Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstÃ¥s.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har mÃ¥nga drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och sÃ¥ rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nÃ¥t direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det pÃ¥ morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och pÃ¥stÃ¥ att kids är sÃ¥ smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… SÃ¥ jag vann pÃ¥ det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slÃ¥r min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 Ã¥r sedan. Och Guldgrodan.
Arkiv för kategori ‘POST-ART’
Konstkritik som bestraffning
måndag, 13 juli, 2009
”Barter” (detalj), Odd Nerdrum
I dagens DN ger sig Jessica Kempe pÃ¥ konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥”, och man anar redan här ett lika populistiskt pÃ¥hopp pÃ¥ det som kallas ”nyromantik”. Det finns nÃ¥got nedlÃ¥tande över konst som alla förstÃ¥r sig pÃ¥, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgÃ¥r frÃ¥n en begreppsvärld där ”samtidskonsten” mÃ¥las upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men ocksÃ¥ fÃ¥nigt dogmatiskt synsätt som pÃ¥minner om 70-talets krav pÃ¥ ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här nÃ¥r ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
”Har du kalkerat, eller??”
söndag, 14 juni, 2009
                                                                                                                 [metaplankning]
Kommer ni ihÃ¥g när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frÃ¥gorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av frÃ¥n ett foto eller annan bild. Det ansÃ¥gs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blÃ¥nekade, nänä, det var pÃ¥ fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frÃ¥gade dÃ¥ ocksÃ¥ standardfrÃ¥gan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod dÃ¥ att man lÃ¥g bra till i tävlingen med sitt bidrag med tvÃ¥ röda fÃ¥glar pÃ¥ en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var sÃ¥ gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll pÃ¥ ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hÃ¥lla sig till säkra kort.
Ansiktslyft konst
söndag, 10 maj, 2009
Den italienske premiärministern Berlusconi har nyligen hängts ut, naken med sin nya jämställdhetsminister i en mÃ¥lning av Filippo Panseca. Bilden har ställt till problem för honom sen hans fru blivit svartsjuk pÃ¥ den f.d. utvikningsflickan Mara Carfagna som Berlusconi uttryckligen sagt att han skulle gifta sig med om han inte redan var gift. De tvÃ¥ ses ofta tillsammans pÃ¥ pressbilder utan att väcka uppseende men nu har det alltsÃ¥ blivit s.k. skandal. Skandaler och otrohet har dock en annan politisk innebörd, rent av omvänd, i sydligare länder, och vem vet – det kanske är ett beställningsverk av mediamogulen Berlusconi själv, som är van vid bÃ¥de ansiktslyftningar och vackra kvinnor, för att framstÃ¥ som den evigt unge och virile förföraren, den klassiske machon, som appellerar till de italienska väljarna av tradition, även om konstnären själv ihärdigt pÃ¥stÃ¥r att det hela är ett skämt…
Ett bra exempel pÃ¥ konstens kraft, och den mÃ¥lade bildens förmÃ¥ga som verktyg för propaganda och att framställa sig i positiv dager. Det är som med trolleri, man väljer att se det man vill se. Man fÃ¥r väl tyda de pÃ¥klistrade vingarna som man vill, som en snart störtande Ikaros, eller som fascistiska förtecken. NÃ¥gra änglavingar är det ju knappast. För litet huvud har han ocksÃ¥ stackaren… (Läs mer…)
Nu blir det REKLAMFILM: Babben gav sig själv till Di Leva och Ola Salo
torsdag, 26 mars, 2009
Post-Art porträtt ateljé nu även pÃ¥ YouTube! Babben ger bort sitt porträtt som Mona-Lisa (en favorit i repris, nu med gloria…) till Thomas Di Leva, Ola Salo och Mia Skäringer i programmet Babben & Co pÃ¥ SVT 090321. Självklart Veckans Porträtt pÃ¥ Post-Art.
