Back with the resistance group

30 april, 2014

bunker
Southern Uzbekistan. Back with the resistance group, rock climbing division in the mountains before the big offensive.

I was there because I was writing a book about John Huston and his family, and she figured into the story. ”Look, I never wanted to do anything, as far as motion pictures were concerned.” Then why did she? ”It’s a good living,” she shrugged, as if that was answer enough.

Kurosawa, on watching SOLARIS with Tarkovsky

15 januari, 2014

Kurosawa och Tarkovskij
Akira Kurosawa och Andrei Tarkovsky

 

”Tarkovsky was sitting in the corner of the screening room watching SOLARIS with me, but he got up as soon as the film was over, and looked at me with a shy smile. I said to him, ‘It’s very good. It’s a frightening movie.’ He seemed embarrassed, but smiled happily. Then the two of us went to a film union restaurant and toasted with vodka. Tarkovsky, who does not usually drink, got completely drunk and cut off the speakers at the restaurant, then began singing the theme of SEVEN SAMURAI at the top of his voice. I joined in, eager to keep up. At that moment I was very happy to be on Earth.” — Akira Kurosawa, on watching SOLARIS with Andrei Tarkovsky.

 

Hugh Hefner – frihetskamp i silkespyjamas

15 januari, 2014

I slutet av 60-talet nådde världen en slags peak med framtidstro och hopp, som inte återkommit sen dess – allt var möjligt, business was good. Biff på bordet varje dag. Här och var låg Playboy tidningar framme hemma, förstrött framlagda av… min gode far, i någon form av initiering till vuxenlivet, riktat mot mig…. Och, visst fanns det bra artiklar, också… ähum.. Under denna tid frodades en ny liberalism, där man som högerpartist kunde vara vänster samtidigt. Hugh Hefner framstår såhär i efterhand som en stor stilbildare, medborgarrättsaktivist UTAN PALESTINASCHAL och för frigjord sex, i en jättecocktail med ”stil och klass”…. Mina föräldrar hade ständiga cocktailpartyn i denna anda där jag deltog som någon slags maskot man kunde pussa på, man STOG UPP och DISKUTERADE politik och ny jazz med drink och cigarett, där alla kunde känna sig delaktiga i denna världsomspännande rörelse, från arbetarklass till Dry Martinis, smoking och politisk medvetenhet med en TWIST… Having fun doing it. Läppstift på min krage. Se filmen ”Hugh Hefner – playboy, aktivist och rebell”. Tippar att han haft stor IMPACT på mitt liv.
.
.
FOTNOT:  Nu när man är lite äldre, i en värld där politiker tappat sina ideal, visioner och värderingar, där allt endast är ett ekonomiskt rörmokeri, och där man har svårt att orientera sig med någon form av tillhörighet, pendlande mellan gamla vänsterideal och konservativa inslag, gör jag före varje val en TEST för att se VEM man är, och då blir jag alltid miljöpartist. Känns lite fjuttigt ändå, föga revolutionärt och långt ifrån den där framtidstron och rättvisetänkandet på 60-talet. Och inte har jag sidenpyjamas heller. Men jag dricker Dry Martinis på min födelsedag fortfarande…

I might reach Nirvana tonight

12 januari, 2014

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge

Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

10 juli, 2013

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

Det som det mesta handlar om

7 januari, 2013

Min musikfröken i mellanstadiet var rektorns fru och såg ut precis som M. Thatcher, stenhård disciplin. Alla tvingades att genomgå sångprovet inför hela klassen. Detta var helt avgörande för slutbetyget. Hon tjatade jämt om de stora kompositörerna, jag kunde de flesta, pappa spelade dom flitigt hemma, men sångprovet var det som gällde. Sittande vid pianot kallade hon fram oss en och en och valde låtar själv till oss. Jag var 12 år och blev tilldelad ”Mors lilla Olle”. Det var som att stå naken där framme vid griffeltavlan. Rösten som redan var i upplösning av en begynnande pubertet blev inte bättre av låtval och det faktum att hon alltid plågade oss med höga tonarter. Precis som i kyrkan lägger man sig då en oktav under för att överhuvudtaget kunna hålla tonen någorlunda. Fröken tyckte jag låg för lågt. Jag gick inte upp. Jag fick gå ut med ett mummel att ”det där blir nog en tvåa”. Detta fick ju givetvis en enorm impact på senare sjungande!

