fucked up ducks on wheels, Zigge Holmgren 2009
På min sajt Muzak-Art, står det om mina grejer att ”… bilderna kan fylla samma funktion som en lång promenad i skogen, där man i ostörd avskildhet kan tänka en tanke hela vägen ut. En tillflyktsort. En stilla plats i en föränderlig värld. Naturens organiska form är alltid perfekt, en harmoni byggd på dess eget kaos… /…/ … det har också funnits en dragning till att föreställa sig tillvaron när man är död, med drag av såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet. En fotostatkopia på livet, ett avtryck. Ett försök att läsa en kod mellan naturens finstilta rader”. Tjusigt. Det är imponerande, det blir bra när man recenserar sig själv. Mest gillar jag passagen ”såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet”. Skrev det för sex år sen.
Nu finns ett nytillskott där. Google gillar när man uppdaterar sin sajt och möblerar om lite. Jag tror jag ska skriva om en del texter. Tillskottet är ankorna på vift. Det var kul att göra den, fast det ser ut som jag lämnat det harmoniska tilltalet och inte längre bryr mig, saker och ting har förändrats därute… en ny brutal materialitet. Titeln brukar jag snabbt och enkelt komma fram till, vill inte att den ska påverka bilden, men nu blev det många förslag innan jag kom fram till den, frågade även vänner. Det pendlade mellan Canards Tristes, Ca roule quandmême!, Canards Roulantes, Ankor i dystopi, Ducks Sucks, Plastankor i dystopiskt 1800-tal, Plastankor på vift i samtidskonst, Canards Plastique dans un paysage triste, D´ètre un Canard, Ankor i sprängt landskap, men det nybrutala ”Fucked up Ducks on Wheels” vann slutligen. Påverkar definitivt bilden. Vissa saker och djur är extra roliga, bananer är kul, plastankor är kul, mycket roligare än lejon. Är det det gula som är kul? Jag klämde till med en ny ism också när jag ändå var i farten – post-naivism, låter bekant men jag tror inte den är upptagen…
Post-Naivism är som de övriga koncepten inom Muzak Art, med skillnaden att djur eller människor nu träder in i bilden. En fri fortsättning på Henri Rousseaus verk som ”Jungle with Lion”. Vi passerar snabbt Bruno Liljefors och hamnar i ett påhopp på det samtida dystopiska allvaret. Rousseau rubriceras under post-impressionisterna i undermapparna ” naivist” och även ”primitivist”, såväl som ”tulltjänstemannen”. Påstås vara ”självlärd”… man läser mellan raderna ”begåvad amatör, se så fina djur han gjorde alldeles själv där i tullhuset, och djungeln, se så många färger han kunde göra, 50 olika gröna nyanser!”….
Naivism är ett fånigt och nedlåtande uttryck som borde dumpas som de flesta andra kategoriseringar i konsthistorien (är det någon som funderat över ”pre-rafaelit”??). Det borde vara ett mer positvt laddat ord men har väl alltid varit förknippat med en viss ”charmig klantighet”. Därför återanvänder jag det nu som post-naivism och ser vad som händer. Jag börjar med denna ”Fucked up Ducks on Wheels”. En slags metapastisch genom konsthistorien. Den roar mig mycket. Gör mig riktigt glad. Lite naiv kanske. En början.
Ankorna rullar obekymrat, tycks det, genom samhällsträcken, som maskerat sig till landskap. Leve naivismen och den orubbliga poetiska kraften…
Satsa på dig själv, stå ut med fläckigheten. Vägra tråkighet och nedpissad moralism. Det är som ”Weiron i ottan” uttryckte det: Det är vi mot dom!