I gamla svartvita foton frÃ¥n förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gÃ¥tt fortare och rört sig knyckigt som man kan se pÃ¥ film. Speciellt pÃ¥ porrfilmer frÃ¥n denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskÃ¥disar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion sÃ¥ pass verklig att man har svÃ¥rt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född pÃ¥ den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde dÃ¥ verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. SvÃ¥rt att ta pÃ¥ allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där nÃ¥gon fenedrintokig Farbror BlÃ¥ klippt silhuettfigurer i svart papp.
Den svartvita tiden
9 december, 2009Vådan av att gå upp för tidigt
17 september, 2009
Annonsen av Nerdrum på Facebook är ju genialisk, tänkte jag. Ett stilleben på en tegelsten. Man vet inte om herr Nerdrum behagar skämta, jag tycker att det är roligt i alla fall. Kanske är han trött på att bli kallad romantiker av samtidskritiken, och kontrar nu med denna symbol för socialrealism, som väl också kallas tegelstensrealism typ filmaren Ken Loach. Det finns inget mer realistiskt än en tegelsten. Men när Nerdrum målar en vänds fördomarna inte bara om honom utan kanske även mot detta tings inneboende semantik.
Vi ser den första romantiska tegelstenen. Marknadsförd pÃ¥ Facebook bland dejtningsnätverk ”Hur fixar du en tjej?” och filmfrÃ¥gesporter. Priset är väl inget att säga om, men kanske världens dyraste tegelsten. Som säljs pÃ¥ Facebook… Det är svÃ¥rt att inte dra pÃ¥ mun och när jag sÃ¥g att det fanns en knapp ”jag gillar detta” sÃ¥ spontantryckte jag pÃ¥ den. Tror inte jag just nu vill köpa verket men jag kan sluta gilla det när jag vill med ännu ett knapptryck. Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte… ett lyft för Facebook… Alla fÃ¥r veta hur jag tvekar inför detta köp. Jag gillar detta.
You aint never caught a rabbit
30 juli, 2009Â 
Det är varmt idag. Vaknade svettig av att ett par kunder ringde pÃ¥ dörrklockan. Hann inte öppna. Springer ner för trapporna, öppnar dörren, Shady, vÃ¥r hund, gör ett skällande utfall mot inkräktarna, som dock inte syns till längre. Genom fönstret till ateljén ser jag dom sen, dom har hört hunden och skyndar sig bort och nu ser dom mig, i morgonrock ivrigt viftande pÃ¥ armarna. De skyndar vidare. De kommer nog inte tillbaka. Och jag som har utställning frÃ¥n klockan elva… Borde ha grejat det men, det mÃ¥ste ha varit värmen, drömde vilt. Well, det är väl det här som förväntas av konstnärer… vi kan alltid skylla pÃ¥ att vi är bohemer, eller att man kom med nattbÃ¥ten.
Kaffet kokar över. Jag hittar inte glasögonen sÃ¥ jag kan inte se termometern i köksfönstret. Har jag feber? Det känns tungt att andas. Känner mig som bakfull i Irak, men jag hade inte kul igÃ¥r. Och jag kom inte med nattbÃ¥ten. Det slÃ¥r mig att jag försovit mig hela veckan. När jag rusat upp frÃ¥n sängen för att öppna för folk som bankar pÃ¥ den lÃ¥sta dörren till utställningen som öppnade för en halvtimma sen, har jag haft svÃ¥rt att lÃ¥ta riktigt vaken pÃ¥ den guidade turen runt i rummen. ”Ja det blev lite sent igÃ¥r hehe…”. Alla förstÃ¥r sÃ¥nt och nickar förstÃ¥ende med ett leende. Man kan ju inte säga att man sett pÃ¥ krigsfilm hela natten, det lÃ¥ter pervo.
