Arkiv för januari, 2014

Kurosawa, on watching SOLARIS with Tarkovsky

onsdag, 15 januari, 2014

Kurosawa och Tarkovskij
Akira Kurosawa och Andrei Tarkovsky

 

”Tarkovsky was sitting in the corner of the screening room watching SOLARIS with me, but he got up as soon as the film was over, and looked at me with a shy smile. I said to him, ‘It’s very good. It’s a frightening movie.’ He seemed embarrassed, but smiled happily. Then the two of us went to a film union restaurant and toasted with vodka. Tarkovsky, who does not usually drink, got completely drunk and cut off the speakers at the restaurant, then began singing the theme of SEVEN SAMURAI at the top of his voice. I joined in, eager to keep up. At that moment I was very happy to be on Earth.” — Akira Kurosawa, on watching SOLARIS with Andrei Tarkovsky.

 

Hugh Hefner – frihetskamp i silkespyjamas

onsdag, 15 januari, 2014

I slutet av 60-talet nådde världen en slags peak med framtidstro och hopp, som inte återkommit sen dess – allt var möjligt, business was good. Biff på bordet varje dag. Här och var låg Playboy tidningar framme hemma, förstrött framlagda av… min gode far, i någon form av initiering till vuxenlivet, riktat mot mig…. Och, visst fanns det bra artiklar, också… ähum.. Under denna tid frodades en ny liberalism, där man som högerpartist kunde vara vänster samtidigt. Hugh Hefner framstår såhär i efterhand som en stor stilbildare, medborgarrättsaktivist UTAN PALESTINASCHAL och för frigjord sex, i en jättecocktail med ”stil och klass”…. Mina föräldrar hade ständiga cocktailpartyn i denna anda där jag deltog som någon slags maskot man kunde pussa på, man STOG UPP och DISKUTERADE politik och ny jazz med drink och cigarett, där alla kunde känna sig delaktiga i denna världsomspännande rörelse, från arbetarklass till Dry Martinis, smoking och politisk medvetenhet med en TWIST… Having fun doing it. Läppstift på min krage. Se filmen ”Hugh Hefner – playboy, aktivist och rebell”. Tippar att han haft stor IMPACT på mitt liv.
.
.
FOTNOT:  Nu när man är lite äldre, i en värld där politiker tappat sina ideal, visioner och värderingar, där allt endast är ett ekonomiskt rörmokeri, och där man har svårt att orientera sig med någon form av tillhörighet, pendlande mellan gamla vänsterideal och konservativa inslag, gör jag före varje val en TEST för att se VEM man är, och då blir jag alltid miljöpartist. Känns lite fjuttigt ändå, föga revolutionärt och långt ifrån den där framtidstron och rättvisetänkandet på 60-talet. Och inte har jag sidenpyjamas heller. Men jag dricker Dry Martinis på min födelsedag fortfarande…

I might reach Nirvana tonight

söndag, 12 januari, 2014

Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.

Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.

Tramporgel: Zigge