Inlägg märkta ‘barndom’

Barn är lite hemska på så vis

onsdag, 18 maj, 2016

snäckor trädgården 160515 DET 450

Har ägnat eftermiddagen till att rädda snäckor från att bli ihjältrampade. Det känns som en plats i skärselden när man olyckligtvis krasar sönder dom i mörkret under nattliga rökpauser i trädgården. Men främst tror jag likt ett barn att detta genererar många poäng i himmelen… ja det förstnämnda alltså. Det är fullt upp just nu, räddar massor av jättehumlor som irrar sig in i huset vare dag. High score på dom.

Fick som snoris ett luftgevär av farsan. Först sköt jag en blodigel. Sen blev det en humla. Sen.. en liten sparv som satt i ett träd. Den ramlade ned skadskjuten på marken. Jag insåg nu mitt hemska dåd, ångrade mig nu, men hade ändå mod att ladda om och gå fram och skjuta den i huvudet… Då kom barnvakten ut och skrek ”Du skjuter väl inte fåglar!?!?!”. Ögonblicklig barnångest. Har sen dess inte kunnat gå på myror och gör hjärtmassage på rabbisar som spelar döda.. gör nu allt för att gottgöra den skada jag lyckades åsamka på några minuter. Barn är lite hemska på så vis. Men snabba till insikt.

Små dofter som öppnar upp minnet på vid gavel

söndag, 8 mars, 2015


Monica Zetterlund – En gång i Stockholm, Melodifestivalen 1963.

Det är märkligt hur alla de där lukterna dyker upp ur luktminnet när man ser det här, lukten av läder från puffdynorna man satt på, mammas och pappas lördagswhisky, mammas parfym, det inoljade teakbordet, en lätt dammighet från de stora gardinerna, det stora praktverket Nordisk Familjebok i bokhyllan, pappas Scotch rullband. Även grammofonen luktade. Vinylen, trappuppgången, lukten av hiss. Korvståndet. Blöt asfalt efter regnet. Nyklippt gräs. Tunnelbanan som luktade el. 

Varje sån doftassociation kan trigga igång en massa minnen man trodde att man glömt. Fast nu var det ju tvärtom. Det verkar funka åt båda hållen.

 

Redan som liten, om ”tankspriddhet”

tisdag, 16 december, 2014

stuvsta - faster harrieth, <a href=
Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara någon annanstans… Far Away Eyes.

Ja, till slut blir det där med tankspriddhet något som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmåga att glömma tid och rum, inte alltid så populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgång, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….

Well, redan som liten sa pappa att jag var så tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sång och på den vägen är det. Anar en viss form av prägling från ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstår som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det får gå för den här gången”. Vill inte påstå att man utnyttjat detta men misstänker att man långsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshållning.

Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod på den stora skolgården. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken på atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i såna ögonblick man får en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstår roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgång. En möjlighet.

Se även bildspel på:  I might reach Nirvana tonight

Tankspriddas Riksförbund:   http://www.tankspridd.se/

.

I might reach Nirvana tonight

söndag, 12 januari, 2014

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge