Kategori: POST-ART

Snygga grejer…

Juholt, Branting och jag

Håkan Juholt med sitt porträtt

Så har då porträttet på Juholt hamnat dit det var avsett…”… antingen hemma hos mig eller på kontoret”, som han sa själv till min dotter Ottie, som han träffade på stan efter ett torgmöte.  Någon kände igen henne.. ”DÄR ÄR KONSTNÄRENS DOTTER DU!!”… Han sa till henne att han var rörd över porträttet, och att det var bland de bästa presenter han fått. Detta gläder mig förstås, det gläder mig också att han fick det på detta sätt. Hoppas att det var kul för henne som aktiv i SSU på Gotland.  Läs mer

Och så artikel i GT idag. Det är trevligt att vakna upp till att man är i tidningen. Men lite skeptisk är man nuförtiden, det kan ju bli lite felcitat och konstigheter. Bild på mig. Jag ser ok ut. Det blir bra när man får ta bilden själv och retuschera lite. Den var egentligen avsedd för min STONEFACE stayett…  ; )

/…/   ”Håkan Juholt uppskattade gåvan.
– Tavlan är fantastisk, säger Juholt under sitt gotlandsbesök. S-ledaren berättar att det tog en stund innan han såg de båda ansiktena träda fram:– Först såg jag Hjalmar Branting, men sedan såg jag ju hur jag växte fram, att det var mina ögon och min haka.   /…/
– Jag tycker att det var roligt att han uppfattade Branting först och sen såg sig själv växa fram. Det ger en bra symbolik, det gläder mig att porträttet fungerade på det sättet, säger Zigge Holmgren. Tillbakablicken på Branting är alltså tänkt som en återspeglig till en politik där människovärde sätts före marknadsvärde.
– Jag har utvecklat en konstform där jag återger människor i historiska porträtt där de får iklä sig en annan rock och attribut, som lösgör dem från sitt vardagliga jag, att kunna se förbi den spegelbild vi aldrig riktigt är nöjda med som en spegling av vårt inre. Porträttet ska ge en mer rättvis bild av oss, spegelbilden är ju trots allt bakvänd, menar Zigge Holmgren”.    /…/

Av Gotlands Tidningar, Text: Bengt Valentinsson, Mikael Carlson. Publicerad 2011-12-19    Läs mer

Hursomhelst, jag är väldigt förtjust i den där mannen och är övertygad om att han blir vår näste landsfader…  Jag tippar också att han kan få röster oavsett politisk tillhörighet.

ORDER RESTORED. ALL SYSTEMS RUNNING

all systems restored.

ORDER RESTORED. ALL SYSTEMS RUNNING. Den lilla röda Deltacon är festmus och den kör jag bara på lördagar, den mittersta Logitech är arbetsmus hela veckan, och så Microsoft Sidewinder för att flyga på ledig tid!! Andra världskriget klarar sig inte utan mig.

.snooker

Annars så resonerar jag som Bill Gates i mitt enmansföretag – personalen ska ha tillgång till spel, det ökar kreativiteten… Snooker har lite schackinslag. Det går att vinna mot de bästa om man.. tänker lite. Här har jag dessutom snart hela mitt sociala liv. Under matcherna chattar man med motspelarna, som kommer från hela världen. Man får snabbt favoriter. Vi är artiga, berömmer varandra för snygga stötar. En av mina bästa polare, Willis, väldigt hjärtlig emellanåt, var borta länge. Men kom tillbaka en sen natt. Han hade förlorat sitt hus, sitt jobb, sin fru… allt hade sköljts bort i en översvämning. Antar att Missourifloden svämmat över. Hela stan var borta. Men han kunde lira pool med mig. Han var oerhört glad för detta återseende.

 

Snooker online   http://www.arcadetribe.com/
(du kan pröva spelet gratis som gäst.
Mitt alias är Zigge.. c u)

Lament for my mouse

LAMENT FOR MY MOUSE
111011  LAMENT FOR MY MOUSE. De senaste månaderna har musen uppträtt lite slött och ouppmärksamt. Inte svarat på tilltal jämt. Materialutmattning är diagnosen. I ett tidigt skede började jag bränna med en cigarettändare och böja till den överliggande klickgrejen. Det hjälpte ett tag men det har gradvis gått utför. Jag har börjat titta mig omkring efter ny mus. Men ingen motsvarar det jag vill ha ut ifråga om följsamhet och ergonomi. Idealet är när musen är en direkt förlängning av hjärnan, förbi handen. Det har blivit allt svårare då den visuella designen verkar komma före en mer ergonomisk sådan.

Fortsätt läsa Lament for my mouse

Best before end


Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.

Fortsätt läsa Best before end

Konstkritik som bestraffning

Odd Nerdrum - Barter (detail)”Barter” (detalj), Odd Nerdrum

I dagens DN ger sig Jessica Kempe på konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstår sig på”, och man anar redan här ett lika populistiskt påhopp på det som kallas ”nyromantik”. Det finns något nedlåtande över konst som alla förstår sig på, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgår från en begreppsvärld där ”samtidskonsten” målas upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men också fånigt dogmatiskt synsätt som påminner om 70-talets krav på ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här når ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.

Fortsätt läsa Konstkritik som bestraffning

”Har du kalkerat, eller??”

badartists
                                                                                                                  [metaplankning]

Kommer ni ihåg när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frågorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av från ett foto eller annan bild. Det ansågs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blånekade, nänä, det var på fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frågade då också standardfrågan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod då att man låg bra till i tävlingen med sitt bidrag med två röda fåglar på en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var så gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll på ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hålla sig till säkra kort.

Fortsätt läsa ”Har du kalkerat, eller??”

Ansiktslyft konst

berlusconi

Den italienske premiärministern Berlusconi har nyligen hängts ut, naken med sin nya jämställdhetsminister i en målning av Filippo Panseca. Bilden har ställt till problem för honom sen hans fru blivit svartsjuk på den f.d. utvikningsflickan Mara Carfagna som Berlusconi uttryckligen sagt att han skulle gifta sig med om han inte redan var gift. De två ses ofta tillsammans på pressbilder utan att väcka uppseende men nu har det alltså blivit s.k. skandal. Skandaler och otrohet har dock en annan politisk innebörd, rent av omvänd, i sydligare länder, och vem vet – det kanske är ett beställningsverk av mediamogulen Berlusconi själv, som är van vid både ansiktslyftningar och vackra kvinnor, för att framstå som den evigt unge och virile förföraren, den klassiske machon, som appellerar till de italienska väljarna av tradition, även om konstnären själv ihärdigt påstår att det hela är ett skämt…

Ett bra exempel på konstens kraft, och den målade bildens förmåga som verktyg för propaganda och att framställa sig i positiv dager. Det är som med trolleri, man väljer att se det man vill se. Man får väl tyda de påklistrade vingarna som man vill, som en snart störtande Ikaros, eller som fascistiska förtecken. Några änglavingar är det ju knappast. För litet huvud har han också stackaren… Fortsätt läsa Ansiktslyft konst

Nu blir det REKLAMFILM: Babben gav sig själv till Di Leva och Ola Salo

0,40,0″>
Post-Art porträtt ateljé nu även på YouTube! Babben ger bort sitt porträtt som Mona-Lisa (en favorit i repris, nu med gloria…) till Thomas Di Leva, Ola Salo och Mia Skäringer i programmet Babben & Co på SVT 090321. Självklart Veckans Porträtt på Post-Art.