I might reach Nirvana tonight

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge

Publicerat av

Zigge

Till vardags konstnär och grafisk illusionist på POST-ART porträtt ateljé (www.post-art.se) och DNA-ART (www.dna-art.se). “När man minst anar det så går det som det går”. (Ingemar Johansson)

4 reaktioner till “I might reach Nirvana tonight”

  1. Tänk vad jag tycker om ditt fragmentariska dagbokspråk! Det doftar, det andas, det gråter ett vemod som var och en kan känna igen. Jag känner igen mig i dina ords ljud och bilderna som öppnar in, dit in där stängda dörrar finns. Kanske är en av dem Nirvanas öppning…

    1. Tack Lena! Ja, intresset för det tomma, det minimaliserade, det enkla och fragmentariska, utan att vara ytlig, tar tid för det mesta, oftast hela livet, att komma ned till NOLL. Det är som att påstridigt pissa in sitt revir i det förflutna. Jag var där. Vi var där. Ett tag. Men målet är att sätta punkt. Bara en punkt. Här och där. På små pappersbitar, som ligger i lådor, på en gammal byrå, som står på en gammal vind, i ett gammalt hus, som träffas av blixten slutligen, och brinner upp…

      1. Ta nu och samla ihop dina texter, gå till ett förlag, ett fysiskt existerande. Sätt så texterna under näsan på någon riktig människa, en person som kan ta egna beslut, som har tillgång till ett stort kapital, med riskbudgetmarginaler, eller vad det kan heta. Få människan att ge ut en bok för stor distribution till alla som behållit lusten att vända blad, till alla som njuter ord som trängs på papper, som vill bläddra boksidor som vilar i händer. Gör det bara!

        1. Det är hemligt men det kommer att bli en bok… Några SELF BOOST ex., placerade på strategiska platser i hemmet, som av ren slump… ”EEHHH.. JAHA! HAR JAG GJORT DEN?? Jo just det, har nästan glömt men…”…… 😉

Lämna ett svar till ZiggeAvbryt svar