Ansiktslyft konst

berlusconi

Den italienske premiärministern Berlusconi har nyligen hängts ut, naken med sin nya jämställdhetsminister i en målning av Filippo Panseca. Bilden har ställt till problem för honom sen hans fru blivit svartsjuk på den f.d. utvikningsflickan Mara Carfagna som Berlusconi uttryckligen sagt att han skulle gifta sig med om han inte redan var gift. De två ses ofta tillsammans på pressbilder utan att väcka uppseende men nu har det alltså blivit s.k. skandal. Skandaler och otrohet har dock en annan politisk innebörd, rent av omvänd, i sydligare länder, och vem vet – det kanske är ett beställningsverk av mediamogulen Berlusconi själv, som är van vid både ansiktslyftningar och vackra kvinnor, för att framstå som den evigt unge och virile förföraren, den klassiske machon, som appellerar till de italienska väljarna av tradition, även om konstnären själv ihärdigt påstår att det hela är ett skämt…

Ett bra exempel på konstens kraft, och den målade bildens förmåga som verktyg för propaganda och att framställa sig i positiv dager. Det är som med trolleri, man väljer att se det man vill se. Man får väl tyda de påklistrade vingarna som man vill, som en snart störtande Ikaros, eller som fascistiska förtecken. Några änglavingar är det ju knappast. För litet huvud har han också stackaren… Kollageformen har ju ofta använts som politiskt redskap. Genom att klippa och klistra kan man slå hela världen med häpnad både som barn, konstnär och agitator. Det finns idag en extra lockelse att spränga den 2-dimensionella ytan och skapa ett tredje rum genom att photoshoppa och skapa en personlig bild, utan att använda sax och klister. En högteknologisk utveckling av något lite barnsligt man började med i Japan på 1000-talet. Att sammanföra motsägelsefulla element på detta vis återuppfanns av Malevich runt 1917 och anammades av avantgardister och Picasso. I en splittrad medievärld får kollaget och ord som återanvändning och recycling förnyad kraft.

melies

Kollagets gamla form har i och med datorns bildbehandlingsprogram genomgått en förvandling bortom både foto och klassiskt måleri. En ny förförisk form har uppstått för konstnärer att skapa nya bilder. Att återanvända och blanda mästarnas trygga och invanda bildspråk med nya fotoelement skapar illusion som liknar trolleri likt en av filmens pionjärer, fransmannen Georges Méliès, som med dubbelexponeringar, toningar, klippteknik och målande på filmen, blev filmvärldens förste ”special effects” mästare, där han t.ex. gjorde det möjligt för publiken att följa med till månen. Han kunde också spela sju instrument samtidigt, spela sju olika skådespelare samtidigt och låta saker försvinna rakt framför ögonen på publiken. Han gjorde det mest kanske för att det var möjligt. Handlingen var underordnad. Méliès uppträdde också som trollkarl innan han såg möjligheten med filmen. Tyvärr genomgick hans filmer ett annat förvandlingstrick under första världskriget, de blev nedsmälta och återanvända till stövelklackar… också en form av politisk film… men hans filmer blev ironiskt nog recyclade till ny film också.

Inget nytt alltså. Ingen människa är en ö. Men vill kanske vara. De största nyskaparna har använt gammal skåpmat och recyclat dom. Klippt och klistrat. Precis som små barn. Ingen är någonsin helt ny. Konstnärer har alltid lånat friskt, medvetet eller inte. Men många försöker, nyskapandet har inga gränser, och desperationen stiger hos konstnärer som vill vara unika och komma med något som aldrig gjorts förut. Att spränga gränserna för vad som är möjligt. Likt forskare som bara forskar för att se vad det kan bli. Eller vad man själv kan bli. Man kan måla i avföring och sätta däck på getter, återigen recycling. Det handlar också om människans outtröttliga behov av ständigt nya berättelser och nya bilder, idag i ett epileptiskt tempo, man väntar på någon form av kollaps. Om den inte redan har inträtt. Ibland hör man röster som säger att bilden är slut, filmen är slut… ”Vi har sett allt, ge oss nytt!”. Men vi kan ju backa filmen, köra den baklänges, vad händer då?? När vi var små var det ju mycket roligare än framlänges. Att maten kommer ut ur munnen och att hoppa upp ur vattnet och galant hamna på trampolinen är ju fan så mycket skojigare. Blandar och maler vi alla ismer och inriktningar vi betat av, tillsätter lite krydda och passerar genom ett par filter, måste det ju komma ut något nytt… med ny och ofta oväntad sprängkraft. Av det gamla. Sådär kan man hålla på länge. Till slut blir det som trollkarlen som drack upp sig själv. Och det har han ångrat i 700 år… Eller som min labrador som spyr upp gammal skit hon hittat, för att äta upp det igen, och igen…

Om vi backar tiden, bara för att det går, och recyclar oss själva i en denna tidsmaskin som kallas kollage, kan vi se vad som händer. Det är en bit från action painting och morbida abstraktioner, verkar sakna djup eller politiskt budskap och ”är det verkligen konst”?? Jag tror att om det är roligt så är det kul. Att fråga om något är konst är ungefär som att fråga om det är väder idag. Likadant med ordet ”kultur”. Den pågår vare sig man vill eller inte. Läste för ett tag sedan om ”det utbredda kulturhatet”, det måste väl vara ett ”icke-ord”…

amorpsyche1
                                                                    Ett klassiskt POST-ART porträtt… (detalj) 

Själv har jag haft turen, i den mån det nu finns tur, att med tiden kunna kombinera allt som jag tycker är kul, är bra på och t.o.m. utbildad i – oljemåleriet, fotograferandet, bildredigerande och ett märkligt outtröttligt intresse för ansikten och porträtt, till att göra mina Post-Art porträtt där jag ”sätter in” nu levande människor i gamla mästares porträtt. Nu när jag blivit äldre och tröttnat på min spegelbild måste jag verkligen hålla igen min egen neo-narcissism. Beställare får som dom vill, det är porträttets idé. Jag tar bort och lägger till för att skapa en mer ”rättvis” bild än kameran… Detta började som en lek förstås. Man vaknar inte upp en morgon och sätter sig spikrakt upp i sängen och utbrister – ”.. jag ska göra 1700-talsporträtt!”. Detta är en lite märklig form, i någon mån lite halvunik (!!) idé, möjligen lite besynnerlig, men knappast ny alltså. Det fungerar. Det är lite magi. Det är roligt. Människor blir glada, av att bli någon ”de kunde ha varit”. Då blir jag glad, och sådär håller vi på. Det är ett hantverk med digitala penslar. Jag tror att både farfar, som var fotograf och tillbringade ett liv i mörkrummet, och Roslin, som målade sig genom hoven i Europa, ler gott åt mina porträtt. Jag har i alla fall kul på jobbet! Och det roar mig att öppna dörren i morgonrock när det kommer kunder. Den gamla konstnärsmyten… Den stora illusionen. Men det beror nog mest på att jag redan vid morgonkaffet har fastnat vid datorn…

Läs mer på Inrikes  SvD – Avklädd Berlusconi hängs ut 

Publicerat av

Zigge

Till vardags konstnär och grafisk illusionist på POST-ART porträtt ateljé (www.post-art.se) och DNA-ART (www.dna-art.se). “När man minst anar det så går det som det går”. (Ingemar Johansson)

Lämna ett svar