Jag har vetat det hela tiden, men stoppat undan det. Det kom så snabbt, det gick undan, men jag har ju aldrig haft klocka. Det hela är nu ordentligt nedskalat. Vi står på handlarns trapp. Jag minns dofter av kamomill som drev in från det gula fältet där solen stekte, där jag står bredvid mejeriet på grusvägen. Oljegrus. Det gjorde att det knastrade mellan tänderna av smultronen som växte i diket utmed vägen. Vägen gick precis under där reaplanen startade. Det OERHÖRDA ljudet av två plan som lyfter tjugo meter ovanför en fick mig och mina systrar att stanna och hoppa av cyklarna. Mitt hår är snaggat. Blekt av solen. Mina armar och ben är solbrända. Det luktar vassla. Långa män i vita kläder med förkläden, går runt därinne på det blöta kakelgolvet. Allt står stilla. Jag köper ett vykort med en ko hos handlarn och skriver några rader till pappa som är kvar i stan. Något om vädret och alla abborrar jag dragit upp med Valdemar och Erik. Jag har blivit en hejare på att filea dom. Pappa skulle jobba sa han. I slutet av sommaren hämtar han oss.
Långt senare i livet har vi börjat lukta på blommor, tar bilder på dom och skickar till likasinnade. Detta är vår samlade kunskap. Rundgången, det där INGENTING. Ett hemsnickrat Nirvana. Lite snett och vingligt. Någon ler mjukt mot dig fast du inte ser det.
1954 överlevde han tvÃ¥ flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig frÃ¥n dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma Ã¥r heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; pÃ¥ grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svÃ¥ra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gÃ¥ngen inlagd pÃ¥ Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var pÃ¥ kliniken 39 gÃ¥nger och varje gÃ¥ng fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hÃ¥lla ut”, men en morgon nÃ¥gra dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nÃ¥tt gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade nÃ¥gra skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.
Â
FOTNOT: Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning pÃ¥ Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt pÃ¥ www.totalwaste.org. Hemingway fÃ¥r nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gÃ¥ng var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades pÃ¥ krogen, för att nu slutligen hÃ¥lla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar pÃ¥ att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har nÃ¥gon skada men jag begriper det inte.
Bilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??
Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, lÃ¥t det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrÃ¥n, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, grÃ¥skalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sÃ¥där” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte sÃ¥g ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden dÃ¥ man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron pÃ¥ löpsedeln.
Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krÃ¥s och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon pÃ¥ ID-kortet och KOM IN i USA, dÃ¥ Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till nÃ¥got nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändÃ¥, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror sÃ¥ mycket pÃ¥ grÃ¥a lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir grÃ¥a, snygga blir fula. JÄMLIKT!
Och nu är alltsÃ¥ passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen. Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grÃ¥ pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in nÃ¥gonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag fÃ¥r söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott Ã¥t detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltsÃ¥, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger Ã¥t henne att sluta att skratta. Det gör hon inte. ”VI SES!.. OM FEM Ã…R!!”… ”Jaha skönt, bara fem Ã¥r. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag gÃ¥r ut.. Idag, nÃ¥gra dar senare försökte jag fÃ¥ ut ett paket frÃ¥n DHL pÃ¥ en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag pÃ¥ ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade nÃ¥gon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn ocksÃ¥, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.
Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.
Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.
Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstÃ¥s.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har mÃ¥nga drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och sÃ¥ rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nÃ¥t direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det pÃ¥ morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och pÃ¥stÃ¥ att kids är sÃ¥ smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre…SÃ¥ jag vann pÃ¥ det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slÃ¥r min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 Ã¥r sedan. Och Guldgrodan.
KRISTER BERNTSSON – STOCKHOLM, SWEDEN 070313 06:07Â Â – The morning of my 47:th birthday when I woke up with a back ache, deaf on one ear from a wax blocking and a bad case of the blues. Age was attacking me.
Varför män är benägna att ta sina bilder i badrumsspeglar ensamma pÃ¥ hotellrum eller pÃ¥ semester. Dags för en global check-up i denna hängivna extravagans. Ett konstprojekt om du sÃ¥ vill. THE BATHROOM MIRROR PROJECT – en helt meningslös, global och icke-kommersiellt konstprojekt som behöver ditt deltagande.
[mi:] Pronoun me - first person singular, referring to the speaker. (vulgar or slang: my ass).
[wi:] Pronoun we - first person plural, the speakers/writers, or the speaker/writer and at least one other person. The use of we in the singular is the editorial we, used by writers and others, including royalty - the royal we - as a less personal substitute for I. The reflexive case of this sense of we is ourself.
Encyclopedia Wictionary
Post-Art gör porträtt från ditt foto till gammalt mästerverk på canvas! En exklusiv present till födelsedagen och till den som redan har allt! Läs mer »
Från en enkel provtagning du gör själv tar ett svenskt labb fram en grafisk bild av ditt DNA som processas digitalt till unik konst! Läs mer »
Ernest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.
Bilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??
