Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehÃ¥ller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehÃ¥ller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är sÃ¥ smÃ¥. Livets gÃ¥ta, lösningen stÃ¥r pÃ¥ baksidan…
”Barter” (detalj), Odd Nerdrum I dagens DN ger sig Jessica Kempe pÃ¥ konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥”, och man anar redan här ett lika populistiskt pÃ¥hopp pÃ¥ det som kallas ”nyromantik”. Det finns nÃ¥got nedlÃ¥tande över konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgÃ¥r frÃ¥n en begreppsvärld där ”samtidskonsten” mÃ¥las upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men ocksÃ¥ fÃ¥nigt dogmatiskt synsätt som pÃ¥minner om 70-talets krav pÃ¥ ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här nÃ¥r ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsÃ¥s som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga smÃ¥ inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgÃ¥ng, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre nÃ¥gon automatkonst. Men det finns ocksÃ¥ tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten pÃ¥ tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är pÃ¥ jakt efter. MÃ¥nga vackra saker saknar bestÃ¥ende värde mer än för stunden, som solnedgÃ¥ngar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blÃ¥tt sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.
Prenumerera via RSS