Etikett: slösa med tid

I might reach Nirvana tonight

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge

Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

Superminimalism.

Världens sämsta film, ever. Vår bil. Liknar i mycket skolans SOLFILM. Kördes när majen var bakis. Men blir det riktigt dåligt så slår det över till bra. Hyper retro. Och se så befriande utan ljud… Klipper jag ihop alla mina taskiga snuttar kan det bli PARANORMAL ACTIVITY PROJECT. En riktig rysare. Tror inte jag vågar se den sen. Äh, det är väl bara att loopa denna så är det klart. Loopad minimalism. Superminimalism. Nanominimalism. Enkelhet… Buddhism and Mindfulness be damned… ”Cured my insomnia”. Tror denna typ av film är på väg tillbaka. Vi behöver den nu.

Tiden bor granne med grillen

Jag vaknar exakt den tidpunkt när jag sovit klart. Våra tider i huset bestäms sen i mycket av vår labrador, som är som en klocka. Hon har bestämda åsikter om när det är dags för mat, hångel eller promenad. Hon verkar må bra utav rutiner. Jag tror många gör det, även om de inte vill erkänna det. Idag trodde jag att jag gick upp tidigt, men så har det plötsligt blivit sommartid över natten. I rena upproret mot denna oförrätt som tvingas på en vare sig man vill eller inte, är klockan snart redan tre på eftermiddagen. Omräkningen till den reella tiden har börjat, ”ja just det egentligen bara två”, lik förbannat är det snart dags för mig att laga mat, jag hinner inte med att jobba alls idag, lika bra att ställa in. Denna omräkning fortsätter hela sommaren och sen när det blir dags för normaltid på höstkanten, så fortsätter det åt andra hållet, ”… har jag vunnit en timma eller förlorat?!?!.. vänta nu…”… Vi ligger i alla fall före USA. I alla fall sen någon bestämde att den riktigt riktiga tiden ligger i Greenwich. All annan tid är bara påhitt. Tiden ligger i Greenwich, alldeles stilla. Det är klart att det blir knas om den rör på sig.

Fortsätt läsa Tiden bor granne med grillen

Psykopater & Tabasco

Såg den inatt igen. Innan jag gick ut på trappan för att röka. Den satt lite spretigt på andra sidan dörrfönstret, ute i kylan, och tittade in i värmen. Den fick mig att stelna till lite, något nedärvt. Hur fan orkar den?? Det har varit på gränsen till frost, men den håller ut. Historien börjar bli väl blödig. Är det inte lika bra att slå ihjäl den kan en eventuell betraktare tycka. Så att det blir ett slut på historien. Men jag har slutat med sånt. Jag kan heller inte bära in den. Det är ju fånigt. Den skulle inte trivas och sitta i soffan och se Kulturnyheterna med frugan.

Amygdala (latin corpus amygdaloideum) är två mandelformade delar av hjärnan, utgör en del av limbiska systemet, och tros ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning och därigenom spela en viktig roll för patologiska tillstånd som ångest, autism, depression, narkolepsi, posttraumatisk stress och olika fobier. Information från yttervärlden – syn- och hörselintryck – kopplas i thalamus om till olika områden av hjärnbarken beroende på vilken typ av stimulering det gäller. Sedan analyseras informationen vidare i en serie stationer i hjärnbarken. Gäller informationen yttre hot kopplas informationen vidare till amygdala där allvaret i hotet bedöms. Information når amygdala även via en kortare och snabbare bana från thalamus. Från amygdala aktiveras dels områden i hypotalamus, som kontrollerar autonoma förändringar som pulsökning och handsvett, dels ett område i mitthjärnan, som kontrollerar försvarsreaktioner som orörlighet, flykt och försvar.    (Wikipedia)

