmande från det som en gång kallades ”solidaritet”, men jag tror att det hos den ”undersökande konstnären” sällan har något att göra med freudianskt översitteri, utan ett genuint friskt intresse av sin egen formidabla personlighet, som i enkelhetens namn får representera alla unika med dess inneboende frågeställningar. Var för sig, är ju alla otvetydigt unika. Medan människan i stort är ett glupskt väsen som likt en orm girigt slingrar sig fram för att slutligen börja äta sin egen stjärt...
.
Motsättningen mellan detta singularis och plural är stor och väsensskild. Bland jaget pluraliserat till ett vi-begrepp, dvs. bland alla andra, känner sig jaget vilset, känner inte igen sig, rent av ovälkommen, och tar sin tillflykt till att undersöka sig själv närmare. Det ligger nära till hands. Med lite självdistans kan det bli ganska intressant. Men alla har väl någon gång skrämts av att titta för länge och djupt i spegelbilden av ens egna ögon… En form av rundgång av jaget. En del börjar med hundar och filateli. De som finner jaget alltför motbjudande jobbar ihjäl sig, eller lyckas på annat sätt undvika sig själva resten av livet. Och att visa sig öppet bland andra. Men detta arbete utförs frivilligt av andra. Resten är en alldeles för lång och tråkig historia.
.
