FÃ¥nga ögonblicket, fÃ¥nga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i lÃ¥nga loppet. Livet ser inte ut sÃ¥. VÃ¥rt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett Ã¥skväder över Manhattan som fÃ¥r alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i nÃ¥gra sekunder, det sker bara en gÃ¥ng vartannat Ã¥r kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar pÃ¥ det där ögonblicket, att det ska dyka upp och dÃ¥ är han beredd.
Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastÃ¥ende saker, som milt leende lätt lÃ¥ter sig fÃ¥ngas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med nÃ¥gra burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgÃ¥rden i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta pÃ¥ dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har nÃ¥gon funktion. Naturen betyder ingenting. Den krÃ¥mar sig inte och gör sig till. Även om den framstÃ¥r som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stÃ¥ i proportionellt förhÃ¥llande till Ã¥ldern. Grejer som stÃ¥r stilla. Ett stillastÃ¥ende som pÃ¥minner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig pÃ¥ blommor.
Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstÃ¥s.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har mÃ¥nga drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och sÃ¥ rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nÃ¥t direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det pÃ¥ morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och pÃ¥stÃ¥ att kids är sÃ¥ smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre…SÃ¥ jag vann pÃ¥ det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slÃ¥r min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 Ã¥r sedan. Och Guldgrodan.
G O T T  N Y T T  Å R  Ö N S K A R  Z I G G E !
Lite avslutande bilder frÃ¥n Visby i snö… Flyttgubbarna skrattade gott Ã¥t vÃ¥ra skidor när vi flyttade hit, som att vi hamnat pÃ¥ Mallorca, men visst fan är det snö här ibland, rätt mycket t.o.m…. LÃ¥ten är fullkomligt tÃ¥rdrypande för den som kan sin smÃ¥franska, men jag kunde inte lÃ¥ta bli. Det är ”Eddie Constantine & Tania – L’homme et l’enfant”, som pappa köpte som singel när man var liten, spelades flitigt pÃ¥ den stora grammofonmöbeln, där det fanns ställen som Hilversum, Motala och BBC pÃ¥. John Wayne mÃ¥ste ha varit USA:s svar pÃ¥ den gode Eddie, men Eddie kan sjunga om att han grÃ¥ter när han letar efter den blÃ¥ fÃ¥geln som barnet frÃ¥gar efter. Det gjorde inte Johnnie…
Och sÃ¥ – till alla er som missade filmen jag gjorde för nÃ¥gon vecka sedan sÃ¥ rekommenderar jag att trycka pÃ¥ länken, sÃ¥ gÃ¥r rullen ”Re-Joyce” igÃ¥ng – http://www.zigge.se/jul2009/ Jag är väldigt förtjust i att titta pÃ¥ den där snön som faller över Gotland, med speakerrösten till, nästan transcendental. NÃ¥gra tyckte att detta julkort var lite väl ledsamt, men det var alltsÃ¥ vare sig ett julkort eller ledsamt. Det handlar bara om vad som händer om man lever ett liv utan passion… Att tycka att det kul att finnas till pÃ¥ vÃ¥r snurrande planet kan räcka lÃ¥ngt som passion, man behöver inte göra det sÃ¥ mycket mer komplicerat. Det ska vara Shockwave plug-in installerat men det ska funka per automatik men annars finns hjälp här (och även pÃ¥ webbsidan):
Photo, editing & programming by Zigge Holmgren.  Soundtrack from the movie ”The Dead” by John Huston, his last. Troubleshooting: It’s recommended to use a resolution of 1280×960 px and IE (for PC) or download the Shockwave plug-in for your specific browser & OS (see above).
One by one, we’re all becoming shades. Better to pass boldly into that other world, in the full glory of some passion, than fade and wither dismally with age….   /…/
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehÃ¥ller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehÃ¥ller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är sÃ¥ smÃ¥. Livets gÃ¥ta, lösningen stÃ¥r pÃ¥ baksidan…
I gamla svartvita foton frÃ¥n förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gÃ¥tt fortare och rört sig knyckigt som man kan se pÃ¥ film. Speciellt pÃ¥ porrfilmer frÃ¥n denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskÃ¥disar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion sÃ¥ pass verklig att man har svÃ¥rt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född pÃ¥ den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde dÃ¥ verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. SvÃ¥rt att ta pÃ¥ allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där nÃ¥gon fenedrintokig Farbror BlÃ¥ klippt silhuettfigurer i svart papp.
Den där varma dagen. Man bränner fötterna pÃ¥ cementtrappan. Det gÃ¥r inte att hÃ¥lla i järnräcket. Det verkar vettigt att Ã¥ka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, gÃ¥r vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker pÃ¥ Fem-böckerna, de där som bara Ã¥t jämt…
Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen… Vi plÃ¥gar oss i solstolar och pÃ¥ stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig frÃ¥n sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en grÃ¥sparv… Ett nÃ¥daskott i huvudet. Barnvakten kom pÃ¥ mig. ”Du skjuter väl inte fÃ¥glar???”. Inget mer luftgevär.
Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsÃ¥s som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga smÃ¥ inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgÃ¥ng, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre nÃ¥gon automatkonst. Men det finns ocksÃ¥ tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten pÃ¥ tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är pÃ¥ jakt efter. MÃ¥nga vackra saker saknar bestÃ¥ende värde mer än för stunden, som solnedgÃ¥ngar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blÃ¥tt sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.
Det finns för mycket bilder. TvÃ¥ i plÃ¥nboken hade varit lagom. Eller att en dag hitta nÃ¥gra av farfars gamla fixgulnade foton frÃ¥n ens barndom pÃ¥ vinden. Det finns en märklig vemodig längtan i det där förvittrade, som en död som drömmer. Som en fotostatkopia pÃ¥ livet. Eller den ryska filmen… Tog nÃ¥gra lÃ¥ngsamma bilder pÃ¥ temat idag. Det blev rätt mycket Tarkovskij… Livet ser hopplöst ut i Technicolor.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
I gamla svartvita foton frÃ¥n förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gÃ¥tt fortare och rört sig knyckigt som man kan se pÃ¥ film. Speciellt pÃ¥ porrfilmer frÃ¥n denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskÃ¥disar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion sÃ¥ pass verklig att man har svÃ¥rt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född pÃ¥ den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde dÃ¥ verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. SvÃ¥rt att ta pÃ¥ allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där nÃ¥gon fenedrintokig Farbror BlÃ¥ klippt silhuettfigurer i svart papp.
