Den där varma dagen. Man bränner fötterna pÃ¥ cementtrappan. Det gÃ¥r inte att hÃ¥lla i järnräcket. Det verkar vettigt att Ã¥ka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, gÃ¥r vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker pÃ¥ Fem-böckerna, de där som bara Ã¥t jämt…
Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen… Vi plÃ¥gar oss i solstolar och pÃ¥ stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig frÃ¥n sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en grÃ¥sparv… Ett nÃ¥daskott i huvudet. Barnvakten kom pÃ¥ mig. ”Du skjuter väl inte fÃ¥glar???”. Inget mer luftgevär.
