Arkiv för kategori ‘Natur’

Barn är lite hemska på så vis

onsdag, 18 maj, 2016

snäckor trädgården 160515 DET 450

Har ägnat eftermiddagen till att rädda snäckor från att bli ihjältrampade. Det känns som en plats i skärselden när man olyckligtvis krasar sönder dom i mörkret under nattliga rökpauser i trädgården. Men främst tror jag likt ett barn att detta genererar många poäng i himmelen… ja det förstnämnda alltså. Det är fullt upp just nu, räddar massor av jättehumlor som irrar sig in i huset vare dag. High score på dom.

Fick som snoris ett luftgevär av farsan. Först sköt jag en blodigel. Sen blev det en humla. Sen.. en liten sparv som satt i ett träd. Den ramlade ned skadskjuten på marken. Jag insåg nu mitt hemska dåd, ångrade mig nu, men hade ändå mod att ladda om och gå fram och skjuta den i huvudet… Då kom barnvakten ut och skrek ”Du skjuter väl inte fåglar!?!?!”. Ögonblicklig barnångest. Har sen dess inte kunnat gå på myror och gör hjärtmassage på rabbisar som spelar döda.. gör nu allt för att gottgöra den skada jag lyckades åsamka på några minuter. Barn är lite hemska på så vis. Men snabba till insikt.

Det som det mesta handlar om

måndag, 7 januari, 2013

Min musikfröken i mellanstadiet var rektorns fru och såg ut precis som M. Thatcher, stenhård disciplin. Alla tvingades att genomgå sångprovet inför hela klassen. Detta var helt avgörande för slutbetyget. Hon tjatade jämt om de stora kompositörerna, jag kunde de flesta, pappa spelade dom flitigt hemma, men sångprovet var det som gällde. Sittande vid pianot kallade hon fram oss en och en och valde låtar själv till oss. Jag var 12 år och blev tilldelad ”Mors lilla Olle”. Det var som att stå naken där framme vid griffeltavlan. Rösten som redan var i upplösning av en begynnande pubertet blev inte bättre av låtval och det faktum att hon alltid plågade oss med höga tonarter. Precis som i kyrkan lägger man sig då en oktav under för att överhuvudtaget kunna hålla tonen någorlunda. Fröken tyckte jag låg för lågt. Jag gick inte upp. Jag fick gå ut med ett mummel att ”det där blir nog en tvåa”. Detta fick ju givetvis en enorm impact på senare sjungande!

Räddad långt senare i livet av Tom Waits kan man nu ligga hur lågt som helst. Under några tagningar i en enormt dålig och tillfällig hemmastudio kunde jag under stora besvärligheter sjunga in fyra Sinatra låtar till kompet av hela Nelson Riddle’s orkester med plattan ”Sing Along With Nelson Riddle”. Det var inte det lättaste att genomföra dessa hämndlystna tolkningar, då rösten hela tiden skar ihop i hostningar, men det genomfördes med hjälp av att dricka en skvätt champagne mellan varje strof. Det blev dock många omtagningar innan det bar hela vägen igenom.

Nu hittade jag dom fyra inspelningarna i MP3 format, kommer inte ihåg hur jag lyckades med konstycket att få dom i detta format från den gamla rullbandspelaren. Istället för att låta dom hamna i glömska totalt gjorde jag snabbt en film från sommarens hundpromenader och det blev till en tårdrypande kärleksförklaring. Tanken var hela tiden Frank Sinatras ”The summerwind”. Man minns såna dagar. En varm sommardag. Vid havet. Och som Olle Adolphsson sjunger ”… och det som det mesta handlar om, det kanske bara sker en endaste gång…”. Så är det. Har alltid drömt om att bo sådär…. vid havet… Och nu gör vi det sen 10 år. Och så här blev filmen, en helt vanlig ovanlig dag vid havet;

.

Home movie: Walking the dog. A film by Zigge Holmgren starring Annika & Shady (including two previously not released singing efforts by Zigge). Filmed in HD on location at Hällarna, Visby, Sweden July 26, 2012.

Frank Sinatra Summer Wind Lyrics

Songwriters: MERCER, JOHNNY / MAYER, HENRY / BRADTKE, HANS

The summer wind, came blowin in – from across the sea
It lingered there, so warm and fair – to walk with me
All summer long, we sang a song – and strolled on golden sand
Two sweethearts, and the summer wind

Like painted kites, those days and nights – went flyin by
The world was new, beneath a blue – umbrella sky
Then softer than, a piper man – one day it called to you
And I lost you, to the summer wind

The autumn wind, and the winter wind – have come and gone
And still the days, those lonely days – go on and on
And guess who sighs his lullabies – through nights that never end
My fickle friend, the summer wind

 

Summer Wind lyrics © Warner/Chappell Music, Inc.

