Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehÃ¥ller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehÃ¥ller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är sÃ¥ smÃ¥. Livets gÃ¥ta, lösningen stÃ¥r pÃ¥ baksidan…
Annonsen av Nerdrum på Facebook är ju genialisk, tänkte jag. Ett stilleben på en tegelsten. Man vet inte om herr Nerdrum behagar skämta, jag tycker att det är roligt i alla fall. Kanske är han trött på att bli kallad romantiker av samtidskritiken, och kontrar nu med denna symbol för socialrealism, som väl också kallas tegelstensrealism typ filmaren Ken Loach. Det finns inget mer realistiskt än en tegelsten. Men när Nerdrum målar en vänds fördomarna inte bara om honom utan kanske även mot detta tings inneboende semantik.
Vi ser den första romantiska tegelstenen. Marknadsförd pÃ¥ Facebook bland dejtningsnätverk ”Hur fixar du en tjej?” och filmfrÃ¥gesporter. Priset är väl inget att säga om, men kanske världens dyraste tegelsten. Som säljs pÃ¥ Facebook… Det är svÃ¥rt att inte dra pÃ¥ mun och när jag sÃ¥g att det fanns en knapp ”jag gillar detta” sÃ¥ spontantryckte jag pÃ¥ den. Tror inte jag just nu vill köpa verket men jag kan sluta gilla det när jag vill med ännu ett knapptryck. Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte… ett lyft för Facebook… Alla fÃ¥r veta hur jag tvekar inför detta köp. Jag gillar detta.
”Barter” (detalj), Odd Nerdrum I dagens DN ger sig Jessica Kempe pÃ¥ konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥”, och man anar redan här ett lika populistiskt pÃ¥hopp pÃ¥ det som kallas ”nyromantik”. Det finns nÃ¥got nedlÃ¥tande över konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgÃ¥r frÃ¥n en begreppsvärld där ”samtidskonsten” mÃ¥las upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men ocksÃ¥ fÃ¥nigt dogmatiskt synsätt som pÃ¥minner om 70-talets krav pÃ¥ ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här nÃ¥r ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
Kommer ni ihÃ¥g när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frÃ¥gorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av frÃ¥n ett foto eller annan bild. Det ansÃ¥gs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blÃ¥nekade, nänä, det var pÃ¥ fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frÃ¥gade dÃ¥ ocksÃ¥ standardfrÃ¥gan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod dÃ¥ att man lÃ¥g bra till i tävlingen med sitt bidrag med tvÃ¥ röda fÃ¥glar pÃ¥ en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var sÃ¥ gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll pÃ¥ ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hÃ¥lla sig till säkra kort.
Prenumerera via RSS