Räddad långt senare i livet av Tom Waits kan man nu ligga hur lågt som helst. Under några tagningar i en enormt dålig och tillfällig hemmastudio kunde jag under stora besvärligheter sjunga in fyra Sinatra låtar till kompet av hela Nelson Riddle’s orkester med plattan ”Sing Along With Nelson Riddle”. Det var inte det lättaste att genomföra dessa hämndlystna tolkningar, då rösten hela tiden skar ihop i hostningar, men det genomfördes med hjälp av att dricka en skvätt champagne mellan varje strof. Det blev dock många omtagningar innan det bar hela vägen igenom.

Nu hittade jag dom fyra inspelningarna i MP3 format, kommer inte ihåg hur jag lyckades med konstycket att få dom i detta format från den gamla rullbandspelaren. Istället för att låta dom hamna i glömska totalt gjorde jag snabbt en film från sommarens hundpromenader och det blev till en tårdrypande kärleksförklaring. Tanken var hela tiden Frank Sinatras ”The summerwind”. Man minns såna dagar. En varm sommardag. Vid havet. Och som Olle Adolphsson sjunger ”… och det som det mesta handlar om, det kanske bara sker en endaste gång…”. Så är det. Har alltid drömt om att bo sådär…. vid havet… Och nu gör vi det sen 10 år. Och så här blev filmen, en helt vanlig ovanlig dag vid havet;

.

Home movie: Walking the dog. A film by Zigge Holmgren starring Annika & Shady (including two previously not released singing efforts by Zigge). Filmed in HD on location at Hällarna, Visby, Sweden July 26, 2012.

Frank Sinatra Summer Wind Lyrics

Songwriters: MERCER, JOHNNY / MAYER, HENRY / BRADTKE, HANS

The summer wind, came blowin in – from across the sea
It lingered there, so warm and fair – to walk with me
All summer long, we sang a song – and strolled on golden sand
Two sweethearts, and the summer wind

Like painted kites, those days and nights – went flyin by
The world was new, beneath a blue – umbrella sky
Then softer than, a piper man – one day it called to you
And I lost you, to the summer wind

The autumn wind, and the winter wind – have come and gone
And still the days, those lonely days – go on and on
And guess who sighs his lullabies – through nights that never end
My fickle friend, the summer wind

 

Summer Wind lyrics © Warner/Chappell Music, Inc.

 

To be on the wire is life. The rest is waiting.

16 december, 2012

.

”He always worked in those cheap burlesque clubs, always surrounded by stark naked girls. But did that bother him? No. He never paid any attention. Never even looked at them”.

Joe Gideon: The pain is gone. I’m ok. Nothing wrong with me, a re-write of the show wouldn’t cure. A couple of good jokes is what I need.
Davis Newman: You know what death with dignity is, man? You don’t drool.

[All That Jazz]

.

Superminimalism.

6 december, 2012

Världens sämsta film, ever. Vår bil. Liknar i mycket skolans SOLFILM. Kördes när majen var bakis. Men blir det riktigt dåligt så slår det över till bra. Hyper retro. Och se så befriande utan ljud… Klipper jag ihop alla mina taskiga snuttar kan det bli PARANORMAL ACTIVITY PROJECT. En riktig rysare. Tror inte jag vågar se den sen. Äh, det är väl bara att loopa denna så är det klart. Loopad minimalism. Superminimalism. Nanominimalism. Enkelhet… Buddhism and Mindfulness be damned… ”Cured my insomnia”. Tror denna typ av film är på väg tillbaka. Vi behöver den nu.