 

Tiden bor granne med grillen

söndag, 25 mars, 2012

Jag vaknar exakt den tidpunkt när jag sovit klart. Våra tider i huset bestäms sen i mycket av vår labrador, som är som en klocka. Hon har bestämda åsikter om när det är dags för mat, hångel eller promenad. Hon verkar må bra utav rutiner. Jag tror många gör det, även om de inte vill erkänna det. Idag trodde jag att jag gick upp tidigt, men så har det plötsligt blivit sommartid över natten. I rena upproret mot denna oförrätt som tvingas på en vare sig man vill eller inte, är klockan snart redan tre på eftermiddagen. Omräkningen till den reella tiden har börjat, ”ja just det egentligen bara två”, lik förbannat är det snart dags för mig att laga mat, jag hinner inte med att jobba alls idag, lika bra att ställa in. Denna omräkning fortsätter hela sommaren och sen när det blir dags för normaltid på höstkanten, så fortsätter det åt andra hållet, ”… har jag vunnit en timma eller förlorat?!?!.. vänta nu…”… Vi ligger i alla fall före USA. I alla fall sen någon bestämde att den riktigt riktiga tiden ligger i Greenwich. All annan tid är bara påhitt. Tiden ligger i Greenwich, alldeles stilla. Det är klart att det blir knas om den rör på sig.

(mer…)

Ett år på ön, triptyken, ett första test.

tisdag, 13 mars, 2012

Triptyker/vepor/väggdekorationer för utom- och inomhusbruk med upphängning, kommer att finnas tillgängliga för inköp och beskådande under vår och sommar. Detta är en första utomhustest, filmen från en kall och grå vinterdag…. Testet har pågått i ett nästan års tid och de har bara blivit bättre med tiden! Till Öppna Ateljéer Gotland 17-20 maj kommer det att bli en ny upphängning. Den nuvarande förflyttas då till sovrummet!

www.slow-art.nu

 

Existentiellt evolutionsepos

måndag, 30 januari, 2012

The Tree of Life (2011), ännu en rulle i vår hemmabio, en Oscarsnominerad varje kväll. Bortom otroligt vacker, har aldrig sett något liknande. Tänker inte ens försöka ge mig på att kommentera den i större utsträckning. Bredvid Lars von Triers ”Melancholia” de bästa rullarna från 2011. För den hobbyreligiöse och smygandlige är detta en måstefilm. En film som inte tycker något, befriande fri från åsikter. Bortom sorglig. Bortom långsam. Jag såg den fastnaglad i en svävande säng. Ibland hörde jag hur jag svalde. Slogs av över hur bra den motsvarar allt det där folk i sina bästa ögonblick bara snuddar. Som något man tyckte sig se i ögonvrån. Filmen spelar upp sig mot min inre svarta duk, jag projiceras själv mot filmen, möter min tanke jag vet jag tänkte för 50.000 år sedan – något oerhört som är förväxlat med kärlek. Eller ondska. Eller likgiltighet. Alla ser sin egen film. I begynnelsen var Ordet. Det är svårt att prata efteråt. Det finns heller inget att tillägga. Inget att kommentera.

.

The Tree of Life (2011)   139 min  –  Drama  –  27 May 2011 (Sweden)
Director: Terrence Malick, Writer: Terrence Malick
Stars: Brad Pitt, Sean Penn and Jessica Chastain

The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.

Läs mer om Oscarsgalan på DN.SE
Läs mer om Tree of Life, Brad Pitt och Terrence Malick, och Melancholia på SVD.SE 

 

On This Earth, A Shadow Falls

fredag, 30 september, 2011

Hippos on Mara River (foto: Nick Brandt)

något vis lite rörande bilder om ett gammalt härjat Afrika, som fortfarande finns där mellan all skit med aids, svält och höga små barn med k-pistar som skjuter på vad som helst, som media normalt väljer att visa upp. Mörkrets exotism. Nick Brandt photoshoppar ned svärta likt i Mörkrets hjärta…. Photoshops egen Kurtz, eller Joseph Conrad. Brants bilder är smått litterära förstås,  ett litterärt måleri. Det är bortom fotografi. Eller som fotografi ser ut idag. Det får mig att tänka på en liten fotodispyt jag hade för ett par år sedan med en fransyska som sa sig älska det ”naturliga fotot”. Jag sa att det finns inget ”naturligt” i foto, alltså i den rent exakt avbildande meningen. Jag försökte förklara att även gamla pappersfoton och dia man en gång beställde har genomgått en filtrering i en balansgång mellan att efterlikna verkligheten men att ge bra kontrast och färgmättnad. Det är tröttande att prata om det. Det har aldrig funnits något verkligt. Det är det mest uppfriskande man kan säga.

