”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd; en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”
Musikanten som spelade en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.
En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…
Annonsen av Nerdrum på Facebook är ju genialisk, tänkte jag. Ett stilleben på en tegelsten. Man vet inte om herr Nerdrum behagar skämta, jag tycker att det är roligt i alla fall. Kanske är han trött på att bli kallad romantiker av samtidskritiken, och kontrar nu med denna symbol för socialrealism, som väl också kallas tegelstensrealism typ filmaren Ken Loach. Det finns inget mer realistiskt än en tegelsten. Men när Nerdrum målar en vänds fördomarna inte bara om honom utan kanske även mot detta tings inneboende semantik.
Vi ser den första romantiska tegelstenen. Marknadsförd på Facebook bland dejtningsnätverk ”Hur fixar du en tjej?” och filmfrågesporter. Priset är väl inget att säga om, men kanske världens dyraste tegelsten. Som säljs på Facebook… Det är svårt att inte dra på mun och när jag såg att det fanns en knapp ”jag gillar detta” så spontantryckte jag på den. Tror inte jag just nu vill köpa verket men jag kan sluta gilla det när jag vill med ännu ett knapptryck. Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte… ett lyft för Facebook… Alla får veta hur jag tvekar inför detta köp. Jag gillar detta.
I dagens DN ger sig Jessica Kempe på konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstår sig på”, och man anar redan här ett lika populistiskt påhopp på det som kallas ”nyromantik”. Det finns något nedlåtande över konst som alla förstår sig på, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgår från en begreppsvärld där ”samtidskonsten” målas upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men också fånigt dogmatiskt synsätt som påminner om 70-talets krav på ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här når ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
Kommer ni ihåg när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frågorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av från ett foto eller annan bild. Det ansågs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blånekade, nänä, det var på fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frågade då också standardfrågan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod då att man låg bra till i tävlingen med sitt bidrag med två röda fåglar på en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var så gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll på ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hålla sig till säkra kort.
Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsås som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga små inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgång, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre någon automatkonst. Men det finns också tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten på tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är på jakt efter. Många vackra saker saknar bestående värde mer än för stunden, som solnedgångar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blått sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.
Den italienske premiärministern Berlusconi har nyligen hängts ut, naken med sin nya jämställdhetsminister i en målning av Filippo Panseca. Bilden har ställt till problem för honom sen hans fru blivit svartsjuk på den f.d. utvikningsflickan Mara Carfagna som Berlusconi uttryckligen sagt att han skulle gifta sig med om han inte redan var gift. De två ses ofta tillsammans på pressbilder utan att väcka uppseende men nu har det alltså blivit s.k. skandal. Skandaler och otrohet har dock en annan politisk innebörd, rent av omvänd, i sydligare länder, och vem vet – det kanske är ett beställningsverk av mediamogulen Berlusconi själv, som är van vid både ansiktslyftningar och vackra kvinnor, för att framstå som den evigt unge och virile förföraren, den klassiske machon, som appellerar till de italienska väljarna av tradition, även om konstnären själv ihärdigt påstår att det hela är ett skämt…
Ett bra exempel på konstens kraft, och den målade bildens förmåga som verktyg för propaganda och att framställa sig i positiv dager. Det är som med trolleri, man väljer att se det man vill se. Man får väl tyda de påklistrade vingarna som man vill, som en snart störtande Ikaros, eller som fascistiska förtecken. Några änglavingar är det ju knappast. För litet huvud har han också stackaren… (Läs mer…)
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