Tappad barnatro

12 september, 2012


Alliansen återuppfinner den nya kristendomsundervisningen. Väcker upp ideal vi trodde dött och har med maktens rätt tolkat och uppdaterat det kristna budskapet, dvs. sin egen barndoms söndagsskola och kristendomskunskap, och iklär sig idag med lätthet Jesus’ gestalt och säger åt alla Lasarus i landet, att ”Du kan visst gå!! Det är dags att uppdatera de lama Jesusbilderna.

.

När jag gick i lågstadiet hade vi en religiös fröken som lärde oss en psalm i veckan. Hon trampade sen på sin orgel medan alla sjöng veckans psalm. Vi vattenkammade vågade inte annat. Jesus gjorde mirakel, gick på vatten och kunde återuppväcka lama och döda. Jag massproducerade bilder i teckningshäftet från dessa bibliska sagor för barn och gjorde fröken glad och fick femma både i både Kristendom och Teckning.  Men fröken gjorde aldrig några djupdykningar i tolkningar och så utan höll sig till skolplanen. Jesus röjer bland månglarna i templet. Man hajade adrig varför. Men Jesus var i klass med vilken actionhjälte som helst. Vi hade ju inte ens Bruce Willis på den tiden. Guds son, beat that!

Jag har nu tappat min barnatro och jag har slutat betala medlemsavgiften till en kyrka som äger halva Sverige. Jag tror Jesus gillar det. Jag gillar fortfarande Jesus, men har ersatt skolplanscherna med blinkande madonnar och annan katolsk kitsch. Det är i alla fall lite barnsligt.

Alliansens mjukisvariant av Pol Pot-kunskap går mot en glidning av makten mot skrupellös kapitalism i ett förbluffande klassiskt manér. I själva verket är Sverige idag ett enda stort företag. Folkhemmet dränerat. Slipsen som nytt krucifix. Alliansen som det nya arbetarpartiet. Man har också skickligt fått många att tappa fokus helt och folk nöjer sig med falukorv och bredband samt en extra tusenlapp i plånboken, utan att undra var den kommer ifrån. Det är förlamande. Undernas tid är förbi. Stjärnorna kvittar det lika.

 .

.

Fabbo Blå firar midsommar

22 juni, 2012

Pappa

Gotland. Midsommarafton. Vit skjorta. Utflykt. Det mesta är stängt, folk vill ju fira midsommar… Vi hittar slutligen ett stort utecafé, Fridhem, ”små grodorna” är redan igång. Fridhem anlades av den konstnärligt och religiöst lagda prinessean Eugenie som vurmade för de mindre bemedlade en gång i tiden. Det är vackra hus och omgivningar. Parkeringsplatser slut, folk parkerar sydländskt, alltså varsomhelst. Lummiga träd, hav, kvav hetta, dis. Jag ser några små flickor i vita spetsklänningar i högt gräs under de stora träden ovanför stranden. Det är fint, bra så, en perfekt bild, den behöver inte förevigas. Den gjorde mig nöjd med min midsommarafton.

Musiken tystnar, men kaffeserveringen har fått köer som till en rockfestival. Alla ska sitta ute såklart, inomhus är inte att tänka på, det är gott om plats där. Så tanter snor stolar från inneserveringen, flera håller bord därute. En ser väldigt pigg ut och jag väntar på att hon ska ta hela bordet med sig ut. En återhållen panik i luften. En man spiller kaffe över en tant, hela klänningen… men hade bråttom iväg, ingen ursäkt, ingen servett… säkert stockholmare… Kaffekön går ganska snabbt. Hela arrangemanget är roande på något vis. Jag tog en Cola och en räkmacka i gladpack. Vätan hade trängt in i tebrödet. Det är ok. Det är ju inte Ritz. Jag blir inte arg. Inte här, inte idag.

Läs mer »