 

(mer…)

THE LAWN

onsdag, 14 september, 2011

                                                                       TODAY'S PICTURE STORY

One of, well maybe our last pleasure in life, was now the innocent joy of smoking together in the garden. The house we rented offered a well maintained lawn framed by walls covered with a jungle of ivy, though it was tormented by a relentless sun. Later in the evening, sheltered by the dark and the tender cool of the night, we sneaked out, rolled, licked the glue and…  puffed away, under silence. After all, she was my wife. This carefree routine went on for several nights when one day,  the weed had turned yellow. It slightly horrified me as well as Barbara.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y 

Libido booster i vår trädgård

måndag, 5 september, 2011

Ett vanligt fikon, halvt uppätet av pilfinkar. Därinne ligger alla blommor. Vill ogärna gå in på detaljer.
Ett vanligt fikon, halvt uppätet av pilfinkar. Därinne ligger alla blommor. Vill ogärna gå in på detaljer.

Sen vi flyttade till Gotland för nio år sen införskaffades ett fikonträd, ett litet. Det har inte växt mycket i den magra jorden men är ändå ganska pampigt och i år var det rekordmycket frukt. På hösten faktiskt för annars bär den frukt lite hur som helst.  Den har fört en tynande tillvaro men är nu för evigt ihågkommen, vilket inte min marmelad blev.

Under dessa nio år har våra talrika pilfinkar och koltrastar inte visat något intresse för de jäsande frukterna, men i år var det en som fattade att de var ätbara. Säkert också berusande… Så han hämtade hela gänget och idag när jag kom ut på trappan så var det redan försent för den marmelad jag tänkte göra i år. De hackade vilt och flög knappt iväg inför min fågelskrämmande gestalt. Vår labrador fattade snart allt också. Ställde sig på bakbenen. Det där glömmer dom aldrig…

 

Annars så finns det väl lite just sexuella undertoner och kopplingar mellan fikonträd och fikonlöv som fått sväva framför könsdelar genom århundradena i den sköna konsten och med Evert Taube i Arkadien där även de tre flickorna han möter i bergen har fikonlöv.  Jag kommer inte att gå in på hur de får dom att sitta. Fikonen är förstås  ett välkänt afrodisiak, en libido booster. Den symoliserar det kvinnliga könet. Ja, det italienska ordet för fitta är figa, kanske inte så långsökt. Den har blommorna inuti frukten, vilket gör fortplantningen besvärlig. Men detta har nu alltså vår hund och pilfinkarna hjälpt till med.

En enda stor organism

onsdag, 3 augusti, 2011

Några långsökta tankar om myror och kollektivt tänkande i all hast;    Cigaretter är bra. Man sitter stilla och röker. Ute på trappen mot min trädgård är det mesta stilla förutom detaljer som rör sig. Som flygmyror.  När man rör sig lägger man inte märke till det som… rör sig, det mesta flyter in i det stillastående. Denna morgon är den enda varje år med svärmande myror. Det är varmt och kvavt. Jag ser, hur ett helt gäng flygmyror fallit ned i hundens vattenskål. Antar att de är dåliga flygare så här den enda gång de har vingar. Amatörflygare. Som att alla människor skulle få bil, eller flygplan, en dag om året.

Jag bryr mig inte så mycket. Såhär efteråt undrar jag varför jag inte beslöt mig för att göra en grandios insats och rädda alla, där de ligger och kämpar förgäves med vingarna fastklistrade vid vattenytan. Men, det behövdes inte. Nästa gång jag är ute för att röka ser jag hur ett strå från gräslöken böjts ned av högre makt (eller av någon smart myra??) ned i vattnet, och hur de bevingade myrorna nu klättrar upp som ett glänsande radband. Några myror springer upp och ned förbi de utmattade myrorna och skriker likt japanska fångvaktare.

Jag ropar efter Annika om det inträffade miraklet i trädgården. De flesta flygmyror hade då skrämts uppåt strået och uppenbarligen flugit iväg på sina nästa uppdrag som darriga kamikazepiloter. Några stackare är ännu kvar nederst på strået. Soldatmyrorna eller vad det är, verkar fortfarande skrika på att de måste iväg, de ser irriterade ut  ”UPPÅT, NI MÅSTE GÅ UPPÅT!!”. Jag hämtar kameran. Tillbaka vid skålen är det nu inte många dödsföraktande piloter kvar, bara några fega stackare i en klump längst ned.  De är nu i skrivande stund, strax efteråt, helt borta.

Jag undrar över hur myror är så smarta, eller är dom det? Varje enskild individ är säkert bra mycket smartare än någonsin någon människa hittills trott, vilket gäller alla djur, men deras små hjärnor, förstod de vad som höll på att ske däruppe i vattenskålen? Hade kamikazeflugorna någon kommunikation med de andra därnere under trappen? Jag tror mig förstå att en bit av myrors smarthet har att göra med MÄNGDEN myror. Deras ofantliga mängd gör att de har folk överallt som sen meddelar sig med de andra, med att komma dit och hjälpa till, och allt annat de har för sig för sin arts fortlevnad. De bildar en enda stor organism. En enda hjärna.

