Gotland. Midsommarafton. Vit skjorta. Utflykt. Det mesta är stängt, folk vill ju fira midsommar… Vi hittar slutligen ett stort utecafé, Fridhem, ”smÃ¥ grodorna” är redan igÃ¥ng. Fridhem anlades av den konstnärligt och religiöst lagda prinessean Eugenie som vurmade för de mindre bemedlade en gÃ¥ng i tiden. Det är vackra hus och omgivningar. Parkeringsplatser slut, folk parkerar sydländskt, alltsÃ¥ varsomhelst. Lummiga träd, hav, kvav hetta, dis. Jag ser nÃ¥gra smÃ¥ flickor i vita spetsklänningar i högt gräs under de stora träden ovanför stranden. Det är fint, bra sÃ¥, en perfekt bild, den behöver inte förevigas. Den gjorde mig nöjd med min midsommarafton.
Musiken tystnar, men kaffeserveringen har fÃ¥tt köer som till en rockfestival. Alla ska sitta ute sÃ¥klart, inomhus är inte att tänka pÃ¥, det är gott om plats där. SÃ¥ tanter snor stolar frÃ¥n inneserveringen, flera hÃ¥ller bord därute. En ser väldigt pigg ut och jag väntar pÃ¥ att hon ska ta hela bordet med sig ut. En Ã¥terhÃ¥llen panik i luften. En man spiller kaffe över en tant, hela klänningen… men hade brÃ¥ttom iväg, ingen ursäkt, ingen servett… säkert stockholmare… Kaffekön gÃ¥r ganska snabbt. Hela arrangemanget är roande pÃ¥ nÃ¥got vis. Jag tog en Cola och en räkmacka i gladpack. Vätan hade trängt in i tebrödet. Det är ok. Det är ju inte Ritz. Jag blir inte arg. Inte här, inte idag.
