Det är varmt idag. Vaknade svettig av att ett par kunder ringde på dörrklockan. Hann inte öppna. Springer ner för trapporna, öppnar dörren, Shady, vår hund, gör ett skällande utfall mot inkräktarna, som dock inte syns till längre. Genom fönstret till ateljén ser jag dom sen, dom har hört hunden och skyndar sig bort och nu ser dom mig, i morgonrock ivrigt viftande på armarna. De skyndar vidare. De kommer nog inte tillbaka. Och jag som har utställning från klockan elva… Borde ha grejat det men, det måste ha varit värmen, drömde vilt. Well, det är väl det här som förväntas av konstnärer… vi kan alltid skylla på att vi är bohemer, eller att man kom med nattbåten.
Kaffet kokar över. Jag hittar inte glasögonen så jag kan inte se termometern i köksfönstret. Har jag feber? Det känns tungt att andas. Känner mig som bakfull i Irak, men jag hade inte kul igår. Och jag kom inte med nattbåten. Det slår mig att jag försovit mig hela veckan. När jag rusat upp från sängen för att öppna för folk som bankar på den låsta dörren till utställningen som öppnade för en halvtimma sen, har jag haft svårt att låta riktigt vaken på den guidade turen runt i rummen. ”Ja det blev lite sent igår hehe…”. Alla förstår sånt och nickar förstående med ett leende. Man kan ju inte säga att man sett på krigsfilm hela natten, det låter pervo.
På min sajt Muzak-Art, står det om mina grejer att ”…bilderna kan fylla samma funktion som en lång promenad i skogen, där man i ostörd avskildhet kan tänka en tanke hela vägen ut. En tillflyktsort. En stilla plats i en föränderlig värld. Naturens organiska form är alltid perfekt, en harmoni byggd på dess eget kaos… /…/ … det har också funnits en dragning till att föreställa sig tillvaron när man är död, med drag av såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet. En fotostatkopia på livet, ett avtryck. Ett försök att läsa en kod mellan naturens finstilta rader”. Tjusigt. Det är imponerande, det blir bra när man recenserar sig själv. Mest gillar jag passagen ”såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet”. Skrev det för sex år sen.
Nu finns ett nytillskott där. Google gillar när man uppdaterar sin sajt och möblerar om lite. Jag tror jag ska skriva om en del texter. Tillskottet är ankorna på vift. Det var kul att göra den, fast det ser ut som jag lämnat det harmoniska tilltalet och inte längre bryr mig, saker och ting har förändrats därute… en ny brutal materialitet. Titeln brukar jag snabbt och enkelt komma fram till, vill inte att den ska påverka bilden, men nu blev det många förslag innan jag kom fram till den, frågade även vänner. Det pendlade mellan Canards Tristes, Ca roule quandmême!, Canards Roulantes, Ankor i dystopi, Ducks Sucks, Plastankor i dystopiskt 1800-tal, Plastankor på vift i samtidskonst, Canards Plastique dans un paysage triste, D´ètre un Canard, Ankor i sprängt landskap, men det nybrutala ”Fucked up Ducks on Wheels” vann slutligen. Påverkar definitivt bilden. Vissa saker och djur är extra roliga, bananer är kul, plastankor är kul, mycket roligare än lejon. Är det det gula som är kul? Jag klämde till med en ny ism också när jag ändå var i farten - post-naivism, låter bekant men jag tror inte den är upptagen…
Det finns för mycket bilder. Två i plånboken hade varit lagom. Eller att en dag hitta några av farfars gamla fixgulnade foton från ens barndom på vinden. Det finns en märklig vemodig längtan i det där förvittrade, som en död som drömmer. Som en fotostatkopia på livet. Eller den ryska filmen… Tog några långsamma bilder på temat idag. Det blev rätt mycket Tarkovskij… Livet ser hopplöst ut i Technicolor.
DEN RYSKA FILMEN - en övning i hemlängtan och noll förnyelse. ”Khroustaliov, ma voiture!” visades på den förträffliga TV-kanalen Silver11 mars 01:00, som sänder filmer som ingen annan gör. Skaffa Silver om du inte har den (även kanalen Axess har mycket ryskt). Filmen måste du se, kolla efter repriser, tjata på dom! Meddela mig om du hittar den på DVD eller på annat sätt…
FILMFAKTA: Regissör: Aleksei German, Manus: Joseph Brodsky & Aleksei German (författare), Skådespelare: Yuriy Tsurilo som General Klensky, Språk: Ryska. 1999, 150 min, svartvit. Också känd som ”Khroustaliov, ma voiture!”, ”Khrustalyov, My Car!”.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
DEN RYSKA FILMEN - en övning i hemlängtan och noll förnyelse. 
