Ni som har kört bil förut vet hur lÃ¥ng tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning frÃ¥n första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. PÃ¥ morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man hÃ¥ller sig till dom, hÃ¥ller bilen mitt pÃ¥ strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du hÃ¥ller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som pÃ¥minner om kosmonauternas sotiga landningar pÃ¥ Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är nÃ¥got rysk, hÃ¥rd obönhörlig vinter, utan nÃ¥got hopp om nÃ¥gon värmande nyponsoppa, bara hÃ¥rdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som mÃ¥nga gÃ¥nger förr, att den inte skakar sönder pÃ¥ kullerstenarna och alla svarta hÃ¥l. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen nÃ¥gonsin ägt, där det inte finns nÃ¥got som inte gÃ¥tt sönder… fÃ¥r slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”nÃ¥gra Ã¥r senare”]