fucked up ducks on wheels, Zigge Holmgren 2009   

På min sajt Muzak-Art, står det om mina grejer att ”… bilderna kan fylla samma funktion som en lång promenad i skogen, där man i ostörd avskildhet kan tänka en tanke hela vägen ut. En tillflyktsort. En stilla plats i en föränderlig värld. Naturens organiska form är alltid perfekt, en harmoni byggd på dess eget kaos… /…/ … det har också funnits en dragning till att föreställa sig tillvaron när man är död, med drag av såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet. En fotostatkopia på livet, ett avtryck. Ett försök att läsa en kod mellan naturens finstilta rader”. Tjusigt. Det är imponerande, det blir bra när man recenserar sig själv. Mest gillar jag passagen ”såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet”. Skrev det för sex år sen.

Nu finns ett nytillskott där. Google gillar när man uppdaterar sin sajt och möblerar om lite. Jag tror jag ska skriva om en del texter. Tillskottet är ankorna på vift. Det var kul att göra den, fast det ser ut som jag lämnat det harmoniska tilltalet och inte längre bryr mig, saker och ting har förändrats därute… en ny brutal materialitet. Titeln brukar jag snabbt och enkelt komma fram till, vill inte att den ska påverka bilden, men nu blev det många förslag innan jag kom fram till den, frågade även vänner. Det pendlade mellan  Canards Tristes, Ca roule quandmême!, Canards Roulantes, Ankor i dystopi, Ducks Sucks, Plastankor i dystopiskt 1800-tal, Plastankor på vift i samtidskonst, Canards Plastique dans un paysage triste, D´ètre un Canard, Ankor i sprängt landskap, men det nybrutala ”Fucked up Ducks on Wheels” vann slutligen. Påverkar definitivt bilden. Vissa saker och djur är extra roliga, bananer är kul, plastankor är kul, mycket roligare än lejon. Är det det gula som är kul? Jag klämde till med en ny ism också när jag ändå var i farten - post-naivism, låter bekant men jag tror inte den är upptagen…

(Läs mer…)