Ni som har kört bil förut vet hur lÃ¥ng tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning frÃ¥n första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. PÃ¥ morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man hÃ¥ller sig till dom, hÃ¥ller bilen mitt pÃ¥ strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du hÃ¥ller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som pÃ¥minner om kosmonauternas sotiga landningar pÃ¥ Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är nÃ¥got rysk, hÃ¥rd obönhörlig vinter, utan nÃ¥got hopp om nÃ¥gon värmande nyponsoppa, bara hÃ¥rdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som mÃ¥nga gÃ¥nger förr, att den inte skakar sönder pÃ¥ kullerstenarna och alla svarta hÃ¥l. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen nÃ¥gonsin ägt, där det inte finns nÃ¥got som inte gÃ¥tt sönder… fÃ¥r slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.
[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”nÃ¥gra Ã¥r senare”]
Jag vaknar exakt den tidpunkt när jag sovit klart. VÃ¥ra tider i huset bestäms sen i mycket av vÃ¥r labrador, som är som en klocka. Hon har bestämda Ã¥sikter om när det är dags för mat, hÃ¥ngel eller promenad. Hon verkar mÃ¥ bra utav rutiner. Jag tror mÃ¥nga gör det, även om de inte vill erkänna det. Idag trodde jag att jag gick upp tidigt, men sÃ¥ har det plötsligt blivit sommartid över natten. I rena upproret mot denna oförrätt som tvingas pÃ¥ en vare sig man vill eller inte, är klockan snart redan tre pÃ¥ eftermiddagen. Omräkningen till den reella tiden har börjat, ”ja just det egentligen bara tvÃ¥”, lik förbannat är det snart dags för mig att laga mat, jag hinner inte med att jobba alls idag, lika bra att ställa in. Denna omräkning fortsätter hela sommaren och sen när det blir dags för normaltid pÃ¥ höstkanten, sÃ¥ fortsätter det Ã¥t andra hÃ¥llet, ”… har jag vunnit en timma eller förlorat?!?!.. vänta nu…”… Vi ligger i alla fall före USA. I alla fall sen nÃ¥gon bestämde att den riktigt riktiga tiden ligger i Greenwich. All annan tid är bara pÃ¥hitt. Tiden ligger i Greenwich, alldeles stilla. Det är klart att det blir knas om den rör pÃ¥ sig.
Time lapse sequences of photographs taken by the crew of expeditions 28 & 29 onboard the International Space Station from August to October, 2011, who to my knowledge shot these pictures at an altitude of around 350 km. All credit goes to them. I intend to upload a FullHD-version presently.
[kolla i helskärm, ha högtalare pÃ¥…] Goodnight everybody, everywhere….  (mer…)
                                                                     Â
One of, well maybe our last pleasure in life, was now the innocent joy of smoking together in the garden. The house we rented offered a well maintained lawn framed by walls covered with a jungle of ivy, though it was tormented by a relentless sun. Later in the evening, sheltered by the dark and the tender cool of the night, we sneaked out, rolled, licked the glue and… Â puffed away, under silence. After all, she was my wife. This carefree routine went on for several nights when one day, Â the weed had turned yellow. It slightly horrified me as well as Barbara.
N O T H I N G Â T O Â I T Â P I C T U R E Â S T O R YÂ
Det var en vanlig dag. Det snöade som vanligt. Vi gick ut med hunden som vanligt. BlÃ¥sten var hÃ¥rd, som vanligt. Alla vÃ¥ra tidigare upptrampade spÃ¥r var bortblÃ¥sta igen, som vanligt. Typiskt, skulle man kunna säga. Vädret kändes regisserat, en hotbild av vädret som den hämnande naturens vapendragare. PÃ¥ TV-väderleken blir det till en eskalerande eländes-underhÃ¥llning. Ungefär som krigsfilm. Naturen och vädret bryr sig inte… Ingen pardon. Men för en labrador är skitväder bara en möjlighet till mer godis.
Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.
Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden pÃ¥ hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en nÃ¥gon annanstans. Det är lätt att gÃ¥ upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder fÃ¥r en att tappa minnet. Kommer att tänka pÃ¥ Salvador Dalà som tyckte att det var pÃ¥ tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tÃ¥gurspÃ¥rningar… Men det fÃ¥r stÃ¥ för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna smÃ¥ kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.
Alla Själars Dag: Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. PÃ¥ nätterna kryper den in i ett hÃ¥l bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen frÃ¥n den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den nÃ¥got? Hur mÃ¥nga Ã¥r skulle den klara sig pÃ¥ en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… FÃ¥ människor klappar spindlar. SmÃ¥flickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….
PÃ¥ dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag hÃ¥ller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där pÃ¥ trappen. Den kryper krampartat in med kroppen sÃ¥ nära husvärmen som möjligt, hÃ¥ligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat pÃ¥ ett ben lite försiktigt dÃ¥ och dÃ¥, bara för att se att den lever. Den har dÃ¥ makat sig iväg stelbent. Det är nÃ¥got vemodigt med det hela… Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen pÃ¥ Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera pÃ¥.
Idag skulle vi fÃ¥ en stor sol, men dimman ligger tät och mistlurarna hörs frÃ¥n havet. Men igÃ¥r var det sol som lyste genom tunna moln, precis som förutspÃ¥tt. ”Solen lyser genom tunna moln”. Har aldrig sett det i prognosen. LÃ¥ngt ifrÃ¥n det ”uppehÃ¥llsväder” meteorologerna alltid försett oss med tidigare, en vattentät och säkrare prognos som täcker in mÃ¥nga vädervarianter, men inte fullt lika poetisk som denna nya svenska haiku. ”Solen lyser genom tunna moln” är upplyftande, lovar mycket. Inte för varmt. Det skapar utrymme och möjligheter. Alla kan lägga in sin favoritsysselsättning här. Viktlöst och som genom ett drömlikt skimmer. Ett ypperligt tillfälle har uppenbarat sig. Jag kan njuta av prognosen även idag, fast det var igÃ¥r.
.
FOTNOT: Att prata om regn kan fungera lika bra. Man fÃ¥r improvisera. LÃ¥t gärna den du samtalar med välja inriktning. Förekom aldrig en grek med ”vilket fint väder vi har idag!!”, oavsett hur vädret ser ut. Generellt är det alltid fel väder.
Den där varma dagen. Man bränner fötterna pÃ¥ cementtrappan. Det gÃ¥r inte att hÃ¥lla i järnräcket. Det verkar vettigt att Ã¥ka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, gÃ¥r vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker pÃ¥ Fem-böckerna, de där som bara Ã¥t jämt…
Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen… Vi plÃ¥gar oss i solstolar och pÃ¥ stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig frÃ¥n sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en grÃ¥sparv… Ett nÃ¥daskott i huvudet. Barnvakten kom pÃ¥ mig. ”Du skjuter väl inte fÃ¥glar???”. Inget mer luftgevär.
PÃ¥ min skärm flimrade det plötsligt förbi att Eddie Izzard, min absolut största favoritkomiker förutom Robin Williams, var pÃ¥ Twitter. Fenomenet i sig och möjligheten till att snacka med Eddie LIVE där han sitter i en taxi going downtown New York, gjorde mig lite upphetsad, till den grad att jag faktiskt snabbt reggade mig pÃ¥ twitter.com och plötsligt fann mig twittrande med hela världen. cuteboy89 frÃ¥gade hur jag mÃ¥dde. Sen kom singleboy77 och jag började pÃ¥ allvar undra själv hur jag mÃ¥dde. Jag hade redan lagt ut bild pÃ¥ mig, den när jag är sÃ¥ snygg. Det verkade vettigt att ha en bild pÃ¥ sig, vad har jag att dölja??…
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
Från en enkel provtagning du gör själv tar ett svenskt labb fram en grafisk bild av ditt DNA som processas digitalt till unik konst! Läs mer »