SNABB OCH VIRRIG SLUTSATS:  Det hela liknar vår egen kollektivitet, vår kollektiva medvetenhet. I media, böcker och film, vädras också tankar och idéer, och kanske i bloggar för den delen. Alla individers tankegångar bidrar till den stora Tanken, den stora Hjärnan. En slags hårddisk för vad vi tycker och tänker. Det påminner också om hur vi med kollektiv datorkraft och massor av paraboler genomsöker rymden efter utomjordisk intelligens i SETI-projektet. Det verkar vettigt med tanke på vår egen jordiska intelligens. Om vi ser på media och det de påstår om sakernas tillstånd, så är det ju inte säkert att det är bra för oss att veta, att det för mänskligheten framåt, att media fungerar för vår fortlevnad utan tvärtom sprider ut rädsla, hotbilder och dystopier.

Vi kan fundera över hur detta påverkar oss. Varje enskilt liv kan påverkas till det sämre men vi kanske fungerar som bäst som en rädd flock. Efter det som hände på Utöya i Norge, kan man undra över om det uppstår positiva känslor av enhet och kärlek över livet och till varandra, eller bara gör oss rädda och ömkligt tydligt utsatta för terror och dess budskap om rädsla. Jämför med diktaturers sätt att bara skriva om positiva saker och framsteg. De använder inte våld och olyckor som underhållning, och för lösnummer och sälja in annonsutrymme. Denna organism som media utgör bara rullar på, okontrollerat och onyanserat. Vi borde stå upp som en man mot nyheter som DET KAN HÄNDA HÄR!!

När vi dör tror jag i ljusa stunder att vi uppgår i en slags kollektiv själ, som en stor hårddisk i himlen. En stor organism, en jättesjäl, ett enda medvetande i den kolossala Storheten. Möjligen är just detta det vi kallar Gud. I mörkare stunder tror jag att det bara är svart sen. Livet och alla tankar bara raderas, DELETE. Jag vet inte vad som är smartast att vi tror. Bäst att inget veta eller fundera på? Kanske vi kollektivt mår bäst av att hjälpa varandra genom jämmerdalen, att helt enkelt göra allt så kul som möjligt… tror jag. Som kamikaze eller fritt flygande. Men vilka är dom där japanska fångvaktarna!?? Och vad vill dom egentligen??

Att uppträda naturligt i skog och mark

onsdag, 23 februari, 2011

Jag tog mig friheten att initialt citera direkt från Gubbkalendern Härjedalingar 2011
http://www.ranningsvallen.se/kalender.html


Gubbkalendern Härjedalingar görs av Ränningsvallens byalag. Gubbkalendern visar lättklädda, osminkade, gubbar i vardagliga situationer och i härjedalsk miljö fotograferade av Jocke Lagercrantz.

Gubbkalendern Härjedalingar 2011
Gubbkalendern Härjedalingar 2011 finns att köpa på olika ställen i Härjedalen och Östersund samt i Uppsala. Ränningsvallens byalag skickar även kalendern med posten till den som villGubbkalendern Härjedalingar 2011 visar arton nya gubbar och en yngling på tillväxt. Alla fotograferade av Härjedalens egen fotograf Jocke Lagercrantz.

Ränningsvallen ligger i västra Härjedalen, 760 meter över havet, intill Ränningsvallssjön. Det bor nio personer i byn och det finns fem gårdar. Gunnars ligger 7 km från Ränningsvallen. Sommartid finns en privat väg till Gunnars. Under vintern finns skoterled och skidspår dit. I Gunnars bor två familjer permanent. Det finns flera fritidshus i Gunnars. Gubbkalendern Härjedalingar Ränningsvallen-Gunnars byalag ger ut gubbkalendern Härjedalingar. Den har getts ut sedan 2004.”                   [slut citat]


Mina favoriter är nog 2008 och 2007 års kalendrar,  innan dess är det ju fusk med långkallingar! Det finns många pärlor i denna friska produktion, med självdistans, humor och uppriktigt mod. Det blir inte mindre bra av att det är, som de själva säger på webbsidan – helt vardagliga situationer Det är rörande och roligt. Det är norrländskt. Det är ingen turistbroschyr. Möjligen kan en och annan av det täcka könet lockas ut till obygden som ren bieffekt. If music is the food of love, play on! Den s.k avfolkningsbygden visar här prov på stor innovationsförmåga och initiativ, men kanske framförallt mod, tydlig eskapism och medvetandegörande diverterande sysslor.

(mer…)