Om ”mig”

z-linne-detailFörsta person singularis. ”Jag”. Tittar man länge på det ser det konstigt ut. Engelskans ”I” ser mer upprätt och rakryggat ut. Det skulle kunna vara världens kortaste dikt, men lite uttryckslöst, saknar dramaturgi. Lägger man till första person pluralis blir det genast mer spännande – ”Me, we” som står som något slags världsrekord i diktning, av Muhammed Ali. Ali antyder att hans framgång (me [mi:]) egentligen är vår (we [wi:]), vi är endast många jag, ett jag i plural. En ändlös cirkel av enhet och harmoni. Detta synsätt suddar ut de traditionella kontrasterna mellan det individuella och gruppen eller samhället. Ungefär som myror. Eller japaner. De verkar inte ha så utpräglade egon utan gör allt i flock. Att göra något själv verkar suspekt. Självömkan och nordiskt svårmod i skogen existerar inte. Fixerandet vid jaget skapar behov och gör oss mer benägna till inåtvändhet och bakfylla. Japaner är aldrig bakfulla.

Är man låst i sitt jag kan man få för sig att man är unik, man vill visa upp sig, göra karriär, man skapar något helt nytt, från TVÅ TOMMA HÄNDER. Det är fint. När vi egentligen är en produkt av allt från gasmolnet i kosmos till morfar som smygsöp i pannrummet i källaren. Sen lånar man lite här och där, sätter ihop legobitarna på nytt och kallar det “Morbid abstraktion”, och så har man identiteten spikad. ”Jag fick en idé, den bara kom”. Med kungar är det annorlunda, de går runt med föreställningen att de är pluralis, första person pluralis, dom är “vi”. Man duar inte såna. En kung påstår sig vara hela folket. En oerhörd fördel att aldrig behöva ansvara för tabbar som begås, om man är i pluralis. ”Det var dom!”. Ungefär som ett aktiebolag. Eller myror, eller japaner. Man är inte personligt ansvarig. Man sprider ansvarsbördan. Man kan glida undan lite och låta andra ta smällarna.

divider

Ja, det där gasmolnet. Den Kaotiska Processen fortgår än idag när vi blandas med varandra genom fortplantningen. Även om man är en väldigt speciell person så är man väldigt nära en prästkrage genetiskt. Vid experiment har man korsat människa med prästkrage, och det började växa i labbet, men man avbröt av ”etiska skäl”… lite trist, jag tyckte det lät spännande. Vi har alla en bit Hitler i oss, inte bara om vi har ful mustasch eller gått på konstskola, men även Jesus och Buddha. Och en bit Sharon Stone. Ja en del i alla fall. Men ett buddhistiskt synsätt säger också att du inte är någonting av detta, inte ditt namn, inte din kropp, inte ens dina tankar och känslor, men du kan se ”dig själv”, du är det lilla gyllene sädeskornet, mitt inne i huvudet, som ser att du är arg, men själv är opåverkat, bara iakttagande… men samtidigt alltså – är man ALLT som finns på denna jorden, och även bortom den.

Vi kan anta att Hitler pissade in sitt revir i havet ett antal gånger, likaså Jesus men inte lika revirmässigt. Dessa molekyler spreds snabbt i vattnet men antalet atomer var i ofantliga mängder, så många att i varje liten droppe i havet finns det fortfarande tusentals, kanske miljoner atomer kvar. Dessa går upp i moln och faller ned som regn, överallt. Jesus och Hitler finns i vattenkranen. Vi dricker dom till frukost. Vi äter dom i en varmkorv. I en återställare eller medicin vill man helst ha mest Jesus. Hitler vill vi aldrig ha, frågan står kvar vem som pinkade mest i havet. Hela vår kropp är uppbyggd av stolta men väldigt gamla begagnade molekyler, recycling. Till låns tyvärr. Gandhi…. Kleopatra… Wilhelm Sjöfararen, Djinghis Khan, Snorre Sturlason (det är aldrig vanliga bönder i såna här utsagor, möjligtvis den griniga kärringen i tobaksaffären)… alla som svettats och byggt upp landet, röjt i skogen, sotiga män som brännmärkte kvinnor som drack varm Genever och dog i barnsäng. Detta medför också att även du finns hos alla på ett mer handfast sätt än bara i deras tankar.

Och så direkt över till ”upphovsrätt” – av ovanstående följer att ingen eller inget är unikt. Allt har redan hänt. Vi är som sena repriser som sänds sent på natten när alla sover. Förutom Mozart. Och Eddie Izzard. Förr blev konstnärer smickrade när folk lånade av dom, när Händel lånade några strofer av Mozart blev han säkert smickrad… Just det… jag skulle berätta lite om mig själv… Det är som när man ska presentera sig på kurser, det är obligatoriskt fast alla lider, runt bordet i tur och ordning med svettiga händer och alla berättar om sina gamla knarkproblem men att det är bra nu och så.. och så kommer jag med ”… jag är en helt vanlig kille som gillar långa skogspromenader och mysiga hemma kvällar”, det blir tyst och sen säger någon att ”nu känner jag mig lite lurad här asså…”… varför tror mig ingen?? Skulle någon ta mig på allvar om jag sa att jag var ”en sammansatt personlighet”? Vad jag ”heter”? Också en liten besynnerlighet. Mitt namn ska bestyrka min identitet, vem jag är. Ungefär som Tarsans nästan binära system ”Me Tarzan, you Jane, me Tarzan, you… Jane”… Man ska kunna söka mig, ropa på mig och viska ömt till mig. Det är en kod. Kunde lika gärna vara siffror. Men alla skulle vilja vara #1 då, det funkar inte. Jag har fått ett annat dopnamn men kallas nu Zigge sen 1974. Men egentligen var det andra som kallade mig detta. Ungefär som ryssarna säger “Dom kallar mig Vassilis”. Det är bra så mycket vettigare än fransmännens “Je m’appelle Gerard…”, ungefär som en stor klisteretikett i pannan. Det är förresten en rasande tur att man inte går runt och säger ”Je m’appelle Gerard”…

Avslutningsvis vill jag påminna om vår bortgångne egne hjälte Ingemar Johanssons djupa vishetsord efter förlusten mot Floyd – “När man minst anar det så går det som det går”. Det är stort också. Läs det igen. Det är tungt alltså… Det optimala korsstygnsbroderiet.

Lite mer om vad jag gör under projektlänkarna. 

zigge@me-we.me