”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd; en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”
Musikanten som spelade en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.
En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?
I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.
Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord. Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store.. men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…
Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsås som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga små inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgång, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre någon automatkonst. Men det finns också tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten på tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är på jakt efter. Många vackra saker saknar bestående värde mer än för stunden, som solnedgångar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blått sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.
Det finns för mycket bilder. Två i plånboken hade varit lagom. Eller att en dag hitta några av farfars gamla fixgulnade foton från ens barndom på vinden. Det finns en märklig vemodig längtan i det där förvittrade, som en död som drömmer. Som en fotostatkopia på livet. Eller den ryska filmen… Tog några långsamma bilder på temat idag. Det blev rätt mycket Tarkovskij… Livet ser hopplöst ut i Technicolor.
DEN RYSKA FILMEN - en övning i hemlängtan och noll förnyelse. ”Khroustaliov, ma voiture!” visades på den förträffliga TV-kanalen Silver11 mars 01:00, som sänder filmer som ingen annan gör. Skaffa Silver om du inte har den (även kanalen Axess har mycket ryskt). Filmen måste du se, kolla efter repriser, tjata på dom! Meddela mig om du hittar den på DVD eller på annat sätt…
FILMFAKTA: Regissör: Aleksei German, Manus: Joseph Brodsky & Aleksei German (författare), Skådespelare: Yuriy Tsurilo som General Klensky, Språk: Ryska. 1999, 150 min, svartvit. Också känd som ”Khroustaliov, ma voiture!”, ”Khrustalyov, My Car!”.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
DEN RYSKA FILMEN - en övning i hemlängtan och noll förnyelse. 
