Månad: september 2011

On This Earth, A Shadow Falls

Hippos on Mara River (foto: Nick Brandt)

På något vis lite rörande bilder om ett gammalt härjat Afrika, som fortfarande finns där mellan all skit med aids, svält och höga små barn med k-pistar som skjuter på vad som helst, som media normalt väljer att visa upp. Mörkrets exotism. Nick Brandt photoshoppar ned svärta likt i Mörkrets hjärta…. Photoshops egen Kurtz, eller Joseph Conrad. Brants bilder är smått litterära förstås,  ett litterärt måleri. Det är bortom fotografi. Eller som fotografi ser ut idag. Det får mig att tänka på en liten fotodispyt jag hade för ett par år sedan med en fransyska som sa sig älska det ”naturliga fotot”. Jag sa att det finns inget ”naturligt” i foto, alltså i den rent exakt avbildande meningen. Jag försökte förklara att även gamla pappersfoton och dia man en gång beställde har genomgått en filtrering i en balansgång mellan att efterlikna verkligheten men att ge bra kontrast och färgmättnad. Det är tröttande att prata om det. Det har aldrig funnits något verkligt. Det är det mest uppfriskande man kan säga.

 

Fortsätt läsa On This Earth, A Shadow Falls

På tal om passfoton, part III.

Hemingways passfoto 1923


Detta är Ernest Miller Hemingway, född 21 juli 1899, Oak Park, Illinois, USA. Året då bilden togs är 1923, Ernest är 24 år. Han har 37 år kvar av sitt liv.  Han fick tre barn, med fyra fruar, hur nu det gick till. Ett barn lever än. Det har bara gått 112 år efter Gustav III blev skjuten på maskeradbalen. Men hans ansikte är modernt. Fotografen har använt sig av dagsljuset från ett fönster. Antagligen för att det inte är en professionell fotograf.  Ernest har ont om pengar, och det är säkert en kompis som tagit bilden med sin Kodak kamera. Tapeten bakom är sprucken på ett par ställen. Hans skjorta ser inte ut som en skjorta, det kan var barnets sparkdräkt eller frugans blus. Slipsen är antagligen ingen slips heller utan en bit svart kartong som fästes med en hårnål. Han är dock rakad, otroligt välrakad, det var något han hade råd med, och vattenkammat hår.

Ernest bodde vid tiden för fotot i Paris med sin fru som väntar barn. De bor i Quartier Latin och umgås flitigt med ”The Lost Generation”. Som vanligt i händelsernas centrum. De flesta har inte mycket till inkomst men Paris är vid tillfället ett bra ställe att bo på om man har dollar i fickan beroende på ett extremt bra valutaläge. Sålde E. en liten artikel till någon liten tidning i Staterna så kunde han och hans vänner leva flott på de pengarna i veckor. Är han fattig vrider han huvudet av duvor i Tulerie trädgården och slänger in dom i barnvagnen. Fem år tidigare hade han blivit allvarligt sårad i benen av granatsplitter i första världskrigets slutskede. Pengarna från försäkringen på 1.000 dollar gjorde honom till en rik man under ett års tid. Hans skada fick honom dock att inse att han inte var odödlig som man tror i den åldern. ”When you go to war as a boy you have a great illusion of immortality. Other people get killed; not you … Then when you are badly wounded the first time you lose that illusion and you know it can happen to you.”.

zigge ung & snygg, 1973

Här ännu en ung man, som läste allt som fanns att läsa av Hemingway. Zigge ska snart fylla 20 år, året är 1973.  Han gör allt the Hemingway way. Han har heller inga kalsingar, det hade han läst att Hemingway inte hade, även om det kanske nu var en av hans romanfigurer. Det var inte så noga.  Lägg nu märke till de liknande blickarna hos de två unga männen, hela ansiktsuttrycket. Det är något speciellt med blicken runt den åldern. Med det avslappnade ansiktet. Medvetet poserande. Till ens kommande skivomslag, möjligen bok. Man kan med fördel skicka bilden till älskarinnor i Italien och Tunisien. Men det är ljuset också, och skuggorna, lägg märke till detta ljus. Livet ligger framför en och allt är redan löst.

En tidig badrumsfotograf, out of context.

 Ernest Hemingway bakochframErnest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.


Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.

1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.

 

FOTNOT:  Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.

The police shot me, guilty as charged.

I will never be the sameBilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??

Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, låt det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrån, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, gråskalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sådär” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte såg ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden då man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron på löpsedeln.

Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krås och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon på ID-kortet och KOM IN i USA, då Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till något nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändå, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror så mycket på gråa lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir gråa, snygga blir fula. JÄMLIKT!

Och nu är alltså passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen.  Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grå pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in någonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag får söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott åt detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltså, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger åt henne att sluta att skratta. Det gör hon inte.  ”VI SES!.. OM FEM ÅR!!”… ”Jaha skönt, bara fem år. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag går ut..  Idag, några dar senare försökte jag få ut ett paket från DHL på en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag på ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade någon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn också, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.

Fortsätt läsa The police shot me, guilty as charged.

THE LAWN

                                                                       TODAY'S PICTURE STORY

One of, well maybe our last pleasure in life, was now the innocent joy of smoking together in the garden. The house we rented offered a well maintained lawn framed by walls covered with a jungle of ivy, though it was tormented by a relentless sun. Later in the evening, sheltered by the dark and the tender cool of the night, we sneaked out, rolled, licked the glue and…  puffed away, under silence. After all, she was my wife. This carefree routine went on for several nights when one day,  the weed had turned yellow. It slightly horrified me as well as Barbara.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y 

Libido booster i vår trädgård

Ett vanligt fikon, halvt uppätet av pilfinkar. Därinne ligger alla blommor. Vill ogärna gå in på detaljer.
Ett vanligt fikon, halvt uppätet av pilfinkar. Därinne ligger alla blommor. Vill ogärna gå in på detaljer.

Sen vi flyttade till Gotland för nio år sen införskaffades ett fikonträd, ett litet. Det har inte växt mycket i den magra jorden men är ändå ganska pampigt och i år var det rekordmycket frukt. På hösten faktiskt för annars bär den frukt lite hur som helst.  Den har fört en tynande tillvaro men är nu för evigt ihågkommen, vilket inte min marmelad blev.

Under dessa nio år har våra talrika pilfinkar och koltrastar inte visat något intresse för de jäsande frukterna, men i år var det en som fattade att de var ätbara. Säkert också berusande… Så han hämtade hela gänget och idag när jag kom ut på trappan så var det redan försent för den marmelad jag tänkte göra i år. De hackade vilt och flög knappt iväg inför min fågelskrämmande gestalt. Vår labrador fattade snart allt också. Ställde sig på bakbenen. Det där glömmer dom aldrig…

 

Annars så finns det väl lite just sexuella undertoner och kopplingar mellan fikonträd och fikonlöv som fått sväva framför könsdelar genom århundradena i den sköna konsten och med Evert Taube i Arkadien där även de tre flickorna han möter i bergen har fikonlöv.  Jag kommer inte att gå in på hur de får dom att sitta. Fikonen är förstås  ett välkänt afrodisiak, en libido booster. Den symoliserar det kvinnliga könet. Ja, det italienska ordet för fitta är figa, kanske inte så långsökt. Den har blommorna inuti frukten, vilket gör fortplantningen besvärlig. Men detta har nu alltså vår hund och pilfinkarna hjälpt till med.