Konstkritik som bestraffning
13 juli, 2009
”Barter” (detalj), Odd Nerdrum
I dagens DN ger sig Jessica Kempe pÃ¥ konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥”, och man anar redan här ett lika populistiskt pÃ¥hopp pÃ¥ det som kallas ”nyromantik”. Det finns nÃ¥got nedlÃ¥tande över konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgÃ¥r frÃ¥n en begreppsvärld där ”samtidskonsten” mÃ¥las upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men ocksÃ¥ fÃ¥nigt dogmatiskt synsätt som pÃ¥minner om 70-talets krav pÃ¥ ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här nÃ¥r ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
Brända av solen
8 juli, 2009
Den där varma dagen. Man bränner fötterna pÃ¥ cementtrappan. Det gÃ¥r inte att hÃ¥lla i järnräcket. Det verkar vettigt att Ã¥ka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, gÃ¥r vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker pÃ¥ Fem-böckerna, de där som bara Ã¥t jämt…
Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen… Vi plÃ¥gar oss i solstolar och pÃ¥ stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig frÃ¥n sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en grÃ¥sparv… Ett nÃ¥daskott i huvudet. Barnvakten kom pÃ¥ mig. ”Du skjuter väl inte fÃ¥glar???”. Inget mer luftgevär.
Farinelli – tidig megastjärna
30 juni, 2009MUSIK FÖR MELANKOLI OCH SORG;  NÄR PILLERNA INTE HJÄLPER
Lascia ch’io Pianga, av Händel.
Farinelli är en film från 1994 som handlar om den neapolitanska kastratsångaren med artistnamnet Farinelli.
Filmen Farinelli var först gjord endast i konstnärligt ändamål men dess skönhet, kraft och förföriska musik gjorde att den slog igenom över hela världen inom alla kretsar, inte bara konstnärliga.
Den har vunnit en Golden Globe för Bästa utländska film och det sägs att den, ett flertal gånger, har påverkat tittare så starkt att dom har svimmat och vaknat upp med en näst in till skadlig besatthet för klassisk kastratsång. Det är också ett känt faktum att personer i publiken vid Farinellis föreställningar, har reagerat likadant.
Â
[Farinelli's singing voice was provided by a soprano, Ewa Małas-Godlewska and a countertenor, Derek Lee Ragin, who were recorded separately then digitally merged to recreate the sound of a castrato.]   [Källa: Wikipedia]
Michael Jackson och andra utomjordiska
27 juni, 2009
Michael Jackson dog inte – Han Ã¥kte hem.       R.I.P  MJ       (Vesslan) Â
Â
Â
”Idol” – av grekiska eidolon, bild. Ordet användes ursprungligen om gudabilder eller andra föremÃ¥l som dyrkades som gudomligheter. Idag avses oftast en mycket beundrad person, framför allt artister.Â
Transportsträckor och njutning
25 juni, 2009Â
För nÃ¥gra Ã¥r sedan kom den, den förlösande meningen, under en intervju med Dalai Lama pÃ¥ TV - ”Mr Dalai Lama – what is the main purpose of life?”. Dalai Lama ler, tittar ner, fnissar nästan, en asiatisk konstpaus, det är klart att Dalai Lama vet, han behöver inte tänka efter… men han fortsätter och dra ut pÃ¥ det ”Hmmm… well you see…”, man väntar, kom igen nu… ”Hmmm yes, well….”… och sÃ¥ slutligen med ett stort leende ”Well you see, the main purpose of life is mainly to have fun!”.. Han ler triumferande över detta lite oväntade svar, ”… but how to get there is another question, you have to ask yourself… compassion…”… den buddhistiska medkänslan, jag pausade där, jag tyckte det första höll lÃ¥ngt som svar pÃ¥ meningen med livet. Det är smÃ¥tt egoistiskt i sin alturism, en motsägelse för en del. Världen mÃ¥r bäst av att jag mÃ¥r bra…
”Har du kalkerat, eller??”
14 juni, 2009
                                                                                                                 [metaplankning]
Kommer ni ihÃ¥g när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frÃ¥gorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av frÃ¥n ett foto eller annan bild. Det ansÃ¥gs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blÃ¥nekade, nänä, det var pÃ¥ fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frÃ¥gade dÃ¥ ocksÃ¥ standardfrÃ¥gan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod dÃ¥ att man lÃ¥g bra till i tävlingen med sitt bidrag med tvÃ¥ röda fÃ¥glar pÃ¥ en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var sÃ¥ gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll pÃ¥ ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hÃ¥lla sig till säkra kort.
Leftover Art
5 juni, 2009
Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsÃ¥s som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga smÃ¥ inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgÃ¥ng, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre nÃ¥gon automatkonst. Men det finns ocksÃ¥ tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten pÃ¥ tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är pÃ¥ jakt efter. MÃ¥nga vackra saker saknar bestÃ¥ende värde mer än för stunden, som solnedgÃ¥ngar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blÃ¥tt sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.
