Inlägg märkta ‘minnen’

Barn är lite hemska på så vis

onsdag, 18 maj, 2016

snäckor trädgården 160515 DET 450

Har ägnat eftermiddagen till att rädda snäckor från att bli ihjältrampade. Det känns som en plats i skärselden när man olyckligtvis krasar sönder dom i mörkret under nattliga rökpauser i trädgården. Men främst tror jag likt ett barn att detta genererar många poäng i himmelen… ja det förstnämnda alltså. Det är fullt upp just nu, räddar massor av jättehumlor som irrar sig in i huset vare dag. High score på dom.

Fick som snoris ett luftgevär av farsan. Först sköt jag en blodigel. Sen blev det en humla. Sen.. en liten sparv som satt i ett träd. Den ramlade ned skadskjuten på marken. Jag insåg nu mitt hemska dåd, ångrade mig nu, men hade ändå mod att ladda om och gå fram och skjuta den i huvudet… Då kom barnvakten ut och skrek ”Du skjuter väl inte fåglar!?!?!”. Ögonblicklig barnångest. Har sen dess inte kunnat gå på myror och gör hjärtmassage på rabbisar som spelar döda.. gör nu allt för att gottgöra den skada jag lyckades åsamka på några minuter. Barn är lite hemska på så vis. Men snabba till insikt.

Små dofter som öppnar upp minnet på vid gavel

söndag, 8 mars, 2015


Monica Zetterlund – En gång i Stockholm, Melodifestivalen 1963.

Det är märkligt hur alla de där lukterna dyker upp ur luktminnet när man ser det här, lukten av läder från puffdynorna man satt på, mammas och pappas lördagswhisky, mammas parfym, det inoljade teakbordet, en lätt dammighet från de stora gardinerna, det stora praktverket Nordisk Familjebok i bokhyllan, pappas Scotch rullband. Även grammofonen luktade. Vinylen, trappuppgången, lukten av hiss. Korvståndet. Blöt asfalt efter regnet. Nyklippt gräs. Tunnelbanan som luktade el. 

Varje sån doftassociation kan trigga igång en massa minnen man trodde att man glömt. Fast nu var det ju tvärtom. Det verkar funka åt båda hållen.

 

Redan som liten, om ”tankspriddhet”

tisdag, 16 december, 2014

stuvsta - faster harrieth, <a href=
Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara någon annanstans… Far Away Eyes.

Ja, till slut blir det där med tankspriddhet något som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmåga att glömma tid och rum, inte alltid så populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgång, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….

Well, redan som liten sa pappa att jag var så tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sång och på den vägen är det. Anar en viss form av prägling från ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstår som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det får gå för den här gången”. Vill inte påstå att man utnyttjat detta men misstänker att man långsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshållning.

Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod på den stora skolgården. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken på atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i såna ögonblick man får en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstår roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgång. En möjlighet.

Se även bildspel på:  I might reach Nirvana tonight

Tankspriddas Riksförbund:   http://www.tankspridd.se/

.

I might reach Nirvana tonight

söndag, 12 januari, 2014

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge

Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

onsdag, 10 juli, 2013

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

I see a Rhenocéros!

söndag, 29 januari, 2012


Från filmen ”Midnight in Paris” av Woody Allen. Adrien Brody som Salvador Dalí.

Håller på och betar av årets Oscar-nominerade filmer. På www.oscars.org kan man rösta själv, tävla mot familjen, vad vet jag. Sitta uppe på Oscars-natten och skrika YES! för varje rätt rulle man får in, medan resten av familjen sen länge somnat in med sina rösttalonger. Det kan ju inte vara så svårt, man vet ju vilka som vinner, det är ju mest för branschfolk som hyllar sig själva. De som får minst Oscar brukar vara de bästa, en enkel regel. Det är ju ingen kvalitetsmärkning som ”Glada grisen” att vinna en Oscarstatyett (även fast nu allt är möjligt på www.stoneface.nu). Adrien Brody är inte ens nominerad för sina tre minuter men, jag skulle ha satsat rubbet på honom. I taskig konkurrens med Nick Nolte, Christopher Plummer och Max von Sydow i kategorin ”Best actor in a Supporting Role”. Skulle gärna vilja se Brody som Leading Role i en film om Dalí. Borde ge honom en Oscar. Hursomhelst så är denna snutt redan en av filmhistoriens ”klassiker”, som det heter. En annan är på Hemingway – ”Who wants to fight!!??”…

(mer…)

On This Earth, A Shadow Falls

fredag, 30 september, 2011

Hippos on Mara River (foto: Nick Brandt)

något vis lite rörande bilder om ett gammalt härjat Afrika, som fortfarande finns där mellan all skit med aids, svält och höga små barn med k-pistar som skjuter på vad som helst, som media normalt väljer att visa upp. Mörkrets exotism. Nick Brandt photoshoppar ned svärta likt i Mörkrets hjärta…. Photoshops egen Kurtz, eller Joseph Conrad. Brants bilder är smått litterära förstås,  ett litterärt måleri. Det är bortom fotografi. Eller som fotografi ser ut idag. Det får mig att tänka på en liten fotodispyt jag hade för ett par år sedan med en fransyska som sa sig älska det ”naturliga fotot”. Jag sa att det finns inget ”naturligt” i foto, alltså i den rent exakt avbildande meningen. Jag försökte förklara att även gamla pappersfoton och dia man en gång beställde har genomgått en filtrering i en balansgång mellan att efterlikna verkligheten men att ge bra kontrast och färgmättnad. Det är tröttande att prata om det. Det har aldrig funnits något verkligt. Det är det mest uppfriskande man kan säga.

 

(mer…)

I didn’t really say everything I said

onsdag, 19 januari, 2011

Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.

Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.

Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen –  ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..

Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.

dagensmedia.se

Roadmovie Sequence 01 – Fridfull Jul & Gott Nytt År!

söndag, 19 december, 2010

Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.

Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden på hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en någon annanstans. Det är lätt att gå upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder får en att tappa minnet. Kommer att tänka på Salvador Dalí som tyckte att det var på tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tågurspårningar… Men det får stå för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna små kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.

Originalversion i widescreen

Stjärnorna kvittar det lika

fredag, 5 november, 2010

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

(mer…)