Alla varelser är programmerade att undvika att dö till varje pris. I Sverige vill vi lagstifta om det. Fick mig att tänka på en creepy barscen i en film där en läskig psykopat tagit hela baren som gisslan och berättar för alla att de snart kommer att dö. Men den elake psykopaten som har knas på sin amygdala berättar att de som snortar wasabi, eller om det var att dricka en flaska Tabasco, kommer att klara sig några minuter till, inte bli skjutna genast. Och folk gör det förstås. Ingen vägrade. Efter förnedringen skjuter han dom. Spindeln utgör inget undantag. Den är ju inte dum, men kan inte bara lägga sig ner och dö. Men jag misstänker en viss depression. Tänk om den håller ut till jul och får höra sentimentala julsånger och se oss tralla och äta skinka… Den enda gång man inte skulle tveka att dö på fläcken är om det skulle rädda ens barn. Man tvekar inte en sekund. Sen kan man kalla det för programmering, hjärnfunktion eller inte.

Stjärnorna kvittar det lika

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

Fortsätt läsa Stjärnorna kvittar det lika

Kartläggning av trädgården by night

När det är fullmåne glittrar hela trädgården som av silver. Svart silver med inslag av slöjor av blått dis och glittrande stjärnor. Kanske beror på mitt synfel men det är sanslöst vackert. Inte ett löv rör sig, det är fullkomligt tyst. Ligger man i däckstolen vänjer man sig vid mörkret efter en tid.

.

En bild av ett buddhistiskt tempel har börjat tona fram på klintens vägg av murgröna, en svag men ändå urskiljbar skugga från en tidigare dold lampa långt borta. Fotona blev också kolsvarta men jag lyckades pressa fram templet digitalt. Bit för bit kunde läggas till av mörkret tills det bildade… en bild. Som bilder av Mars från de första sonderna. Överlappande bilder. Var tvungen att hitta på ett nytt nattligt nöje efter att astronauten Anders Fugelsang sa att man inte kan se Challenger på nätterna, möjligen i gryning och skymning. Jag hade tidigare roat mig att ligga i däckstolen och spana efter satelliter på natthimlen. Jävla Fugelsang.

.

Best before end


Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.

Fortsätt läsa Best before end

I långkalsonger på Twitter

 eddieizzard

På min skärm flimrade det plötsligt förbi att Eddie Izzard, min absolut största favoritkomiker förutom Robin Williams, var på Twitter. Fenomenet i sig och möjligheten till att snacka med Eddie LIVE där han sitter i en taxi going downtown New York, gjorde mig lite upphetsad, till den grad att jag faktiskt snabbt reggade mig på twitter.com och plötsligt fann mig twittrande med hela världen. cuteboy89 frågade hur jag mådde. Sen kom singleboy77 och jag började på allvar undra själv hur jag mådde. Jag hade redan lagt ut bild på mig, den när jag är så snygg. Det verkade vettigt att ha en bild på sig, vad har jag att dölja??…

Fortsätt läsa I långkalsonger på Twitter

Uppehållsväder

lage
Kan möjligen vara ett av våra tråkigaste ord. Existerar det bara i Sverige? Ett mörkläggande uttryck för ett tillfälligt uppehåll från normaltillståndet regn, eller är uppehållsvädret status quo? Rent av vackert?

Hursomhelst gör en sån prognos knappast någon lyckligare. Hur skönt är det att vakna upp till uppehållsväder? Man håller sig uppe, hankar sig fram ännu en dag på jobbet. En mer spännande tolkning är att det helt enkelt är en fråga om ett uppehåll i vädret, dvs. inget väder alls. Fast egentligen bevisar detta uttryck meteorologernas maktlöshet som nutida spåmän, de mörklägger det hela med något som liknar väderlek. Utan prognos stannar ju Sverige. Nyheterna innan är ju bara transportsträcka. Med uppehållsväder håller man alla på halster, ska vi ta in grillen?? Det kan bli regn, du kan inte känna dig trygg.

Meteorologen Lage Larsson, från helikopterdivisionen, går steget längre. Han tar meteorologin till ett annat plan… Fortsätt läsa Uppehållsväder